ut i dödsagonien; jag ville erfara hvilka käns
lor skulle väckas hos mig, om jag mördat den
skönaste qvinna, för hvars egande andra män-
ner skulle begå alla möjliga dårskaper — och
visste jag det, då, tror jag, ville jag sjelf gerna dö,
emedan jag ej skulle kunna finna något mera,
som vore i stånd att reta min nyfikenhet.,
Besynnerliga man, du är förfärlig! utropade
jag, darrande af en aldrig förr känd emotion.
Men du är en man! hvarföre funno vi ej hvar-
andra förr? Hvarföre lärde jag ej känna dig,
då ditt mannahjerta ännu icke hade förlorat
hvarje viljans och begärets pulsslag, då ännu
kärleken kunde göra dig lifvet ljuft? Ack, ödet
är obevekligt uti detta förfärliga försent! En
gigantisk själ existerade på jorden, och jag fean
den för sent; men hvarför kom du ej förr,
bvarföre funno vi hvarandra icke?s
Lorden betraktade mig med en stadiz, orör-
lig blick, satte bort thekoppen och sade efter
en paus af stilla meditation: Man bar i Kairo
berättat mig om frön, som i årtusenden legat
i pyramiderna och började uppskjuta och blom-
stra i den friskaste fägring, då de exponerades
för ljus och sol. År du solen, Diogena, som
i milt hjerta framkallar ny blomknoppning?
Det vore lika remarkabelt som det förra!s
Med sin vanliga indolence förblef han lig-
gande i couchetten, den han rullade ända till
min soffa; derpå fattade han båda mina hän-
der och lyfte mig från soffan, så att jag stod
framför honom.
rJag tror att vi älska hvorandra!v sade jag
utan att veta hvad jag sade.
Så synes det mig, svarade lorden, i det
ban betöekte mina händer och armar med
kyssar.
I detta ögonblick hördes ett häftigt buller i
nästa rum. Jag spratt till af förskräckelse,
och lorden sade misslynt: men, min bästa
grefvinna, hvilket ecomfortahelt arrangement!
ait störas i sådana ögonblick, då själen be
ver lugn! detta bör ni ändra för framtiden.
Det var den nye betjenten, som hade slagit
lomkull ett litet bord med åtskilliga saker på.
Då jag gjorde honom förebråelser derför, trädde