Tolkmassan nelantöre,
(Insändt.)
Något om .den. byråkratiska
sofistiken.
I M 278 meddelade AB. utdrag ur ett be-
tänkande som landshöfdingeembetet i Jönkö-
ping afgifvit till fångstyrelsen, i frågan om an-
stalter på statens bekostnad för värnlösa. och
vanvårdade barn. AB. utmärkte detta med-
delande med öfverskriften: En reaktionär god-
bit från landshöfdingen i Jönköping, men gjorde
sig blott mödan att ådalägga ett enda af de
många faktiska oriktigheter, hvaraf det hvim-
lar från början till slut, nemligen den af lands-
höfdingeembetet upprepade reaktionära dikten,
att proletärklassens tillökning på landsbygden
skulle härröra från den i sednare tider utvid-
gade rättigheten till jordbesittning, men icke
från detta proletariats verkliga, af landshöf-
dingen och reaktionen sorgfälligt förtigna käl-
lor: från stattorparesystemet vid de stora jord-
egendomarne och från afskedadt manskap vid
regementerna.
Betänkandets många öfriga oriktigheter har
AB:s redaktion, som det tycks, trott sig kunna
affårda i klump, blott genom hänvisning på en
möjlig förklaringsgrund till hr landshöfding
Bergenstråles egna tankar om samhället. Detta
vederläggningssätt skulle dock vara tillfyllest-
görande, om man finge antaga, först att be-
tänkandet blott framställde hr landshöfding
Bergenstråles enskilda åsigter, men icke lands-
höfdingeembetets, å hvars vägnar det likväl
måste vara afgifvet, och vidare att alla AB:; lä-
sare förmådde lika snabbt som red. sjelf, med
sin ständiga öfning i dylika göromål, att skilja
innehållet från framställningen. Att likväl så
ej är händelsen, har insändaren häraf hatt till-
fälle att erfara; emedan flera af hans bekanta,
efter ett flygtigt ,genomögnande af landshöf-
dingeembetets diatrib, ansett den för ett långt
ifråa misslyckadt utfall emot den nyare tids-b
andan i allmänhet, och särskildt emot tryck-
friheten. Den förtjenar derföre att undersökas
litet nogare; ty först när man vid en sådan
undersökning jemför det deducerande deri med
deduktionens grunder, röjer sig i detta offici-
ella vältaligbetsstycke ett verkligt mönster af
den byråkratiska sofistik, som just nu är så
vanlig, att man äfven under innevarande riks-
dag kan vänta andra prof i mängd af samma
sort. Detta slags sofistik består, likt all annan,
i konsten att draga riktiga slutföljder från fal-
ska förutsättningar, framskjutna såsom ofel-
bara facta, ehuru de äro ingenting mindre;
och för närvarande äro de mest bannala bland
dessa falska förutsättningar just desamma, hvaraf
landshöfdingeembetet tillknådat sin godbitx.
Litet ljus öfver dem kan derföre tjena att på
förhand betaga dem sin missledande: kraft, när
de komma at återupprepas, om och om igen,
från andra håll. :
I en föregående tid — påstår betänkardet —
fanns mera gudsfruktan, mera vördnad för lagar
och öfverhet, mindre brott och mindre fattigdom,
mera förtroende mellan barn och föräldrar, tje-
nare och husbönder, mera arbetsamhet och om-
tanka, och i allmänhet mera sedlighet.n
Häraf drages nu den slutföljden, att man
bör återgå till denna förflutna tids förhållan-
den. Men om det skulle visa sig vid närmare
granskning att dessa uppgifter äro dels helt
och hållet falsk2, dels skeft framställda; haru
går det då med den från dem dragna slutfölj-
den?... Landsböfdingeembetet i Jönköping, li-
kasom dess chef hr Bergenstråle, kan icke äga
en så långt framskriden ålder, att man. kan
förlägga den föregående tid, som embetet el-
ler landshöfdingen har sig bekant genom egen
och sinå härmaste ättefäders erfarenhet, längre
tilibaka än 50 högst 75 år. Nå väl:
Fanns då mera gudsfruktan än nu? Kyr-
korna voro icke mera besökta då än nu, åt-
minstone i landsorterna.. Men nu läses bibeln
långt mera, och hvar bokhandlare kan upplysa
landshöfdingeembetet, att omkring två tredje-
delar af den nu så ojemnförligt mera produk-
tiva tryckpressens säkrast afsättliga alster be-
stå af andaktsskrifter, dagligen förökade med
nya, och med nya och exemplarrika upplagor
af äldre. Då voro Voltaires, Diderots, Helveti
sarkasmer öfver kristendomen de förnäma och
bildade samhällsklassernas favoritläsning, och
skämt öfver religion och prester utgjorde på
den tiden ett hvardagsämne i deras samtal;
nu träffar man blott en eller annan litteratör,
som läst dessa författares skrifter; för alla an-
dra äro sjelfva författarne obekanta ofta till
namnet; och att i sällskap tillåta sig skämt
öfver religion och prester strider nu mot all
god ton. Dessa förhållanden äro allmänt kända
facta; som icke låta bortskymma sig. Frågar
man, med dem för ögonen, om det är sannt
hvad landshöfdingen i Jönköping eller hans
embete föregifver: att,i den tid dit deras eller
deras närmaste fränders erfarenhet i uppstigan-
de led når, det fanns mera gudsfruktan än nu,
så svarar det verkliga förhållandet nej: det är
en dikt. ;
Fanns mera vördnad för lagar och öfverhet?
För lagen fanns visst icke den vördnad, då
som-nu; ty hela den nyare tidens egentliga
sträfvan utgår på att göra vördnaden: för lag
allmän, bos den högt uppsatte och förmögne,
po ge Te ee
SRA AN
3 - . INA mm I m—— ÅA 3 FÅ