—LAA——2- —
FÖRSLAGET I P. —)
,UPPSATT) AF EN F. D. STUDENT.
Deputationen qvarbjöds och prosten Stockenbergs ögon
tindrade i kapp med ljusskenet, när man omsider fick sätta
sig vid det välförsedda bordet; men icke förr än den stors
ölkannan af drifvet silfver, skänkt af Carolus XI till en
af prosten Ansgarii förfäder, hos hvilken han ofta pligat
gästa, och försedd med den kunglige gilvarens bild och
namnchiffer: på locket, börjat göra sia rund, ville konver-
satisnen komma rätt i gång. Prostinnan kredentzade först
den dyrbara klenoden med följande ord: Ur denna kanna
har inom nin salig means sligt aldrig druekits någon skål
utan vigt och betydelse. Den vi nu gå ett tömmar eger
äfven sin, när vi dermed belsa den nye herde, som här
blifvit utkorad ett verka Guds verk bland sine bröder.
Målte också pastor Eliborg i de sednares tillgifvenhet finn:
en aldrig swvikande belöning för sina ädla bemödanden, lik
som dessa sstädse en ny eggelse och näring i det goda hav
ser sir kumna uträtta och sprida! Att förnimma verknin-
garna af samma — en gång döda och dock lefvande —
menskoilskande ande, hvilken i så många år bad och ar-
betede för denna förs-mling, kommer äfven att utgöra en
tröst i der smärtsamima förlust jag enskildt lidit.e
Märtha förde med darrande händer den tanga kannanp
ett ögonblick till sina läppar och räckte den sedan åt Elf-
borg. Mn tacksägelse, yttrade han med ett synbart be
mödande itt undertrycka sin rörelse, skell ej blifva mång-
ordig. Jag har redan i mitt hjerta som erkänsla hem-
burit Gud det löfte jag här öppet vil förnya, att egna
alla mina krafter till ext samvetsgranat uppfyllande af mitt
ansvarsfullla kall. Hvad som ännu brister i erfarenhet
skall tidem smårvingom afhjelpa och en god wilja förmår
ju med dden Högstes bistånd mycket, der hon allvar är.
Jag skoll 1redligt söka uppfylla mina pligter, men det for-
dros äfvem att ) alle gån miaa önskningar för utbredar de
af gudsfriwktan och mensklig ordning till möte, ty endas!
genom samverkan kunne vi hoppas stt få skörda goda
frukter. Helsen dette, mine vänner, till edra hemmavs-
rande bröder, och måtte Guds frid och kraft vara med
och öfver oss alla! Elfborgs ord framlockade en och an
nan motsträfvig tår i de hedervärda dannemännens öga
) Se A. B. N:is 2—4, 6—10.