n- fabriker, oaktadt patronen i och för sin röre
es är lika beroende af d2ssa arbetares skickligh
en som husbonden af sitt tjenstefolks; ja, oakts
de förres arbeten ofta äro af mera grannla
t- natur och förlusten genom arbetares oskickli
k- bet eller vårdslöshet kan blifva vida stör:
å- Jän af en hustjenares försumlighet. (Det h
le lredan blifvit anmärkt, att för svårare förse
- ser af tjenare äro särskilda straff stadgad
f- Likväl har man ej hört handtverksmästare
!er fabrikanter sätta i fråga, att deras gesäll
i-feller arbetare skulle blifva bättre, om de u
t, derkastades husaga. För min del tror jag iver
nlom, att sådant blefve en stor missräkning. I
i-Jannan invändning som blifvit gjord mot hu
ålagans afskaffande, och hvarvid många fästa si
;- lär, att sådant skulle vara obehöfligt derför
I- latt den i allt fall nu för tiden, i följd af mi
f-Idare seder, tillämpas långt mera sällan än fo
sidom. Att detta sednare är förhåliandet, ka
h visserligen vara sannt; men com sederna ogil
- bruket af ea sådan makt, hvarföre vill ma
-Idå nödvändigt bibehålla en lag, som står
elmotsatts till sedebegreppet? Snarare synes el
eså mycket större skäl förefianas till lagbude:
1 jafskaffande, i samma mån som denna kon
trast framstår tydligare. Sjelfva den nyss
- nämnda invändningen utgör ett erkännandt
latt lagen är föråldrad, och det är just d
föråldrade lagarne, som böra upphäfvas. Me
Imånns det icke äfven någon gång kan hände:
jatt bakom nämnde invändning, om ock omed
I vetet, ligger något af hvad man plägar kalla
Inde obotfärdigas förhindern? För att göra si
jen åskålligare föreställning om sakens verklig
i beskaffenhet, torde för öfrigt, i detta som
I månget annat fall, ingenting vara tjenligare, ii
Jatt man tänker sig sjolf in i deras ställning
hvilka frågan hufvudsakligen gäller. Det äl
Jen allmän erfarenhet, att en hvar som fått er
något vårdad uppfostran, om han genom lyckans
I vexlingar kommer i än så torftiga vilkor, icke
Iskyr något så mycket, om att söka sitt lifs-
uppehälle såsom tjenstebjon hos andra. Hvaraf
kan denna motvilja härleda sig, om icke
af det missförhållande, hvari den oftanämnde
godtyckliga fysiska makten försätter tjenaren
till husbonden; och likaså: hvaraf kommer det
här i landet så mycket och ofta ej utan skäl
öfverklagade begäret att blifva sia egen, så-
som det heter, ofta utan besinning af tillgån-
garnes otillräcklighet, om ej från samma miss-
förbållande, hvaraf samhället således får lida
ej blott i moraliskt, utan äfven i materielt
hänseende.
Vid framställandet af dessa tankar förbiser
jag slutligen icke, att de hos mången ännu
torde stöta mot traditionella föreställningssätt,
som fordra aktning då de äro uppriktiga, om
ock deruti skulle ligga en villfarelse. Men å
andra sidan, om det nu väckta förslaget grun-
dar sig på rättvisa; om det står i öfverens-
stämmelse med en framskridande sedelags for-
lringar; om erfarenheten från andra länder ta-
ar till dess fördel; om det innebär en om:
tänksamhet för framtiden, att ej bibehålla ett
agbud, som numera tjenar till föga nytta, men
om sannolikt kan bidraga att emellan särskilda
lelar af samhällets lefvande elementer alstra
pänning och misstroende, hvilka det bör vara
agstiftarens omsorg att i möjligaste måtto un-)
anrödja genom försäkrande af jemnlikhet in- :
ör lagen åt alla, så vidt det är förenligt med
let helas bestånd och välfärd; och om slutli-
en frågans vigt, i anseende till d-n talrika
lel af landets innevånare som den angår, icke
an underkännas: så synes i allt detta ligga
lräckligt talande skäl, att ånyo framlägga s
ensamma till Rikets Ständers Pröfning; hvar-s
re jag vördsamt anbåller om remiss af denna
otion till Lagutskottet.
mm
— Vi intega bär likaledes ett anförande af
Winge, i anledning af hr Bergs i Borgare-
åndet väckta motion om ändring i 5, 9 och
) 88 af Legostadgan, hvilken br W. sålunda
lat göra mera vidtomfattande:
Så långt vi kunna spana tillbaka i hedendomen,
är i Sverige ej funnits, hvad annorstädes hos den
dens mest bildade folkslag var allmänt: slafvar och
egna; de som hos Göther och Sveer kallades trä-
r voro tagne i krig, eller personer, hvilk på vissa
ting afstått någon del af sin sjelfståndighet, hvar-d
n för öfrigt ömtåligheten var stor, att thignarmän- b
;n eller hofijenarne ansågos sfå vida under odal-
nden. — Krigen med närgränsande folk, hos hvil- ni
wp siafvar och lifegoe utgjorde en särskild klass aflp
enniskor, väckte hågen hos härförarne att åt sig le
affa sådene, hvilka försök likväl misslyckades, då.
ter tågets slut, krigarehoparae skingrades och) hb
jarje krigare var man för sig. Sedan adelskap el- ti
det s. k. frälsat blef infördt, jordens natur skulle kt
afseende på skatterna betraktas af olika beskaffen- ) bi
t, regenterna tillvällsde sig eganderätten öfver stors te
byggda sträckor af landet, hvarmed deres härfö- fe
e och gunstlinzar belönades, hvilke äfven på sina et
tt fingo domsrätt öfver underlydande, var faran
iska näre. Det arbetande folkets frihet var jla
ina tidpunkt ganska inskränkt och, fastän icke R
MO Pm MA mm RN Fm DM AA