lemna både lagstiftningsoch önskningsrätten i der kammarens händer, och beskattningsrätten skulle tillika genom dönna kämmarens öfverdrifaa talrikhet äfven falla i desamma. De2 svåra bördor, som våra gamla beskattningscch lönssätt pålagt jord: bruket, skulle objelpligt qvarhållas ef de gynnade och till stor del! skattebefriade klassernas öfvermäk tiga pluralitet, och öfvermakten skulle bsgagnas, at för deras enskilda interessen disponera de krafter som eljest ett välordnadt bankoch kreditväsende samt ett friare handelsoch näringssystem kunds sprida till hela folket. Vi hafve sett och se änav dagligen, huru de redan i ståndsreprssentationen ve tat att förskaffa sig dylika fördelar, och der borde likväl motståndet i denna del, så väl som i åtskil liga andra delar, vara större, än det någonsin kunde blifva i andra kammaren, efter nu ifrågavarande förslaget. Slutligen måste det befinnas, att efter detta förslag skulle det aflönade representantantalet blifva större än nu; således öka bördorna för dan stora klass, som får vässndtligen bära de gamla. Han ansåg att den lagstiftande och beskatiande statsmakten borde så fullständigt som möjlig: utgå ren och oblandad från folkets allmänna förtroende; och vidhöll den mening, som dessutom hans om väljande till ortens ombud och hans kommitteuters derigenom ådagalagda afsigt gjort till en pligt; och förkastade det nu föredragaa förslaget, önskande till Gud, att regerisg och medstånden måtte fatta hel betydelsen af bondeståndets öppna och ärliga handlingssätt, då det genom ett sådant beslut underkastar sig heldre alla vedervärdigheterna af dem närvarande sorgliga ställningen, än godkännandet a principer, som hvarken äro förenliga med vår tid eller våra förhållanden och som skulle, om de bs fästades i våra institutioner, medföra de vådor, som eti stort, utaredt missnöje öfver orättvig fördelning al medborgerliga rättigheter och skyldighator alllid förr eller sednars frambringar. David Andersson från Halland var tacksam för dea allmänna id som regeriagen velat proklamera uti det framlagda förslaget, men hvilket han Jikvål derföre icka kunde antaga, att dea nya byggaeden ver upptimrad af samma ruttna vi:ka som den gamla. Han hade sökt öfvertyga sig om detta förslegs möjliga antaglighet, men kunde ej ens af ett så lärdt och vittert sällskap, som börg-roformvännernas, styrkas i tron derpå. En Jedamot af detta sällskap hade yttrat att den riksdagsordning vi nu dragss med vore föråldrad och 4809 endast antagen på försik — ock likväl har under hala tiden derefter Sveriga gåt framåt i välstånd och förkofran, ja till och med kunnat erbjuda närgränsanda riken sit skydd. Dan gamla murkna byggnaden som således ej varit utan gagn må då siå, tills den totelt faller för en annan, kallad allmänna val. Telaren framställde slutligen en begäran att Sahlström måtte gilva en närmare förklaring angående möjligheten, aw genom dat nya förslagets antagande räddas undan reaktionens faror. Johannes Nilsson från Skåne — densamme som redan förut förklarade sig fårdig att skicka skräpet den väg det förtjenade — ville nu tillkännagifra hvad andas bara han vore samt att han visste hvad han ville. Han kunde ej med godt samvete lemna sin röst till ett förslag, som under löfto om billig fördelning af rättigheter utesluter en mängd medborgare från statens angelägenheter och i sin tillämpning skulle alstra hat, afund, split, revolutioner och bloliga uppträden, som i st. för 4 stånd uppställer tvenn2 hvarandra lika motsatta kamrar: storberraraes, för rikedomen, börden och titlarna, och en annan: de fattiges. småfolkets och styfbarnens. Han ogillade principen af eenniskors uppskattning efter penningar, börd och tjenst; en stor dei af befolkningens uteslutande för nybakade löjtnanter, magistrar och tjenstemän; viss om att under rocken af baldan klappar ofta ett lika ädelt hjerta som under en stjernprydd frack o. 8. v. Vice talman Joh. Aug. Zetterberg yttrade sig i korthet till förmån för det nya förslaget, hvilket enligt hans åsigt till och med vore bättro än 4840 års. På det nu framlagda såga sig börderne förlora, adeln för!ora, presterna förlora, och borgerskapet förlorar bestämdt derpå — hvem vinner då? Han ville Den gagsa den store Gustafs ord och säga om förslege den tid torde komma då de svenske skulle vilja ritva det upp ur grafven om da kunde. Erik Christensson och fars Rasmusson från Bohus län, And rs Olsson från Jemtland, Nis Andersson, Pehr Hansson och Olef Persson från Wermland, Erik Månsson från Blekinge och Johan Persson från Upsala län yttrade sig vidara, dols skriftligen, dels mundtligen för afslag, och Rutberg, som hade samma åsigt, ansåg diskussionen nu kunna vare sluts Anders Medin från Kroncbargs län lät derefter