Alla hr rådman Wesers anmärkningar för stt fi
vittnena att korrigera sina berättelser så at: de icki
komma att stå i strid mot båda parterpas och di
öfriga vittnenas uppgifier om tid, ställe och hand
lingens beskaffenhet, voro fruktlösa. Falk och han;
kamrat vidblefvo sin utsago.
Ytterligare hördes tvenne vittnen, deraf ett be
rättade, som ofvan sades, att vid det tillfälle Gå Spång
berg skulle midt i trappan fått ett rapp af Lorentz
käpp, hade Spångbergs oanständiga uppförande för
anledt Lorentz att til!rättavisa honom med ord, oct
ansåg vittnet att Lorentz icke slagit till Spångberg
utan blott med käppen väckt hans uppmärksamhet
Slutligea fick hr Bolin, af Lorentz till vittne åbe-
ropad, aflägga eden och berättade, att han den da:
gen då Spångberg bief slagen eller den 47 Septem-
ber innevarit i rådstufvurättens sessionsrum och dei
afhört förhandlingen i flickan Thunbergs mål. Un-
der en rättens öfverläggning, då åhörarre fått af.
träda till förmaket, hade vittnet hört åtskilliga ar:
betsklädda personer, som vittnet ansett för arbetare
och bland hvilka fanns en, som vittnet bestämd:
visste vara arbetare å någon fabrik på Söder, me
hvilkas namn vittnet icke kände, fälla yttranden a
ovilja mot Spångberg, synnarligen derföre, att har
slagit flickan Thunberg, som då bekännt på sig et
brott, hvartill alla ansågo henu9 oskyldig, och had
dessa personer segt det vara skada att Spångber;
föregående rättegångsdagen undsluppit folket, som då
ekulle haft för afsigt att tukta honom. Vittnet hade
dervid föreställt dessa personer att Spångberg måite
bafva handlat huru som helst, så borde han likväl
åtnjuta rättegångsfrid. Emellertid hade vittnet a!
dessa utlåtelser börjat frukta det något våld emot
Spångberg kunde komma att begås och vid målets
slut qvarstannade derföre vittnet i rättens sessions-
rum till bland de sista ef åhörarne. Utkommen i
förmeket hörde vitinet ett skrik från trappan, sprang
till närmaste fönster och såg derifrån Spångberg
stående barhufvad på den öfversta trapplanen. Ge-
nast derpå hade vittnet ämnat åter gå in i rätters
sessionsrum för att uppmana någon stadstjenare a!t
skynda till Spångbergs skydd, men vid dörren träf-
fade vittnet då Lorentz, som antingen kom ifrån
sessionrsrummet eller från gången till kansliet. Til
konom yttrade vittnet: nu misshandla de Spång-
berg, och först då rusade Lorentz ut i förstugap.
Nu före.tällde åter hr ordföranden Spångberg hu-
ruledes det icke kunde stå tillsammans med sannin-
gen ifall deras berättelser rörde den 17 Sept. hvad
stadssoldaterna uppgifvit att Lorentz slagit honom
midt i trappan, då S. sjelf sagt att det var uppe
på öfversta planen och andra vittnen intygat att
våldet skett i sjelfva porten. Dessutom om deras
berättelser skulle hafva afseende på första tillfället
så kunde det icke vara sannt att Lorentz slagit
Ssångberg i hufvudet så att mössan föll af, ty detta
fornekade Spångberg sjelf; icko beller hade Spång-
bergs bror den dagen varit tillstädes. Spångberg
hade ingen förklaring att lemna öfver dessa påteg-
liga oriktigheter och Lorentz uttryckte b!ott sin för-
våning öfver vittnesmålen. Saken fortsättes om åtta
dagar.
— Högsta Domstolen har fastställt Svea hofrätts
utslag. hvarigenom kyrkoherden Ekdahl blifvit dömd
från prestembetet, för det han sammanvigt löjtnsnt
Freidenfeldt och en dotter till trädgårdsmästaren
Bergqvist, utan giftomans samtycke; men, i anled-
ning af gjord nådansökning, tillstyrkt, att kyrko-
herden Ekdabl må, ef gunst och nåd, få försona sit:
fel med 6 minaders suspension från kyrkoherde-
tjenster.
— Sju gossar emellan 41 och 47 års ålder hafva
biifvit arresterade såsom delaktige uti flera inbrotts-
stölder uti källare och vindar på olika ställen inom
hufvudstaden, dertill de blifvit förledde af andra
tjufsar. Full bevisning emot dem har emellertid ännu
ej förekommit.
— Ytterligare hafva 2:ne personer igenkänt såsom
sig frånstulne några skedar af det silfver, som fru
von Linde såsom panter innehaft.
ons