Alla hr rådman Wesers anmärkningar för stt fi vittnena att korrigera sina berättelser så at: de icki komma att stå i strid mot båda parterpas och di öfriga vittnenas uppgifier om tid, ställe och hand lingens beskaffenhet, voro fruktlösa. Falk och han; kamrat vidblefvo sin utsago. Ytterligare hördes tvenne vittnen, deraf ett be rättade, som ofvan sades, att vid det tillfälle Gå Spång berg skulle midt i trappan fått ett rapp af Lorentz käpp, hade Spångbergs oanständiga uppförande för anledt Lorentz att til!rättavisa honom med ord, oct ansåg vittnet att Lorentz icke slagit till Spångberg utan blott med käppen väckt hans uppmärksamhet Slutligea fick hr Bolin, af Lorentz till vittne åberopad, aflägga eden och berättade, att han den da: gen då Spångberg bief slagen eller den 47 September innevarit i rådstufvurättens sessionsrum och dei afhört förhandlingen i flickan Thunbergs mål. Under en rättens öfverläggning, då åhörarre fått af. träda till förmaket, hade vittnet hört åtskilliga ar: betsklädda personer, som vittnet ansett för arbetare och bland hvilka fanns en, som vittnet bestämd: visste vara arbetare å någon fabrik på Söder, me hvilkas namn vittnet icke kände, fälla yttranden a ovilja mot Spångberg, synnarligen derföre, att har slagit flickan Thunberg, som då bekännt på sig et brott, hvartill alla ansågo henu9 oskyldig, och had dessa personer segt det vara skada att Spångber; föregående rättegångsdagen undsluppit folket, som då ekulle haft för afsigt att tukta honom. Vittnet hade dervid föreställt dessa personer att Spångberg måite bafva handlat huru som helst, så borde han likväl åtnjuta rättegångsfrid. Emellertid hade vittnet a! dessa utlåtelser börjat frukta det något våld emot Spångberg kunde komma att begås och vid målets slut qvarstannade derföre vittnet i rättens sessionsrum till bland de sista ef åhörarne. Utkommen i förmeket hörde vitinet ett skrik från trappan, sprang till närmaste fönster och såg derifrån Spångberg stående barhufvad på den öfversta trapplanen. Genast derpå hade vittnet ämnat åter gå in i rätters sessionsrum för att uppmana någon stadstjenare a!t skynda till Spångbergs skydd, men vid dörren träffade vittnet då Lorentz, som antingen kom ifrån sessionrsrummet eller från gången till kansliet. Til konom yttrade vittnet: nu misshandla de Spångberg, och först då rusade Lorentz ut i förstugap. Nu före.tällde åter hr ordföranden Spångberg huruledes det icke kunde stå tillsammans med sanningen ifall deras berättelser rörde den 17 Sept. hvad stadssoldaterna uppgifvit att Lorentz slagit honom midt i trappan, då S. sjelf sagt att det var uppe på öfversta planen och andra vittnen intygat att våldet skett i sjelfva porten. Dessutom om deras berättelser skulle hafva afseende på första tillfället så kunde det icke vara sannt att Lorentz slagit Ssångberg i hufvudet så att mössan föll af, ty detta fornekade Spångberg sjelf; icko beller hade Spångbergs bror den dagen varit tillstädes. Spångberg hade ingen förklaring att lemna öfver dessa påtegliga oriktigheter och Lorentz uttryckte b!ott sin förvåning öfver vittnesmålen. Saken fortsättes om åtta dagar. — Högsta Domstolen har fastställt Svea hofrätts utslag. hvarigenom kyrkoherden Ekdahl blifvit dömd från prestembetet, för det han sammanvigt löjtnsnt Freidenfeldt och en dotter till trädgårdsmästaren Bergqvist, utan giftomans samtycke; men, i anledning af gjord nådansökning, tillstyrkt, att kyrkoherden Ekdabl må, ef gunst och nåd, få försona sit: fel med 6 minaders suspension från kyrkoherdetjenster. — Sju gossar emellan 41 och 47 års ålder hafva biifvit arresterade såsom delaktige uti flera inbrottsstölder uti källare och vindar på olika ställen inom hufvudstaden, dertill de blifvit förledde af andra tjufsar. Full bevisning emot dem har emellertid ännu ej förekommit. — Ytterligare hafva 2:ne personer igenkänt såsom sig frånstulne några skedar af det silfver, som fru von Linde såsom panter innehaft. ons