men något längre än det fallna förslaget,
hvilket ock i sanning blir ett absolut nödvän-
digt vilkor för att erhålla en samlad opnioni
i frågan, enär det kan antagas att minst hälf-l:
ten och kanske mer än tre fjerdedelar blandhi
dem, som slutit sig till förslaget, gjort det
under erkännande att det innefattade bristerli
som behöfde afbjelpas i liberal riktning, fastän l
de antagit det för att komma något steg framåt;
och nästan hela det motstånd, som mött för-
slaget från en icke obetydlig del af den libe-l
rala fraktionen, härrört från samma anledning.
Vi utbedje oss nu få tillägga några ord rö-
rande frågan om en så kallad konservativ kon-
selj. Se här huru Bore i detta afseende ytt-
rar sig om den konstitutionela principen:
Om det än är en beklaglig sanning, att det kon-
stitutionela statsskicket hos oss varit föga utbildadt,
hvartill orsaken funnits i rikets fyrdelta ständer,
som, då två stanna mot två, icke ens kunna åstad-
komma en majoritet, anse vi dock det liberala par-
tiet såväl inom representationen som inom pressen
och nationen böra förena sina bemödanden, för att
bringa det derhän, att ministeren, dess sammansgätt-
ning och handlingssätt alltmera göras beroende af
representationens äsigter och beslut. Detta är den
enda lagliga vägen för befordrande af en sann kon-
stitutionel frihet, och det kan icke annat än väcka
både vår och troligtvis allt upplyst folks förvåning,
alt Aftonbladet, som under 20 år föregifvit sig
kämpa för den konstitutionela friheten, anmärker
såsom ett fel af oss, att vi yrka tillämpning af den
första utaf denna frihets grundsanningar.
Förestående resonnemang synes oss icke gå
till sjelfva sakens kärna. Denna är deremot
den, att representationen hos oss numera visar
sig splittrad i två partier af hvarandra mot-
satt riktning, af hvilka de två första ståndens,
då man tager pluraliteten vid voteringarna i
betraktande, är konservåtiv, aristokratisk och
reaktionär, Borgare- och Böndeståndens åter
progressif, reformerande och demokratisk. Detta
förstås om tendensen i allmänhet, ehuru vis-
serligen ett eller annat undantag för särskilda fall
kan ega rum. Nåväl; när nu representations-
förslaget blifvit förkastadt af Bondeståndet ej
mindre än af Adeln; månne det icke är en
oriktig slutsats att förmoda, det sådant skulle
tillkännagifva en konservativ eller aristokratisk
riktning hos representationen i det hela, då ej
mindre än omkring 60 ledamöter af Bonde-
ståndet uttryckligen förklarat, att deras afslag
icke skett af någon förkärlek för ståndsprinci-
pen eller för klassval, hvilket defeinot utgjorde
motivet hos majoriteten i de två första stån-
den. Hela den sätsen, att den konservativa
tendensen skulle erhållit någon seger i princip
vid detta tillfälle i afseende på det fram-
lagda förslagets förkastande, hvartill ju ej mer
än ett stånds beslut erfordrades, håller således
icke streck, och om konungamakten vill se,
hvilkendera af de motsatta principerna i
sjelfva verket har öfvervägande sympatier, så
behöfde -den icke stanna i tvifvel derom.
Dessutom har sjelfva den konstitutionella ku-
tym, som Bore tagit till utgångspunkt för sin
mening, kommit mycket ur bruk på sednare ti-
der. Så hafva vi t. ex. sett ifrån England,
att lorderna Palmerston och Russel sutit qvar
vid styret oaktadt de blifvit öfvervoterade af
parlamentet i flera vigtiga frågor; men skälet
till deras qvarblifvande var, att dessa mini-
strar vid ifrågavarande tillfällen hade allmänna
opinionens stöd emot de aristokratiska och by-
råkratiska pluraliteterna i öfver- och under-
husen.
Om derföre de konservative, såsom Bore
säger, vunnit spelet i representationsfrågan (för
tillfället) så finnes deruti icke ringaste anled-
ning att önska en kompakt konservativ mini-
ster, hvilket i öfrigt icke skulle innefatta an-
nat, än att de tre eiler fyra medlemmar af
konseljen, hos hvilka någon reforzerande rikt-
ning kan finnas, skulle afgå, hvaremot de öfriga
ganska väl kunde bibehållas.
Den olägenhet, som Bore påpekat och söker
afhjelpa, är egentligen densamma, hvarom vi
för ett par år sedan länge stridde med Afton-
posten, nemligen att en och annan oriktigt sökt
gifva ministeren i det hela el!er regeringsyste-
met namn af liberalt, äfven i politisk mening,
ehuru förhållandet i sjelfva verket icke är så-
dant. Den lämpligaste vägen att afbjelpa denna
olägenhet, om den öfverhofvud kan afbjelpas
och icke stöter emot oöfverstigliga hinder i
någon bestämmande vilja, vore nu för tillfället
måhända att Borgare- och Bondestånden före-
nade sig om en underdånig adress till Konun-
gen, hvaruti de uttryckte sina af nationens
pluralitet delade önskningar att den så länge
efterlängtade reformen icke måtte skjutas tillbaka
derföre att det nu framlagda representations-
förslaget ej kunnat bifallas, utan ett nytt för-
slag måtte framläggas af mindre inskränkande
natur och med allvar understödjas af regerin-
gen. Sådant torde visserligen då erfordra en
förändring af rådgifvarepersonalen till en del,
men icke i den riktningen som Bors antydt.
— Tidningen Fo!kets Röst har nu i ett par
numror varit alldeles desperat på Aftonbladet
för det vi fästat uppmärksamheten på det miss-
tänkta och dubhla snel den drifvit i afseende