SN till en större meddelsamhet, och den uppmärksamhe Märtha skänkte honom samt det ofta träffande och sinn rikka i hennes omdömen och anmärkningar, alstrade ti slvuts allt längre och innehållsrikare samtal. Ju mera ma lärde sig förstå — ju mera fick man äfven att säga hvar andra och efter en för båda merendels i oafbruten verk samhet tillbragt dag, kom en afton af hvila och förströelse under ett ömsesidigt utbyte af tankar och iakttagelser. Stundom plägade äfven Elfborg föreläsa någon författire, hvars läror eller sköna bilder och språk uppväckte nya ideförbindelser och gaf dem andra ämnen att afhandla Han var en stor älskare — i hemlighet jemvwäl någongång idkare — af skaldekonsten och den nu som bäst pågående striden mellan de gamla och nya formerna, eller mellan sjelfva begreppen om det sköna och rätta, födde och underhöll ett lika allmänt som lifligt deltagande. Den gamle prosten hade varit ett barn af sin tid, det vill säga, helt och hållet tillgifven den fransyska smaken och på slutet för lefnadstrött att kunna vara road af, el. ler ens benägen, att undersöka rätta halten af den fremmande opposition som i estetikens rike började vilja göra sig gällande. I likhet med mången annan betraktade ban den blott som xett dårligt försök af några unga fantaster utan vigt eller betydenhets, och Märtha som af honom emottagit hela sin bildning, skulle naturligtvis äfven dela s.mma åsigter och tro. Elfborg deremot hade på egen hand sökt arbeta sig till en sjelfständig öfvertygelse, och ogillande kämparnes ömsesidiga bitterhet, kunde han med desto större lugn och oväld bedöma deras tvistefrågor som han i sin allägsenhet från stridens skådeplats, icke kunde röna något serskildt inflytande från ena eller andra sidan. Att den ädlare, friska, föryngrande anda, som genomgick de Thorildska iderna, likväl skulle måktigt anslå ett sinne af sådan lyftning, så mycken känsla för sanning och frihet som Elfborgs, var temmeligen gifvet, och det dröjde således ej länge innan de i honom funnit en försvarare mera. Hvilket rikt stoff dessa skiljaktigheter i smak och tycken nu skulle lemna till hans och prostinnans dagliga sällskap finner man lätt; men huru skarpsinnigt än Märtha sökte förfäkta sina satser, fann hon sig allt mer och mer tillbakaslagen och nödgades omsider medgifva att snillet ej låter fjettra sig vid vissa former eller vägar. Jag ser väl, yttrade hon en dag, hilften på skämt och hälften på allvar, palt jag icke mot er mägtar uppehålla våra gamla mästare; ofelbarhet, men tillstå också ni, att edra nya koryfeer behöfva mycken fulländning, innan de så förmå föra vitterhetens spira som de förre Greker och romare, jal; fortsatte Elfborg godmodigt; håller ni er deremo: blott till de pudrade fransmännen, vågar jag alltid bestrida er Segern.n Jag kan ty värr ej gå längre än jag gjort i min bevisning,, sade Märtka leende, och afstår derför gerna från en strid, som jag ej mer är säker om att med heder kunna bestå, tills vidare åtminstone. I