Nu lade sig cn sky öfver de fromma ögonen och dö dens engel andades sin kyla på pannan tills de matta pu sarne stanmat... Då tog ban den befriade själen på sin vingar och flög inför den Eviges thron och sade: Herre Jag hor fulgjort din keallining cch du får honcm åte Oka barnsligt ren som när du gaf honom lif på jorden! Och tusen himlaröster höjde sig jublande kring den åter komne; men nere på grafven fälldes det många tårar, t de arma, blinda menniskorna se endast de: toma rumme efter den döde, och förymå lika litet fatia den herrlighet till hvilken hin uppståått, som de förnin. ma hans: fortfarand närvarelse kring dem ssjeliva och de ställen han ä!skat.. För beans efterlemniade enka kändes det isynnerbet öds ligt och tungt. Hon sörjde på en gång sin ungdoms le dare och vän, sin välgörare och make, som hon tyckte at intet annat skulle kunna ersätta henne. Le ej, unga lä sarinna, åt en sådan enfa!d, ty den stackars Mirtha had aldrig varit i tillfille att få begrepp om svärmande kär lek) och dylikt mer, som Cu utan tvifvel vet utgör lifvet Jyeka. Hon hade under hela sin ungdom ej halt annu lektyr än psalmbok och katekes, bibel ceh postilla, oci hvad ännu värre var, aldrig sälskapat med andra kaval jerer än några å!derstign2, pudrade kam: erar, bvilk: väntade arf efter hennes matmmor, den nådiga gene och följaktligen då och då uppvaktade henne, fö verlyga sig om cen dyrbaran lusirens fortferant — dt vill md andra mindre förtiekta ord säga, s2 å om ej krämporna wille göra betydligare och mera h pp gifvande framsteg. Nämna vi dertill prosten o h kommi ristern i församlingen, der det då ej ens fanns någon ad junkt, så bar du reda på alla Märthas menbga ,kosnäs sangser.. Uppiegen soom ett fattigt fadercch moderlös barp, ut:n anförvandterr och vänner samt upposirad i ei nästan klosterlik ensamhet, bestod hennes enda förströelse