lemna både lagstiftnings- och önskningsrätten i der
kammarens händer, och beskattningsrätten skulle
tillika genom dönna kämmarens öfverdrifaa talrik-
het äfven falla i desamma. De2 svåra bördor, som
våra gamla beskattnings- cch lönssätt pålagt jord:
bruket, skulle objelpligt qvarhållas ef de gynnade
och till stor del! skattebefriade klassernas öfvermäk
tiga pluralitet, och öfvermakten skulle bsgagnas, at
för deras enskilda interessen disponera de krafter
som eljest ett välordnadt bank- och kreditväsende
samt ett friare handels- och näringssystem kunds
sprida till hela folket. Vi hafve sett och se änav
dagligen, huru de redan i ståndsreprssentationen ve
tat att förskaffa sig dylika fördelar, och der borde
likväl motståndet i denna del, så väl som i åtskil
liga andra delar, vara större, än det någonsin kunde
blifva i andra kammaren, efter nu ifrågavarande
förslaget.
Slutligen måste det befinnas, att efter detta för-
slag skulle det aflönade representantantalet blifva
större än nu; således öka bördorna för dan stora
klass, som får vässndtligen bära de gamla.
Han ansåg att den lagstiftande och beskatiande
statsmakten borde så fullständigt som möjlig: utgå
ren och oblandad från folkets allmänna förtroende;
och vidhöll den mening, som dessutom hans om
väljande till ortens ombud och hans kommitteuters
derigenom ådagalagda afsigt gjort till en pligt; och
förkastade det nu föredragaa förslaget, önskande till
Gud, att regerisg och medstånden måtte fatta hel
betydelsen af bondeståndets öppna och ärliga hand-
lingssätt, då det genom ett sådant beslut underka-
star sig heldre alla vedervärdigheterna af dem när-
varande sorgliga ställningen, än godkännandet a
principer, som hvarken äro förenliga med vår tid
eller våra förhållanden och som skulle, om de bs
fästades i våra institutioner, medföra de vådor, som
eti stort, utaredt missnöje öfver orättvig fördelning
al medborgerliga rättigheter och skyldighator alllid
förr eller sednars frambringar.
David Andersson från Halland var tacksam för
dea allmänna id som regeriagen velat proklamera
uti det framlagda förslaget, men hvilket han Jikvål
derföre icka kunde antaga, att dea nya byggaeden
ver upptimrad af samma ruttna vi:ka som den gamla.
Han hade sökt öfvertyga sig om detta förslegs möj-
liga antaglighet, men kunde ej ens af ett så lärdt
och vittert sällskap, som börg-roformvännernas, styr-
kas i tron derpå. En Jedamot af detta sällskap hade
yttrat att den riksdagsordning vi nu dragss med vore
föråldrad och 4809 endast antagen på försik — ock
likväl har under hala tiden derefter Sveriga gåt
framåt i välstånd och förkofran, ja till och med kun-
nat erbjuda närgränsanda riken sit skydd. Dan
gamla murkna byggnaden som således ej varit utan
gagn må då siå, tills den totelt faller för en annan,
kallad allmänna val. Telaren framställde slutligen
en begäran att Sahlström måtte gilva en närmare
förklaring angående möjligheten, aw genom dat nya
förslagets antagande räddas undan reaktionens faror.
Johannes Nilsson från Skåne — densamme som
redan förut förklarade sig fårdig att skicka skräpet
den väg det förtjenade — ville nu tillkännagifra
hvad andas bara han vore samt att han visste hvad
han ville. Han kunde ej med godt samvete lemna
sin röst till ett förslag, som under löfto om billig
fördelning af rättigheter utesluter en mängd med-
borgare från statens angelägenheter och i sin til-
lämpning skulle alstra hat, afund, split, revolutioner
och bloliga uppträden, som i st. för 4 stånd upp-
ställer tvenn2 hvarandra lika motsatta kamrar: stor-
berraraes, för rikedomen, börden och titlarna, och
en annan: de fattiges. småfolkets och styfbarnens.
Han ogillade principen af eenniskors uppskattning
efter penningar, börd och tjenst; en stor dei af be-
folkningens uteslutande för nybakade löjtnanter, ma-
gistrar och tjenstemän; viss om att under rocken af
baldan klappar ofta ett lika ädelt hjerta som under
en stjernprydd frack o. 8. v.
Vice talman Joh. Aug. Zetterberg yttrade sig i
korthet till förmån för det nya förslaget, hvilket en-
ligt hans åsigt till och med vore bättro än 4840 års.
På det nu framlagda såga sig börderne förlora, adeln
för!ora, presterna förlora, och borgerskapet förlorar
bestämdt derpå — hvem vinner då? Han ville Den
gagsa den store Gustafs ord och säga om förslege
den tid torde komma då de svenske skulle vilja ritva
det upp ur grafven om da kunde.
Erik Christensson och fars Rasmusson från
Bohus län, And rs Olsson från Jemtland, Nis An-
dersson, Pehr Hansson och Olef Persson från
Wermland, Erik Månsson från Blekinge och Johan
Persson från Upsala län yttrade sig vidara, dols skrift-
ligen, dels mundtligen för afslag, och Rutberg, som
hade samma åsigt, ansåg diskussionen nu kunna vare
sluts
Anders Medin från Kroncbargs län lät derefter