för mycket lita repetera sig på pulsen, yttrade hon der-
under ör sjuttonde gången — ty hela kompromissen be-
ror pa att hålla tungan rätt i mun tills valet är förbi
Han bör svara på alla frågor, att han gjort och vill ytter-
mera göra sitt bästa samt hoppas att allt skall gå efter
önskan, hvilket som han sjelf vet är rena sanningen. Mitte
hans trophie blifva så fullkomlig som den skall gläda mig;
res i Guds namn! Jag tror icke att jag protifiserat allde-
les förgäfves!n
Pastorn betackade sig för mamsell Bollas noöfverträff-
liga godhet,, lofvade ibågkomma allt och begaf sig på väg.
Tvertemot xOx-Anners, förutsägelse höll han bela ti-
den fötterna beskedligt under fotsacken och hade utan alla
äfventyr tillsyggalagt uvgefär tre fjerdedelar af vägen, när
hästen stannade vid en grind, den första der ingen var till
hands att öppna. Vecordius tänkte ej i början derfpå och
satt stilla. — Jag kan säga! — yltrade han slutligen för-
vånad, hm!... besynnerligt... jag tror rannerligen att
man här måste stiga ur ocb öppna åt sig sjelf — hm!...
en stor olägenhet som likväl borde kunna afhjelpas... till
exempel, jag ville säga, genom att anbringa en utvexlng...
i kåda ändar... som af hästen sattes i rörelse... med
hufvudet eller fötterna... jag har verkeligen lust att sjelf
göra ett experimentum med stallgrinden derhemma ... det
vore verkligen en vppfinning... en upptäckt....
Pastorn var redan så upptagen af sina favorit ider
att han för dem glömde allt annat, till och med sättet
hvarjå ban få dades. Med hufvudet fullt af olika projekt
t.ll grindar, som skulle gå upp och igen af sig sjelfvax,
passerede han väl för den som föranledt de djerfva speku!a-
tonerna, men ensam, lemnande häst och åkdon på andra
sidan, medan ban fortsatte vägen till fots, försänkt i sina
djupsinniga beräkningar.
Blåsten cch snöyran hade stigit till sia höjd. Hade
vädret leat emot, vete Gud hur det gått med vår oför-
skröckte pasto, mea lyckligtvis kände han sig ru drifven
framåt med en oemotståndlig fart, kanske äfven underiät-
tad af vingarna på batten, som flaxande hit och dit gåfvo
något heriskt och öfverraturligt åt hela h ns gestalt, hvil-
ken på sätt och vis kunnat tjena till modell för en dub-
belbild sf de vidunder, hvilka höllo på att draga Frithiof
och hans kämpar ner i det skummande djupet.
Hejd med pesen snögad neder,
Skapnan lik den hvite björn,
Ham med vingar, dem ban lrteler,
Hviftande som stora.ens örn.