tillskynda rikets jernhandtering, Norbergs grufyvi med sina omätliga förråd af den ädlaste jernmalr Sistnämnde vara är nemligen i sjelfva jernets lar tunnsåddare, än mången tror, och börjar, der de funnits, blifva temligen medtagen, hvarföre det bli så mycket angelägnare att ifrån det ställe, der de finnes i öfverflöd och säljes för ovanligt lågt pri (om minnet ej bedrager, i sallmänhet för 4 rdr 41! sk. rgs lasset), med billig kkostnad kunna transpor tera stora partier ut i Janddet till en mängd malm fattiga bruk, hvaribland dee norrländska, som ligg: längs kusten, må nämnas i första rummet. Att vägen till Westerås blefve längre än til Gefle, det är sannt; men så komme den icke då som nu blir händelsen, att gå till halfva sin länge genom ödemarker, sterila )ergstrakter, der menni skor hvarken bo eller kunta bosätta sig, och de man ej har annat att henta än något trävaror hvilket, i trakter med så sm återväxt som här, vä icke är mycket att tala om enär det, som växt på skäligt afstånd ifrån vägen, ändå vore snart med taget. — Att det är förmånligt anlägga en sådar väg genom skogstrakter, för: det myckna virket son är behöfligt till underlag octh bjelkar, är naturligt men utan påstående att härrmed förhåller sig, som Timothius yttrade om den tbeprisade skogstillgånger vid ett såganläggnings-ställe,, hvarom han var anmo dad fälla utlåtande: När man byggt sågen, finn: ingenting att såga, synes skogstillgången i dessa trakter verkligen icke vara så stor, att derpå kar göras något serdeles afseende vid frågaa om en jernvägsanläggning, helst när man besinnar, att endast i kärnan af den stora bergstrakten vore något at! hemta, men att virket annars är ungefär lika dyr! i Fahlun som i Gefle. Ins. söker härefter visa, att skeppningen och varu-trafiken skulle gå lika bra genom Westerås som Gefle, hvilket synes vara den svagaste punkten i artikeln, och säger: Hvad som slutligen gifver Westerås-linien et! stort företräde framför den åt Gefle i afseende på förmånen för det fattiga Daifolket, som för sitt uppehälle i stora skaror tågar nedåt landet på arbete, är den vigtiga saken, att dessa vandrare, som med sin tunga packning behöfva föga mindre än 4 dagar mellan Fahlun och Westerås, då kunde komma dit på en förmiddag och vara i Stockholm till qvällen. Besinnar man, att de vanligea göra 2 resor om året nedåt landet, så finner man hyilken oändligt stor besparing af tid skulle vinnas för dessa fattiga menniskor. Lägger nan härtill, att de vid hemfärden sjelfva kunde de nere i det goda lande till en del åtminstone upplöpa sina förnödenheter och taga dem med sig på temvägen, så finner man hvilket företräde en jernvåg på Westerås skulle hafva. Men vid frågan om en sådan väg, peka vi först och sist på Norbergs gzrufvor, och hoppas att, då staten väl sisom vanligt får bestå fiolerna, tegeringen och skall veta se siig före, hvad som kan medföra den störs!a allmänma förmånen. Må nu ingen af dessa framställningar draga den slutsats, at insändaren är någon Westeråsare eller ens Westeråsvän! Han anser hlott, att den medverkan til Dalarnes framtida förkofran, som en jernväg hitupp kan komma att medföra, i detydlig mån beror på vägens sträckning. Må den, som bättre förstår saken, vederlägga denna uppsats, gjord utan allt anspråk på ofelbarhet.,