ett Ellborg! så ännu ett, och vidare allt emellanåt blandadt med bårda och ödmjuka rop på Vigilander! tills slutligen Eliborg!, och ideligen Eifborg) tog öfverhand som ett oupphörligt upprepadt echo. Det leende som redan börjat krusa några aristotratiskt tunna läppar, gaf redan vika för en liknelse till förakt, ty utgången lät nästan icke mer betvifla sig, och sjelfve valförrättaren blef omsider :å van vid att enda:t uppfånga ett enda namn, alt h:n med ovilkorlig förvåning vände sig om och frågade om han bört rätt, när ordet ,Vecordius! för första ftången rådde hens öra. Turen var nemligen nu kommen till nigra memseil Bollas trogna grannars och mer sådant, natt afbörda sig en liten åsamsad tacksamhetsskuld. Männerne till de hustrur, hvilka jemte ett par ssjelfegande enkors på sedaaste tiden utgjort en liten utvald sällskapsoch kaffekrets på Gulåkra, ådagalade förmedelst sina röster en erkänsla, utan hvilken vår hederlige Vecordius nu blifvit allde!es lottlös, Pb. i detta fall, ty i ett annat hade ödet l:geseden bestämt honom en ersättning, hvarom ban ej h:de rigon ringaste ning. .