i behof af hvarandras biträde; och det är e
dast gemom detta kontrakt som det bestämm
hvilkenidera efteråt skall blifva herre öfver d
andra.
Men i samma mån som rättstillståndet u
vecklat sig och intagit sin plats uti de mens)
liga iderna, har det äfven blifvit antaget s
som en grundsats, samt såsom det utmärkanc
kännetecken, hvarigenom det civiliserade sam
hället skiljer sig från det vilda eller hall
barbariska: att i det förra finnas vi:sa Oföl
ytterliga rättigbeter, som ingen Ik an genom kor
trakt öjfverlåta. Sålunda skull, hvarje kontrak
hvarigeenom någon förbunde sig att emot e
viss sunmma penningar lå sig tillfogas af ar
nan ettit visst antal örf ar, sparkar eller slag
en elleer flere kropp.delar, med eller utan be
gagmanade af tillb ssge, icke kunna göras gä
lande iinför sVeask domstol. Om det öfver hu
wvud kunde ånkas att tvenne personer funnc
dåraktiga nog att ingå ett sådant kontrakt, oc
den ene parten, efter att hafva emottagit örfi
arne, slagen eller sparkarne, instämde den an
dre om betalningen, så skulle hvarje domar
säkert ogilla käromålet; men deremot kund
allmän åklagare blanda sig i saken, och dei
som ttillfogat våldet blefve, äfven om inger
skada skett, dömd att böta enligt missgernings
balkenn. Ligger det då icke en förundransvärc
motsäggelse deruti, att dear som genom öfver.
-enskopmmelse åtager sig att mot viss lön tjens
en animan, med detsamma enligt lag blir på
köpet underkastad en sådan makt utan in-
skrärnkning, som han icke serskildt och för
visst. fall kan öfverlåta? Detta besynnerliga
förhållande kan ej betraktas annorlunda än så-
som en ännu återstående lemning efter den
fordna träldomen, som nödvändigt skall hos
en talrik del af befolkningen motverka en sed-
lig lyrftning, emedan en sådan icke uppstår an-
nat äm i förening med öfvertygelsen, att lagen
lemmaar skydd och tilllykt emot hvarje god-
ityckliigt herravälde.
Dett ligger utan tvifvel i naturen af de för-
rättniingar, som tillhöra hbustjenaren, och i det
förhålllande hvaruti han till följe deraf måste
stå till husbonden, att den sednare öfver ho-
nom måste halva en viss myndighet äfven ge-
nom lag sig försäkrad. Men en sådan finnes
redam gifven genom de särskilda strängare an-.
svar, som enligt 13 kap. missgerningsbalken
drabbaa tjenare för olydnad, uppstudsighet eller
våld :emot husbonden, utöfver hvad lagen stad-
gar för likartade förbrytelser i allmänhet. Den
särskilda, godtyckliga makt, som husagan inne-
fattar, synes derföre vara helt och hållet öf-
verflödig till vidnakthållande af denna myn-
dighet, så mycket mera som ingenting hindrar
den som antar,er tjenare, att förbehålla sig rät I
tigheten till deras antagande på kortare tid, än
helt eller halft är, hvarigenom det måste blifva .
tjenarenrg, intresse att söka vara honom till nö- ,
es, för att icke blifva skiljd från tjenst och .
uppenälle. !
Utan att fästa allt för mycket afseende på
de läror om penningens öfvermakt öfver arbe-
tet, hvilka under de trenne sednaste åren så
ofta, och icke alltid utan framgång, varit upp-s
d
g
repade för att väcka split emellan de serskilda
klasserna i det borgerliga lifvet — läror, tilllg
stor: del härledda från orediga begrepp om ar-
beteets och kapitalets natur och inbördes sam-q
mannhang, såsom nödiga vilkor för hvarandra,
Syntes således både rättvisa och statsklokhet bjuda q
att i tid undanrödja sådana missförbållanden,
der den yttre tillfälligheten ensam, utan afse d
ende på intellektuella eller moraliska företrä-k
den, skänker den i ekonomiskt afseende bätire t;
ottade icke blott en öfvermakt öfver arbetet !d
nligt frivilligt kontrakt, utan äfven till en viss (fc
rad en godtycklig fysisk makt öfver den ar- m
;etandes person. Ett sådant förhållande skall,
m vi undersöka sakens verkliga betydelse,
itan att låta synkretsen begränsas af de förut- bi
attade meningar, som vanan är så mäktig att st
ortplanta, befinnas utgöra penningearistokra- 1(
ien i en af dess brutalaste skepnader. MÅ
Det har redan i den motion, som i samma
mne af mig väcktes vid sistförflutna riksdag, hf
lifvit anmärkt, att den ifrågavarande delen af ti
usbonderätten, sedan långliga tider tillbaka,
kce mera existerar i England, Frankrike och be
örrre delen af Tyskland, utan att man der lor
g3onsin hör det sättas i fråga att söka åter-ne
ällla densamma. be
IDet skäl som kan hemtas af denna erfaren- k!
tt från andra länder, har man visserligen sk
undom hört bemötas med samma invändning, f
m förebäres emot flere andra reformers in- hy
rande i humanitetens intresse, nemligen attlle
vad som passar för andra länder icke derföre li I
ger för Sverige; men denna invändning ärhe
och för sig sjelf bloti en fras, icke ett argu-Dde
ent. Deremot kan från vårt lands egen er- sto
renhet åberopas, att rättighet till husaga ickel?!
ar
Her i afseende på arbetare i handtverk och Fe
RER EEE Sn
NR ——— LL —L