sina trupper tillbaka derifrån. I Oktober framträdde Österrikes och Preuisens sändebud inför Rysslands kejsare såsom deras skiljedomare. Ehuru han kunda dragit fördel af att låta de begge tyska stormakterna sönderslita hvarandra, bindrade han ändå heldre detta betänkliga krig; ty farhågan för demokraterna öfvervägde hos honom alla andra afseenden. Ryssland är ense med Österrike i dea tron, att konstitutionalismen, som för dem blott är ett annat slags demokrati, måste förebyggas i Tyskland; och Preussen har inlåtit sig i ett alltför stort beroende, för att kunna verksamt träda upp emot denna statskonst, fastän det derigenom afskär sin egen lifsnerf. För öfrigt verkar Ryssland mera genom skrämsel än makt; ty väl är den sednare omätlig vid sjelfförsvar, men den är ojemförligt svagare vid ett anfallskrig, på sätt nyligen blifvit på det mest sakkunniga vis ådagalagdt. Det nyaste och vigtigaste, som vid förra årets slut inbemtades från Ryssland, är den långe förväntad: nedsättningen i åtskilliga såkallade skyddstuilaf gifter. Hela prohibitifsystemets orimlighet är annars just i Ryssland bringadt till handgrip lighet. Turkiet ser med rysniog sitt nära öde, i Rysslands tilltagande makt. Anländandet af en engelsk flotta, till och inom Dardanellerna, gaf förlidet år mod åt divanen att afslå Rysslands och Österrikes äreröriga fordringar om Kossuths och de öfriga ungerska flyktingarnes utlemnande. Sultanen hade än en gång räddat sin sjelfständighet, och bevi ade de olyckliga ungrarne fornåldrig turkisk gästfrihet. Men han märker farorna från Ryssland hot2, icke blott utifrån, utin inom sitt eget rike. Turkiet hemsöktes hela förra året af uppror, och turkiska styrelsen hyser den tankan, att ryska agenter upphetsa myteriandan bland Turkiets — med Ryssarne i trozoch stamförvandskap beslägtade — slaviska invånare. Förevändningen till dessa uppror fanns hufvudsakligen i de inre förbättringar vid statsskicket, som oupphörligt pågå, till det gammaliurkiska partie!s harm. Visserligen utföras de ganska ofullkomligt, och rikets tynande kraft kan icke bjelpas med dem ensamt. Turkiska rikets svaghet härrör från Osmeanernas förslappning till kropp och själ, och deras redan jemförelsevis obetydliga samt ständigt aftagande antal. Greklands t llstånd är gränslöst bedröfligt. Landet utplundras af röfvarehopar, inda inpå hufvudstadens gator, och de fala embetsmyndigheterna, som skulle afstyra ofoget, tycka heldre om att dela rofvet. När man känner grekiska domstolarnes beskaffenhet, förundrar man sig icke stort öfver att England, under saknaden af laglig upprättelse för de på flera sätt öfverklagade våldsamheter och rofferier, som föröfvats mot brittiska undersåtare, och slutligen äfven af ett svar på klagomålen, föll på den tanken att skaffa sig rätt sjelf. Lord Palmerston hoppades att genom eit besök vid Pireoz af den från Dardanellerne återvändande engelska flottan, kunna skrämma grekiska styrelsen och förmå den till eftergifvenmbet. Vissa utländska sändebud i Athen uppmuntrade likväl grekiska hofvet till motstånd, men lemnade det i sticket, när England verkställde sina hotelser, blockerade Pireoz och lade beslag på en mängd grekiska skepp. Nu beqvämade sig Grekland att betala en ersättningssumma, och enozeiska flottan fortsatte sin hemresa. Väl råkade engelska utrikesministern i åtskilligt diplomatiskt och parlamentariskt krångel genom detta öfverraskande steg; men i Grekland hade han vunnit sina ändamål. Han hade visat grekiska regeringen att Englands omedelbart nårvarande tredäckare äro mer att frukta, än Ryssland: ränker och noter, och han hade ätven uppgjort räkningen för det hemliga bistånd, som grekiska ministeren lemnat upproret på Joniska öarne. — Den svage konung Otto for till Tyskland, för att besörja om någon thronföljare, för den händelsen att han sjelf förblifver barnlös; hans frånvaro märkes ej. Drottningens regentskap är under tiden någonting förvånande i Östern, der qvinnan annars blott är slafviona men ej herrskarinna. Vid denna öfversigt afstå vi gerna från bifogandet af någonting om vårt stackars fädernesland Tyskland, hvars tillstånd är så ömkligt, att hedningar deraf hemta inkast emot kristendomen. Den kinesiske mandarinen Wan, hvars nyss utfärdade proklamation emot kristendomen innebåller en formlig kritik, ur det bekanta kinesiska förnuftetso synpunkt, emot vår trosbekännelse, nämner äfven Tyskland, som han förliknar vid en hop spillror, ett berg af skärfvor, och tillägger, att bland alla folk på hinsidan hafvet tror ingen så mycket på xden kristna himmelens herre som det tyska, och dock äro Tysklands invånare splittrade, dess makt är krossad och dess område stycskadt mer än en gång,. Sjelfva kinesen känner med stolihet det företräde, som det inre sambandet förlänar hans fädernesland. Schweiz har, genom allvarsamma å!gärder i afseende på de politiska flyktingarne, förstått att förekomma den hotande inblandningen al utländska makter. I trots af alla inhemska och främmande invändningar har dess nya grundlag vunnit fasthet genom enhetens anda, till Tysklands blygd, och landet skördar redan frukterna deraf. Den vigtigaste förbättring, som införts förlidet år, var antagandet af samma mynt i hela Schweiz. Vårt naboland Belgien har vpprättbållit sitt rykte såsom ett mönster för konstitutionella samhällen. Valen skedde i frisinnad anda. En ny lag för allmänna undervisningen antyder ett märkligt framsteg. Den högt vördade drottningens död var det enda missöde, som derifrån är att omförmäla. Afven i Holland har den frisinnade ministeren Thorbeke med Jycka fortsatt sina refor-!:;