nfabriker, oaktadt patronen i och för sin röre es är lika beroende af d2ssa arbetares skickligh en som husbonden af sitt tjenstefolks; ja, oakts de förres arbeten ofta äro af mera grannla tnatur och förlusten genom arbetares oskickli kbet eller vårdslöshet kan blifva vida stör: åJän af en hustjenares försumlighet. (Det h le lredan blifvit anmärkt, att för svårare förse ser af tjenare äro särskilda straff stadgad fLikväl har man ej hört handtverksmästare !er fabrikanter sätta i fråga, att deras gesäll i-feller arbetare skulle blifva bättre, om de u t, derkastades husaga. För min del tror jag iver nlom, att sådant blefve en stor missräkning. I i-Jannan invändning som blifvit gjord mot hu ålagans afskaffande, och hvarvid många fästa si ;lär, att sådant skulle vara obehöfligt derför Ilatt den i allt fall nu för tiden, i följd af mi f-Idare seder, tillämpas långt mera sällan än fo sidom. Att detta sednare är förhåliandet, ka h visserligen vara sannt; men com sederna ogil bruket af ea sådan makt, hvarföre vill ma -Idå nödvändigt bibehålla en lag, som står elmotsatts till sedebegreppet? Snarare synes el eså mycket större skäl förefianas till lagbude: 1 jafskaffande, i samma mån som denna kon trast framstår tydligare. Sjelfva den nyss nämnda invändningen utgör ett erkännandt latt lagen är föråldrad, och det är just d föråldrade lagarne, som böra upphäfvas. Me Imånns det icke äfven någon gång kan hände: jatt bakom nämnde invändning, om ock omed I vetet, ligger något af hvad man plägar kalla Inde obotfärdigas förhindern? För att göra si jen åskålligare föreställning om sakens verklig i beskaffenhet, torde för öfrigt, i detta som I månget annat fall, ingenting vara tjenligare, ii Jatt man tänker sig sjolf in i deras ställning hvilka frågan hufvudsakligen gäller. Det äl Jen allmän erfarenhet, att en hvar som fått er något vårdad uppfostran, om han genom lyckans I vexlingar kommer i än så torftiga vilkor, icke Iskyr något så mycket, om att söka sitt lifsuppehälle såsom tjenstebjon hos andra. Hvaraf kan denna motvilja härleda sig, om icke af det missförhållande, hvari den oftanämnde godtyckliga fysiska makten försätter tjenaren till husbonden; och likaså: hvaraf kommer det här i landet så mycket och ofta ej utan skäl öfverklagade begäret att blifva sia egen, såsom det heter, ofta utan besinning af tillgångarnes otillräcklighet, om ej från samma missförbållande, hvaraf samhället således får lida ej blott i moraliskt, utan äfven i materielt hänseende. Vid framställandet af dessa tankar förbiser jag slutligen icke, att de hos mången ännu torde stöta mot traditionella föreställningssätt, som fordra aktning då de äro uppriktiga, om ock deruti skulle ligga en villfarelse. Men å andra sidan, om det nu väckta förslaget grundar sig på rättvisa; om det står i öfverensstämmelse med en framskridande sedelags forlringar; om erfarenheten från andra länder taar till dess fördel; om det innebär en om: tänksamhet för framtiden, att ej bibehålla ett agbud, som numera tjenar till föga nytta, men om sannolikt kan bidraga att emellan särskilda lelar af samhällets lefvande elementer alstra pänning och misstroende, hvilka det bör vara agstiftarens omsorg att i möjligaste måtto un-) anrödja genom försäkrande af jemnlikhet in: ör lagen åt alla, så vidt det är förenligt med let helas bestånd och välfärd; och om slutlien frågans vigt, i anseende till d-n talrika lel af landets innevånare som den angår, icke an underkännas: så synes i allt detta ligga lräckligt talande skäl, att ånyo framlägga s ensamma till Rikets Ständers Pröfning; hvar-s re jag vördsamt anbåller om remiss af denna otion till Lagutskottet. mm — Vi intega bär likaledes ett anförande af Winge, i anledning af hr Bergs i Borgareåndet väckta motion om ändring i 5, 9 och ) 88 af Legostadgan, hvilken br W. sålunda lat göra mera vidtomfattande: Så långt vi kunna spana tillbaka i hedendomen, är i Sverige ej funnits, hvad annorstädes hos den dens mest bildade folkslag var allmänt: slafvar och egna; de som hos Göther och Sveer kallades trär voro tagne i krig, eller personer, hvilk på vissa ting afstått någon del af sin sjelfståndighet, hvar-d n för öfrigt ömtåligheten var stor, att thignarmänb ;n eller hofijenarne ansågos sfå vida under odalnden. — Krigen med närgränsande folk, hos hvilni wp siafvar och lifegoe utgjorde en särskild klass aflp enniskor, väckte hågen hos härförarne att åt sig le affa sådene, hvilka försök likväl misslyckades, då. ter tågets slut, krigarehoparae skingrades och) hb jarje krigare var man för sig. Sedan adelskap elti det s. k. frälsat blef infördt, jordens natur skulle kt afseende på skatterna betraktas af olika beskaffen) bi t, regenterna tillvällsde sig eganderätten öfver stors te byggda sträckor af landet, hvarmed deres härföfe e och gunstlinzar belönades, hvilke äfven på sina et tt fingo domsrätt öfver underlydande, var faran iska näre. Det arbetande folkets frihet var jla ina tidpunkt ganska inskränkt och, fastän icke R MO Pm MA mm RN Fm DM AA