tillåtas mig act nu först utveckla. Dertill forI dras att kasta en återblick till 1844 års riksI möte. Högeligen förnärmad af några serdeles tänkvärda företeelser inom riksdagens högre kretsar, var regeringen vid slutet af sistnämnde år betänkt att till ständerna afgifva förslag till representationsförändring. Den lät till och med förstå, att en proposition derom kunde när som helst vara i beredskap. Frågan förföll likväl i anseende till Hans Maj:t Konungens resa till Norge i Februari 1845. Den vanliga striden emelbn det norska byråkratiska elementet och det så kallade bonderegementet i Norge var då vil Storthinget i Christiania på höjden af sin bitterhet. Inflytelsen deraf på svenska regeringsledamöterna blef ganska märklig. Icke utan tecken till demokratiska sympatier hade åtminstone några bland dem begifvit sig åstad till Norge. I April 4845 återkommo de derifrån med förändrade tänkesätt, d. v. s. medl reaktionära åsigter i representationsfrågan. På deras föranstaltande gjordes emellertid vid riksdagen .motioner, att Ständerna skulle bos regeringen hegära tillsättning af en representationskommitte, Förslaget derom hade endast ett ganska ringa medhåll hos ständerna, menbifölls icke desto mindre, för att främja regeringens önskan. Detta bifall vanns för priset af en grundlagsvidrighet, hvars. like man knappt förut hört omtalas. Från Konstitutionsutskottet hade nemligen inkommit ett nytt representationsförslag, hvaröfver sedan skiljaktiga beslut voro fattade, borde grundiagsenligt voteras i Förstärkt Konstitutionsutskott. Till förhindrande deraf vidtogs inom ett af riksstånden det sällsamma medlet att, alla påminnelser oaktadt, aldrig till afgörande företaga förslaget till voteriugsproposition inom nyssnämnda förstärkta utskott. Åtta månader efter förloppet af 1845 års riksmöte tillsattes representationskommittn. Den arbetade under regeringens resktio nära ledning, som var till den grad framstående, att den hotade upplösa kommitteen inoan arbetet ännu var fulländadt. Såsom en oaturlig följd af den sålunda inom kommitten alstrade splittring blef detta arbete ganska otillfredsställande, och när derefter 1847 års riksmöte inträffade, fick detsamma, besynnerligt nog, icke ens åtnjuta regeringens eget förord. Utan något regeringens yttrande i sak blef alltså kommittens betänkande öfverlemnadt till ständernas, som upptogo detsamma med all möjlig likgiltighet. Denna riksdag hade knappt fortgått i I ä 4 månader, då underrättelserna om de. i åtskilliga europeiska stater timade folkrörelser gåfvo svenska reg. ny anledning till verksamhet i representationsfrågan. Dåvarande Konstitutionsutskottets ledamöter fingo alltså å regeringens vägnar mottaga en direkt uppmaning att, med hänsigt till tidens kraf,skyndsamt förena sina bemödanden, för att till stindernas grundlagsenliga behandling kunna öfverlemma förslag till representationsförändring. Ej serdeles långt derefter ombildades konseljen, med syftning såsom det sades att lemna en förut saknad garanti för statsstyrelsens fasthet och tillförlitlighet. Under sådana omständigheter och efter allt hvad sålunda föregått, antog jag i förväg såsom gifvet, att det på representationskommitten förenämnde betänkande till hufvudsaklig del grundade representationsförslag, hvarmed den nybildade ministeren redan i Maj månad 1848 helsade Rikets Stäinder, omöjligt kunde vara annat än ett stundens hugskott, tillkommet för att afböja den allmänna opinionens påtrycknivg, som vid denna tidpunkt egde rum. Jag hyste således ingen förväntan att förslaget skulle innefatta en tillfredsställande lösning af den stora frågan. Jag hade, med ett ord, intet hopp på möjligheten af förslagets antaglighet. Det följer nu i ordningen att visa, huru denna förutsättning slagit in. En gammal godkänd regel säger visserligen: vin medio virtus et veritasp, men derutaf bör lixväl icke den slutsats dragas, att man ikampen meilan hvarandra motsatta tendenser, må låta systemet för en antaglig representationsreform hvila på andra gruoder än förnufisenlighet och öfverensstämmelse med allmänt väl. Ett sådant system miste syfta både till erkännande af det sanna menniskovärdet och att skydda hvarje oförvitlighets medborgerliga rätt. Det måste vara egnadt såväl att ingjuta en frisk lifskraft i statskroppen, som ock att, med sröd af tidsförhållanderna och kulturens ställning, betrygga den borgerliga och politiska friheten. . Huru motsvarar nu det hvilands representationsförslaget dessa fordringar? Jo, det låter medhorgerlga, representativa rättigheter . bero af den mest åstådliga principlöshot! Dat har en röstskala, åsom. det pårsonliga värdets mätare! Det splittrar ien personliga enheten uti sönderbråkade, i tillämpningen, omvändbara delir, på samma gång som det sillerkänner dan ena personligheten dubbel och, för vissa fali, äfven fyrdubbal rösträtt! : Det förnärmer dea jomplikhet inför lag, som bjuder lika befogennet att utkora folkombud! Det uppdeager en för 1et allmänna vådlig klassskillnad! Dot ställer de ovemedisda på en lägre finea än rangen och rikedomen! Det bafordrar den söndring, som tvenne karaktersskiljda kamrar. städse förorsaka! Det har till ippgift att inrymma embetsmanna-intresset en öfvärvägande, af andra länders erfarenhet, i hög grad räktansvärd ioflytelse! Det alstrar privilegii-iördomar, i stället för att skingra dem! Det försonar icke afundan, det snarare skänker den ny näring I det förändrade skick, hvari tidsförhålianderne fier 1848 års sto:a verldshändelser gestalta sig, Kan tt representationsförslag af här ofvan skildrade bekaffsnhot svårligen tillvinna sig ewt allmännare förroende. Endast medvetenheten af det för hvarje ;vensk man gällande dyrbara åliggandet att deltega fåderneslandets försvar och gifva sitt lif för detamma — endast denna medvetenhot är tillricklig, nr an m HrireE mm mr MR rr Arr 2 ch Ir BM OR DR tt hos en och hvar inskärpa en klar insigt derom, tt likhet i medborgeriiga skyldigheter medför osfergifliga anspråk på likhet i medborgerliga rättigeter; och då detta erkännes, så lärer icke haller uona förnekas, att frukten af det så högst briställiga reprasentationsförslagots antagande sannolikt kulle. blifva en allmänzar2 missbelåtenhet med karke Svårare följder! En sådan frukt kunde blifva så tycket mor bitter, som dena representationsform, vilken förslaget inaefattar, icko osannolikt skulle, sin tillämpning, icke allenast sätta sjolfva den nu etryggade tryckfriheten på spel, utan ock förenlea skattornas förökanda och statslånesystemets infö ande! De vådor jag förespeglar äro ingalunda öfverdrifa. Do inses läst af hvarje oförvillad blick. Hvad gör dem i ännu högre grad betänkliga, är svåten att finna en räddning derutur. tv om hyrå