Nu lade sig cn sky öfver de fromma ögonen och dö
dens engel andades sin kyla på pannan tills de matta pu
sarne stanmat... Då tog ban den befriade själen på sin
vingar och flög inför den Eviges thron och sade: Herre
Jag hor fulgjort din keallining cch du får honcm åte
Oka barnsligt ren som när du gaf honom lif på jorden!
Och tusen himlaröster höjde sig jublande kring den åter
komne; men nere på grafven fälldes det många tårar, t
de arma, blinda menniskorna se endast de: toma rumme
efter den döde, och förymå lika litet fatia den herrlighet
till hvilken hin uppståått, som de förnin. ma hans: fortfarand
närvarelse kring dem ssjeliva och de ställen han ä!skat..
För beans efterlemniade enka kändes det isynnerbet öds
ligt och tungt. Hon sörjde på en gång sin ungdoms le
dare och vän, sin välgörare och make, som hon tyckte at
intet annat skulle kunna ersätta henne. Le ej, unga lä
sarinna, åt en sådan enfa!d, ty den stackars Mirtha had
aldrig varit i tillfille att få begrepp om svärmande kär
lek) och dylikt mer, som Cu utan tvifvel vet utgör lifvet
Jyeka. Hon hade under hela sin ungdom ej halt annu
lektyr än psalmbok och katekes, bibel ceh postilla, oci
hvad ännu värre var, aldrig sälskapat med andra kaval
jerer än några å!derstign2, pudrade kam: erar, bvilk:
väntade arf efter hennes matmmor, den nådiga gene
och följaktligen då och då uppvaktade henne, fö
verlyga sig om cen dyrbaran lusirens fortferant
— dt vill md andra mindre förtiekta ord säga, s2 å
om ej krämporna wille göra betydligare och mera h pp
gifvande framsteg. Nämna vi dertill prosten o h kommi
ristern i församlingen, der det då ej ens fanns någon ad
junkt, så bar du reda på alla Märthas menbga ,kosnäs
sangser.. Uppiegen soom ett fattigt fader- cch moderlös
barp, ut:n anförvandterr och vänner samt upposirad i ei
nästan klosterlik ensamhet, bestod hennes enda förströelse