för att bistå dessa konstitutionella på hvad
sätt som helst, emedan de i sista stund yfvas
af att fördöma de skändliga Marsdagarne och
att ministeren har med deras tillbjelp qväst
demokratien. Hvar och en ilar sitt öde till
mötes ; och om ej alla tecken bedraga, skola
vi snart befinna oss i den ställning, som den
skoningslösa reaktionen från början förberedt.
Äfven skenkonstitutionalismen skall och måste
falla, och ingenting annat återstå, än den
ohöljda återgången till året 1847 och dess
Förenade Provincialständer.
Återblicken på November är lärorik. Den
2:dra November blefvo besluten i Warschau
till största delen antagna i Berlin. Tsaren hade
uppställt det definitiva öfvergifvandet af Unio-
nen såsom fredsvilkor. Hr v. Radowitz ville
icke foga sig efter detta vilkor; ban fordrade
härens mobiisering eller sitt afsked; han an-
såg Preussens ära pantsatt för unionen — Han
fick sitt afsked: unionen öfvergafs; men Hessen
skyddades, och genomtåget af en österrikisk
exekutionsbär till Holstein vägrades, åtmin-
stone genom omvägar, medelst det lilla Braun-
schweig. Nu fordrade ändtligen Osterrike
Hessens utrymmande inom 48 timmar, vid
vite af krig. Då mobiliserades armeen, hvar-
vid likväl underhandlades ytter!igare, och slut-
ligen skickades hr von Manteuffel till Olmätz.
Den under mellantiden tillförordnade mini-
sterpresidenten, hr von Ladenberg, ansåg åter-
igen Preussens ära förpantad, men till Hessens
beskyddande; men hr von Manteuffel återkom
från Olmätz med den der ingångna förbindel-
sen att utrymma Hessen, att öfverlåta det åt
Bäjern och Österrike; hvaremot Holstein skulle
lugnas medelst 2 kommissarier och de af Preus-
sen så länge begärda fria konferenserna, bör-
jas i Dresden den 45 December.
Hr von Ladenberg begärde nu och fick af-
sked cch Hessen utrymdes i trots af den un-
dantågande och af Bäjrarna hånade provisori-
ska härens blygsel och raseri, i trots af hela
Preussens sjudande harm och utan en fråga
till de samlade kamrarne, utan afseende på de
ras förebråelser och hot.
Tilläfventyrs har ni läst dessa häftiga före-
bråelser, åtminstone friberre vor Vinckes tal
och det långa syndaregister, som han deri fö-
rehöll ministrarmne. Bort med dessa rådgif-
vare! så lydde slutorden i samtliga talena från
oppositionen, till hvilken alla dennas nuancer
och äfven den moderata reaktionen häri slö
to sig. Det var ej underkastadt tvifvel att
den föreslagna misstroendeadressen skulle vun-
nit en fruktansvärd majoritet; men hr v. Man-
teuffel förekom den: samma dag som rådpläg-
ningen bärom skulle börja — den 4:2 — biet
riksdagen uppskjuten på en månad, eller till
den 3 Januari nästa år.
Sådant är nu tillståndet här. Oroligheer
bafva icke förmärkts och komma ej heller att
uppstå. Djup nedslagenhet och ängslan för
framtiden råda här öfverallt; längesedan hafva
vi upphört att hoppas någonting, och att br
von Manteuffel alltigenom handlat fullkomligen
följdriktigt, kan ingen neka. Frågan var om
hans fall och om en minister, sammansatt ur
de särskilda oppositionsfaktionerna; men detta
skulle hafva bragt förvirringen till sin höjd
och ofelbart medfört Preussens förderf. Ge-
nom en sådan minister hade kriget varit af-
gjord sak; men hvar voro männen och kraf-
terna att föra det? Ni torde sannolikt ej 2nse
mig för någon loftalare af hr v. Mantevffel,
men erkänna måste jag alt jag heldre ser den-
ne minister och hans politik, än de vanmäk:
tiga, ytliga och karakterslösa konstitutionelles,
som hvarken förmår hänföra eller försona och
likt mögel klibbir fast vid den i sjelfva brod-
den murkna unionsideen.
Emellertid kommer det snart att visa sig i
hvad mån lagen från O:mätz kan bjelpa br
von Man ateuffel, och om han icke, i trots der-
af, snart får gå i spåren efter de be;ge andra
martyreraa för Preussens ära och sjelfständig-
het, hrr Radowiz och Ladenberg. Det är ett
grymt hån af det sällsamma ödets nycker att
just de män, som hittills räknats för rezktio-
nens ljus, skola sluta med förvärfvandet afri-
hetens martyrkrona; men deri är också ett o-
evikligt tecken på den låga temperatur, dit
frihetskänslan kär redan hunnit nedgå.
Hr von Manteuffel har 1 Olmätz icke löst
någon politisk knut, icke vunnit något diplo-
matiskt byte; allt hvad som återstår att lösa
bar han kastat på konferenserna i Dresden.
Möjligen hafva de rätt, hvilka förespå att li-
kasom Radowitz nödgades vika för besluten i
Warschau och Ladenberg för löftena i Ol-
mätz, likaså kommer hr von liantenffel att
balka öfverända på konferenserna i Dresden.
Att de offer, som Ryssland och Österrike
kräfva af Preussen, på långt när icke ta-
git slut ännu; att deras famn icke skall
på nytt öppna sig för den gamla förbunds-
brodern, innan allt, som kan påminna om 1848,
blifvit undanröjdt, ir innan 1 absolutisnens heliga
a. 3 däödsagnAnioen tam villa arfara hvilka LkLäne