för mycket lita repetera sig på pulsen, yttrade hon derunder ör sjuttonde gången — ty hela kompromissen beror pa att hålla tungan rätt i mun tills valet är förbi Han bör svara på alla frågor, att han gjort och vill yttermera göra sitt bästa samt hoppas att allt skall gå efter önskan, hvilket som han sjelf vet är rena sanningen. Mitte hans trophie blifva så fullkomlig som den skall gläda mig; res i Guds namn! Jag tror icke att jag protifiserat alldeles förgäfves!n Pastorn betackade sig för mamsell Bollas noöfverträffliga godhet,, lofvade ibågkomma allt och begaf sig på väg. Tvertemot xOx-Anners, förutsägelse höll han bela tiden fötterna beskedligt under fotsacken och hade utan alla äfventyr tillsyggalagt uvgefär tre fjerdedelar af vägen, när hästen stannade vid en grind, den första der ingen var till hands att öppna. Vecordius tänkte ej i början derfpå och satt stilla. — Jag kan säga! — yltrade han slutligen förvånad, hm!... besynnerligt... jag tror rannerligen att man här måste stiga ur ocb öppna åt sig sjelf — hm!... en stor olägenhet som likväl borde kunna afhjelpas... till exempel, jag ville säga, genom att anbringa en utvexlng... i kåda ändar... som af hästen sattes i rörelse... med hufvudet eller fötterna... jag har verkeligen lust att sjelf göra ett experimentum med stallgrinden derhemma ... det vore verkligen en vppfinning... en upptäckt.... Pastorn var redan så upptagen af sina favorit ider att han för dem glömde allt annat, till och med sättet hvarjå ban få dades. Med hufvudet fullt af olika projekt t.ll grindar, som skulle gå upp och igen af sig sjelfvax, passerede han väl för den som föranledt de djerfva speku!atonerna, men ensam, lemnande häst och åkdon på andra sidan, medan ban fortsatte vägen till fots, försänkt i sina djupsinniga beräkningar. Blåsten cch snöyran hade stigit till sia höjd. Hade vädret leat emot, vete Gud hur det gått med vår oförskröckte pasto, mea lyckligtvis kände han sig ru drifven framåt med en oemotståndlig fart, kanske äfven underiättad af vingarna på batten, som flaxande hit och dit gåfvo något heriskt och öfverraturligt åt hela h ns gestalt, hvilken på sätt och vis kunnat tjena till modell för en dubbelbild sf de vidunder, hvilka höllo på att draga Frithiof och hans kämpar ner i det skummande djupet. Hejd med pesen snögad neder, Skapnan lik den hvite björn, Ham med vingar, dem ban lrteler, Hviftande som stora.ens örn.