höglofl. konstitutionsutskottets pröfning,ibör jag likväl söka underlätta denna pröfning genom följande upplysningar: 4:0. Att inom hufvudstaden fiones på grund af äldre konungabref en så kallad traktörssocietet, hvars medlemmar haft och ännu hafva sin rörelse förenad med burskap. 9:0. Att enligt ett kongl. reglemente samt kongl. bref af den 23 Nov. 4770 de äro berättigade, att hålla sina lokaler öppne för bättre och sämre, samt äfven ålagde att tillhandahålla gästerna bränvin; allt vid förlust af burskap för öfverträdelse el!er åsidosättande af de åligganden de blifvit underkastade. 3:09. Att ingen inskränkning i tiden för lokalernas öppethållande, under dagen, varit dem i deras reglemente föreskrifven; och att 4:0 de för denna sin sålunda privilegierade borgerliga rörelse erlägga borgerlig tunga, samt deltsga i alla andra borgerliga skyldigheter, emot åtnjutande af de dermed förenade rättigheter. oDå vid 1847—48 årens riksdag, i sammanbang med bränvinsbevillningens bastämmande, åtskilliga förändringar i dittills gällande föreskrifter för försäljning af bränvin beslutades, förordnads3 rikets ständer, på sätt deras underdåniga förslag till förord ning derom uti 8 ordagrannt innehåller, följande: Rättigheten att i stad försälja bränvin i minut skall med undantag af de städer, för hvilkas bränvinsminuteringsrättighe! serskilda privile gier äro utfärdade, genom vederbörlig magistra!s försorg utbjudas på auktion för högst tre år i sender,, etc. etc. Genom detta rikets ständers beslut, borde traktörerna i hufvudstaden, der således ,serskilda privilegier funnos, anse sig betryggade i de borgarliga rättigheter dem blifvit genom äldre riksdagsbeslut och kongl. bref tillförsäkrade, och hvari, enligt 414 S regeringsormen, inga ändringar, utan konungs och ständers g:mensamma beslut, kunna göras. Men så har icke förhållandet i verkligheten blifvit; och det ir på denna kränkning af den rätt, hvilken denna dvorgerliga klass för sina personer ägde, som jag nu går att fåsta höglofliga utskottets uppmärksamhet. Uti den, under den 43 Ost. 4848 utfärdad: kongl. förordningen, angående vilkoren för tillverkning och försäljning af bränvin, som väl är i uppställning och ordalag olika med hvad rikets ständer beslutat, samt i ofvannämnde 8 af förslaget uttryckt, synes likväl nuvarande traktörers rätt erkänd; ty i 58 som anbefaller serskild utminuteringsafgift nämnes ej traktörsrörelsen i hufvudstaden; deri omnåmnes endast värdshus, källare, krogar och näringsställen ; och till höglofliga utskottets bedömande öfverlemnas, huruvida utelemnandet af rikets ständers beslut, att göra undantag för de fall, då i städer särskilda privilegier för bränvinsminuteringsrättighet finnes, kan anses såsom anmärkningsvärd. Hvad som åtminstone synes vara det i hög grad, är följanda: Den 6 Juli 1849 utfärdades en kongl. förordning om bränvinsminuteringen i Stockholm, föranledd af åtskilliga äldre framställningar, dels af distilleringsbolaget, dels af de s. k. societeter som idkade dylik utminutering, under en mängd särskilda vilkor och bestämmelser, m. fl. och öfver hvilka framstallningar såväl magistraten som öfverståthållareembetet ifven sig utlåtit. Ibland dessa utlåtanden finnes ett af den 13 Nov. 1847, afgifvet af stadens äldste, hvari de förklarat traktörer och traktörsenkor såsom en verkande medborgareklass ingalunda kunna eller böra för den med deras burskep förenade rätt och förbindelse, (att i minut tillhandahålla gästerna bränvin), den ifrågasatta serskilda afgiften till stadskassan åläggss. Också syces i nämnde 41849 års förordning, att af Kongl. Maj:t afseende blifvit fistadt härpå; ty i mom. a säges: att rättigheten att till förtäring på stället sälja bränvin ej må anse3 inbegripen under burskap, som hädanefter tilldelas idkare af bandteringar, m:d hvilka sådan försäljningsrätt hittills varit förenad. Kongl. Mej:t erkände sålunda att burskap gällde för dem, hvilka nu å sådana handteringar ägde densamma. Överståthållareembetet som således uti kungörelse af den 24 Aug. 1849 måste undantaga de dåvarande innehafvare af burskap å traklörsrättigheter, från den minimiafgift, som hvarken kongl. förordningarne af den 143 Okt. 4848 eller af den 6 Ju!i 1849 dem underkastat, och hvarifrån hufvudstadens, i dstia afseende, till beskattningsrättens ut5faing ensamt berättigade myndighet ansett dem böra befrias. Men i stället st:dgade nämnde embete godtyckligt, och uti 2, under förvrängning a hvad traktörernas burskapsrätt innebar, samt med fördöljande af 1770 års ofvannämnde konungabref, att de traktörer och deras enkor, som icke frivilligt erlade denna samma minimi-afgift, hvartill de icke voro lagligen förbundne, endast skulle få hålla öppet pi vissa timmar af dagen. Ett sådant stadgande var detsamma, som att förstöra hela deras rörelse, då enligt kongl. firordningen af den 6 Juli 1849, mom. b. alla andra värdshusoch utminuteringsställen tillåtas att hålla öppet hela dagen; och det var en alldeles olaglig inskränkning i den rätt, som traktörerna sedan 4770 haft, samt hvilken de äfven sednare, genom kongl. brefven af den 48 Sept 1837, samt 20 Febr. 4838 tillförsäkrats, till och med uti en, hvad tiden angår, genom det sistnämnda utsträckt vidd. Då nu traktörssocieteten hos öfversiåthållareembetet sökte rättelse i denna del, men nämnde embete genom utslag af den 20 Nov. 1849 afslog societetens begäran, ingick societeten med en underdånig anbållan hos Kongl. Maj:t, att detta öfverståthållarens egenmäktiga beslut måtte upphäfvas och de nuvarande traktörer och deras enkor utan alla vidare inskränkande vilkor, på grund af sin egande burskapsrätt, måtte befrias från den serskilda utminuteringgagiften: deras burskapsbref innehålla, nemligen, att den till traktör berättigade får nämnde yrke såsom borgare här i staden idka cch utöfva, hvarvid han efter aflagd huldoch trohetsed har att tillgodonjuta de frioch rättigheter som honom i slik egenskap eller allmänna lagar och serskilda i nåder utfärdade befallningar och privilegier tillkommap. Då derefter Stockholms stads magistrat och äldste häröfver hördes, förklarade de åter, att de nu burskapsegande traktörer ej borde kunna denna minimi-afgift åläggas; men det oaktadt vidhöll öfverståthållare-embetet satsen, att det hade rätt att på sitt sätt, genom inskränkning i tiden för gästhållningen, tvioga dem till denna beskattning. Det blef således öfverståthållaren som skulle få utöfva den af rikets ständer beklagligen till lokalmyndigheter, ehuru till städernas egna valda myndigheter lemnade beskattniogsrätten; och Kongl. Maj:t godkände öfverståtRR Rn rn nn nn vc a kneg KR AR BKAbagA nen