men något längre än det fallna förslaget, hvilket ock i sanning blir ett absolut nödvändigt vilkor för att erhålla en samlad opnioni i frågan, enär det kan antagas att minst hälf-l: ten och kanske mer än tre fjerdedelar blandhi dem, som slutit sig till förslaget, gjort det under erkännande att det innefattade bristerli som behöfde afbjelpas i liberal riktning, fastän l de antagit det för att komma något steg framåt; och nästan hela det motstånd, som mött förslaget från en icke obetydlig del af den libe-l rala fraktionen, härrört från samma anledning. Vi utbedje oss nu få tillägga några ord rörande frågan om en så kallad konservativ konselj. Se här huru Bore i detta afseende yttrar sig om den konstitutionela principen: Om det än är en beklaglig sanning, att det konstitutionela statsskicket hos oss varit föga utbildadt, hvartill orsaken funnits i rikets fyrdelta ständer, som, då två stanna mot två, icke ens kunna åstadkomma en majoritet, anse vi dock det liberala partiet såväl inom representationen som inom pressen och nationen böra förena sina bemödanden, för att bringa det derhän, att ministeren, dess sammansgättning och handlingssätt alltmera göras beroende af representationens äsigter och beslut. Detta är den enda lagliga vägen för befordrande af en sann konstitutionel frihet, och det kan icke annat än väcka både vår och troligtvis allt upplyst folks förvåning, alt Aftonbladet, som under 20 år föregifvit sig kämpa för den konstitutionela friheten, anmärker såsom ett fel af oss, att vi yrka tillämpning af den första utaf denna frihets grundsanningar. Förestående resonnemang synes oss icke gå till sjelfva sakens kärna. Denna är deremot den, att representationen hos oss numera visar sig splittrad i två partier af hvarandra motsatt riktning, af hvilka de två första ståndens, då man tager pluraliteten vid voteringarna i betraktande, är konservåtiv, aristokratisk och reaktionär, Borgareoch Böndeståndens åter progressif, reformerande och demokratisk. Detta förstås om tendensen i allmänhet, ehuru visserligen ett eller annat undantag för särskilda fall kan ega rum. Nåväl; när nu representationsförslaget blifvit förkastadt af Bondeståndet ej mindre än af Adeln; månne det icke är en oriktig slutsats att förmoda, det sådant skulle tillkännagifva en konservativ eller aristokratisk riktning hos representationen i det hela, då ej mindre än omkring 60 ledamöter af Bondeståndet uttryckligen förklarat, att deras afslag icke skett af någon förkärlek för ståndsprincipen eller för klassval, hvilket defeinot utgjorde motivet hos majoriteten i de två första stånden. Hela den sätsen, att den konservativa tendensen skulle erhållit någon seger i princip vid detta tillfälle i afseende på det framlagda förslagets förkastande, hvartill ju ej mer än ett stånds beslut erfordrades, håller således icke streck, och om konungamakten vill se, hvilkendera af de motsatta principerna i sjelfva verket har öfvervägande sympatier, så behöfde -den icke stanna i tvifvel derom. Dessutom har sjelfva den konstitutionella kutym, som Bore tagit till utgångspunkt för sin mening, kommit mycket ur bruk på sednare tider. Så hafva vi t. ex. sett ifrån England, att lorderna Palmerston och Russel sutit qvar vid styret oaktadt de blifvit öfvervoterade af parlamentet i flera vigtiga frågor; men skälet till deras qvarblifvande var, att dessa ministrar vid ifrågavarande tillfällen hade allmänna opinionens stöd emot de aristokratiska och byråkratiska pluraliteterna i öfveroch underhusen. Om derföre de konservative, såsom Bore säger, vunnit spelet i representationsfrågan (för tillfället) så finnes deruti icke ringaste anledning att önska en kompakt konservativ minister, hvilket i öfrigt icke skulle innefatta annat, än att de tre eiler fyra medlemmar af konseljen, hos hvilka någon reforzerande riktning kan finnas, skulle afgå, hvaremot de öfriga ganska väl kunde bibehållas. Den olägenhet, som Bore påpekat och söker afhjelpa, är egentligen densamma, hvarom vi för ett par år sedan länge stridde med Aftonposten, nemligen att en och annan oriktigt sökt gifva ministeren i det hela el!er regeringsystemet namn af liberalt, äfven i politisk mening, ehuru förhållandet i sjelfva verket icke är sådant. Den lämpligaste vägen att afbjelpa denna olägenhet, om den öfverhofvud kan afbjelpas och icke stöter emot oöfverstigliga hinder i någon bestämmande vilja, vore nu för tillfället måhända att Borgareoch Bondestånden förenade sig om en underdånig adress till Konungen, hvaruti de uttryckte sina af nationens pluralitet delade önskningar att den så länge efterlängtade reformen icke måtte skjutas tillbaka derföre att det nu framlagda representationsförslaget ej kunnat bifallas, utan ett nytt förslag måtte framläggas af mindre inskränkande natur och med allvar understödjas af regeringen. Sådant torde visserligen då erfordra en förändring af rådgifvarepersonalen till en del, men icke i den riktningen som Bors antydt. — Tidningen Fo!kets Röst har nu i ett par numror varit alldeles desperat på Aftonbladet för det vi fästat uppmärksamheten på det misstänkta och dubhla snel den drifvit i afseende