—LAA——2— FÖRSLAGET I P. —) ,UPPSATT) AF EN F. D. STUDENT. Deputationen qvarbjöds och prosten Stockenbergs ögon tindrade i kapp med ljusskenet, när man omsider fick sätta sig vid det välförsedda bordet; men icke förr än den stors ölkannan af drifvet silfver, skänkt af Carolus XI till en af prosten Ansgarii förfäder, hos hvilken han ofta pligat gästa, och försedd med den kunglige gilvarens bild och namnchiffer: på locket, börjat göra sia rund, ville konversatisnen komma rätt i gång. Prostinnan kredentzade först den dyrbara klenoden med följande ord: Ur denna kanna har inom nin salig means sligt aldrig druekits någon skål utan vigt och betydelse. Den vi nu gå ett tömmar eger äfven sin, när vi dermed belsa den nye herde, som här blifvit utkorad ett verka Guds verk bland sine bröder. Målte också pastor Eliborg i de sednares tillgifvenhet finn: en aldrig swvikande belöning för sina ädla bemödanden, lik som dessa sstädse en ny eggelse och näring i det goda hav ser sir kumna uträtta och sprida! Att förnimma verkningarna af samma — en gång döda och dock lefvande — menskoilskande ande, hvilken i så många år bad och arbetede för denna förs-mling, kommer äfven att utgöra en tröst i der smärtsamima förlust jag enskildt lidit.e Märtha förde med darrande händer den tanga kannanp ett ögonblick till sina läppar och räckte den sedan åt Elfborg. Mn tacksägelse, yttrade han med ett synbart be mödande itt undertrycka sin rörelse, skell ej blifva mångordig. Jag har redan i mitt hjerta som erkänsla hemburit Gud det löfte jag här öppet vil förnya, att egna alla mina krafter till ext samvetsgranat uppfyllande af mitt ansvarsfullla kall. Hvad som ännu brister i erfarenhet skall tidem smårvingom afhjelpa och en god wilja förmår ju med dden Högstes bistånd mycket, der hon allvar är. Jag skoll 1redligt söka uppfylla mina pligter, men det fordros äfvem att ) alle gån miaa önskningar för utbredar de af gudsfriwktan och mensklig ordning till möte, ty endas! genom samverkan kunne vi hoppas stt få skörda goda frukter. Helsen dette, mine vänner, till edra hemmavsrande bröder, och måtte Guds frid och kraft vara med och öfver oss alla! Elfborgs ord framlockade en och an nan motsträfvig tår i de hedervärda dannemännens öga ) Se A. B. N:is 2—4, 6—10.