SN
till en större meddelsamhet, och den uppmärksamhe
Märtha skänkte honom samt det ofta träffande och sinn
rikka i hennes omdömen och anmärkningar, alstrade ti
slvuts allt längre och innehållsrikare samtal. Ju mera ma
lärde sig förstå — ju mera fick man äfven att säga hvar
andra och efter en för båda merendels i oafbruten verk
samhet tillbragt dag, kom en afton af hvila och förströelse
under ett ömsesidigt utbyte af tankar och iakttagelser.
Stundom plägade äfven Elfborg föreläsa någon förfat-
tire, hvars läror eller sköna bilder och språk uppväckte
nya ideförbindelser och gaf dem andra ämnen att afhandla
Han var en stor älskare — i hemlighet jemvwäl någongång
idkare — af skaldekonsten och den nu som bäst pågående
striden mellan de gamla och nya formerna, eller mellan
sjelfva begreppen om det sköna och rätta, födde och un-
derhöll ett lika allmänt som lifligt deltagande.
Den gamle prosten hade varit ett barn af sin tid, det
vill säga, helt och hållet tillgifven den fransyska smaken
och på slutet för lefnadstrött att kunna vara road af, el.
ler ens benägen, att undersöka rätta halten af den frem-
mande opposition som i estetikens rike började vilja göra
sig gällande. I likhet med mången annan betraktade ban
den blott som xett dårligt försök af några unga fantaster
utan vigt eller betydenhets, och Märtha som af honom
emottagit hela sin bildning, skulle naturligtvis äfven dela
s.mma åsigter och tro.
Elfborg deremot hade på egen hand sökt arbeta sig till
en sjelfständig öfvertygelse, och ogillande kämparnes öm-
sesidiga bitterhet, kunde han med desto större lugn och
oväld bedöma deras tvistefrågor som han i sin allägsen-
het från stridens skådeplats, icke kunde röna något ser-
skildt inflytande från ena eller andra sidan. Att den äd-
lare, friska, föryngrande anda, som genomgick de Thorild-
ska iderna, likväl skulle måktigt anslå ett sinne af sådan
lyftning, så mycken känsla för sanning och frihet som
Elfborgs, var temmeligen gifvet, och det dröjde således ej
länge innan de i honom funnit en försvarare mera.
Hvilket rikt stoff dessa skiljaktigheter i smak och tyc-
ken nu skulle lemna till hans och prostinnans dagliga säll-
skap finner man lätt; men huru skarpsinnigt än Märtha
sökte förfäkta sina satser, fann hon sig allt mer och mer
tillbakaslagen och nödgades omsider medgifva att snillet
ej låter fjettra sig vid vissa former eller vägar.
Jag ser väl, yttrade hon en dag, hilften på skämt och
hälften på allvar, palt jag icke mot er mägtar uppehålla
våra gamla mästare; ofelbarhet, men tillstå också ni, att
edra nya koryfeer behöfva mycken fulländning, innan de
så förmå föra vitterhetens spira som de förre
Greker och romare, jal; fortsatte Elfborg godmo-
digt; håller ni er deremo: blott till de pudrade fransmän-
nen, vågar jag alltid bestrida er Segern.n
Jag kan ty värr ej gå längre än jag gjort i min be-
visning,, sade Märtka leende, och afstår derför gerna från
en strid, som jag ej mer är säker om att med heder kunna
bestå, tills vidare åtminstone. I