Tolkmassan nelantöre, (Insändt.) Något om .den. byråkratiska sofistiken. I M 278 meddelade AB. utdrag ur ett betänkande som landshöfdingeembetet i Jönköping afgifvit till fångstyrelsen, i frågan om anstalter på statens bekostnad för värnlösa. och vanvårdade barn. AB. utmärkte detta meddelande med öfverskriften: En reaktionär godbit från landshöfdingen i Jönköping, men gjorde sig blott mödan att ådalägga ett enda af de många faktiska oriktigheter, hvaraf det hvimlar från början till slut, nemligen den af landshöfdingeembetet upprepade reaktionära dikten, att proletärklassens tillökning på landsbygden skulle härröra från den i sednare tider utvidgade rättigheten till jordbesittning, men icke från detta proletariats verkliga, af landshöfdingen och reaktionen sorgfälligt förtigna källor: från stattorparesystemet vid de stora jordegendomarne och från afskedadt manskap vid regementerna. Betänkandets många öfriga oriktigheter har AB:s redaktion, som det tycks, trott sig kunna affårda i klump, blott genom hänvisning på en möjlig förklaringsgrund till hr landshöfding Bergenstråles egna tankar om samhället. Detta vederläggningssätt skulle dock vara tillfyllestgörande, om man finge antaga, först att betänkandet blott framställde hr landshöfding Bergenstråles enskilda åsigter, men icke landshöfdingeembetets, å hvars vägnar det likväl måste vara afgifvet, och vidare att alla AB:; läsare förmådde lika snabbt som red. sjelf, med sin ständiga öfning i dylika göromål, att skilja innehållet från framställningen. Att likväl så ej är händelsen, har insändaren häraf hatt tillfälle att erfara; emedan flera af hans bekanta, efter ett flygtigt ,genomögnande af landshöfdingeembetets diatrib, ansett den för ett långt ifråa misslyckadt utfall emot den nyare tids-b andan i allmänhet, och särskildt emot tryckfriheten. Den förtjenar derföre att undersökas litet nogare; ty först när man vid en sådan undersökning jemför det deducerande deri med deduktionens grunder, röjer sig i detta officiella vältaligbetsstycke ett verkligt mönster af den byråkratiska sofistik, som just nu är så vanlig, att man äfven under innevarande riksdag kan vänta andra prof i mängd af samma sort. Detta slags sofistik består, likt all annan, i konsten att draga riktiga slutföljder från falska förutsättningar, framskjutna såsom ofelbara facta, ehuru de äro ingenting mindre; och för närvarande äro de mest bannala bland dessa falska förutsättningar just desamma, hvaraf landshöfdingeembetet tillknådat sin godbitx. Litet ljus öfver dem kan derföre tjena att på förhand betaga dem sin missledande: kraft, när de komma at återupprepas, om och om igen, från andra håll. : I en föregående tid — påstår betänkardet — fanns mera gudsfruktan, mera vördnad för lagar och öfverhet, mindre brott och mindre fattigdom, mera förtroende mellan barn och föräldrar, tjenare och husbönder, mera arbetsamhet och omtanka, och i allmänhet mera sedlighet.n Häraf drages nu den slutföljden, att man bör återgå till denna förflutna tids förhållanden. Men om det skulle visa sig vid närmare granskning att dessa uppgifter äro dels helt och hållet falsk2, dels skeft framställda; haru går det då med den från dem dragna slutföljden?... Landsböfdingeembetet i Jönköping, likasom dess chef hr Bergenstråle, kan icke äga en så långt framskriden ålder, att man. kan förlägga den föregående tid, som embetet eller landshöfdingen har sig bekant genom egen och sinå härmaste ättefäders erfarenhet, längre tilibaka än 50 högst 75 år. Nå väl: Fanns då mera gudsfruktan än nu? Kyrkorna voro icke mera besökta då än nu, åtminstone i landsorterna.. Men nu läses bibeln långt mera, och hvar bokhandlare kan upplysa landshöfdingeembetet, att omkring två tredjedelar af den nu så ojemnförligt mera produktiva tryckpressens säkrast afsättliga alster bestå af andaktsskrifter, dagligen förökade med nya, och med nya och exemplarrika upplagor af äldre. Då voro Voltaires, Diderots, Helveti sarkasmer öfver kristendomen de förnäma och bildade samhällsklassernas favoritläsning, och skämt öfver religion och prester utgjorde på den tiden ett hvardagsämne i deras samtal; nu träffar man blott en eller annan litteratör, som läst dessa författares skrifter; för alla andra äro sjelfva författarne obekanta ofta till namnet; och att i sällskap tillåta sig skämt öfver religion och prester strider nu mot all god ton. Dessa förhållanden äro allmänt kända facta; som icke låta bortskymma sig. Frågar man, med dem för ögonen, om det är sannt hvad landshöfdingen i Jönköping eller hans embete föregifver: att,i den tid dit deras eller deras närmaste fränders erfarenhet i uppstigande led når, det fanns mera gudsfruktan än nu, så svarar det verkliga förhållandet nej: det är en dikt. ; Fanns mera vördnad för lagar och öfverhet? För lagen fanns visst icke den vördnad, då som-nu; ty hela den nyare tidens egentliga sträfvan utgår på att göra vördnaden: för lag allmän, bos den högt uppsatte och förmögne, po ge Te ee SRA AN 3 . INA mm I m—— ÅA 3 FÅ