Slutligen samlade: jag. mig och sade: förlåt,
min herre, om jag ber er att ännu en gång
säga mig ert namn. Jag känner alla adligaät-
ters namn utantill och äfven deras vapen; jag
har ett ovanligt minne, men för borgerliga
namn är det miraculöst svagt, och de undfalla
mig mycket lätt.
Den tilltalade sade helt lugnt: Jeg heter
Fredrik Wahl.
En tysk: således ?
Ja, min grefvinna.n
Och hvad för er till Paris ?
Jag är proseetor vid anatomiska csbinet-
tet.
En hastig tanke genomflög mig: sig mig:
herre, ges det menviskor, som hafva den olyc-
kan att vara födda utan hjertan?
Omöjligt fru grefsinna! svarade Fredrik,
äfven är detta en brist, hvaröfver ännu ingen
lärer beklagat sig, aldraminst i er nörvaro.
En glödande rodnad öfvergick hans ensigte,
den milda klangen at hans stämma frapperade
mig angenäm. J:g tog min lorgnett till har ds,
för att betrakta honum. Han gjorde ett lif-
ligt intryck på mig. Stor och vwvätväxt, med
sköna reguliera drsg, stora blå ögon, rika ljus-
bruna lockar, var han en äkta typ, n ange-
näm diversion bland alla de mörka fransoserna
och de faddblonda engelsmännen. Hans tour-
nure hade intet af de eleganta cavalierernas re-
chercherade virdslöshet, hans tcilette var
den enklåste i verlden, och hela hans main-
tien erinrade roig om Napoleons hållning, så-
som han vanligen skildras, med korslagda ar-
mar, hvilande på sig sjelf.
Han uthärdade lugnt min blick och sade,
i det ett fint leende spelade i hans drag: pni
tycks vara närsynt, min nådiga! Befaller pi att
jag skall komma närmsre?
Dessa ord, uttalade af en man, som för få
ögonblick sedan var så faseinerad af minskön-
het, gjorde en underbar effekt på mig. ga