betsmäns tillsättande bestämmes af politiska symeller antipatier. RÄTTEGÅNGSOcH POLISSAKER. I går förevar åter på rådstufvurättens 3:dje afdelning målet mellan instrumentmakaren Ekbom och skomakaren Braun jemte åtta gesäller angående yrkadt ansvar för rån, och inställde sig härvid rar(erna personligen, svaranderne företrädde af deras förra biträde, registratorn Samuelsson. Sz2dan protokollet för förra rättegångstillfallet blif vit uppläst, anmärkte Ekbom en mängd deri förokommande, efter hans tanka, oriktiga uppfattningar af vittnenas berättelser, bland annat den, att ett vittne icke skulle, på sätt protokollet innehöll, först yttrat att det var gesällen Rothvall, som lemnade knvifven till Braun, men derefter sagt, att det var Braun, som gaf den åt Rothvall. Rådstufvyurätten upptog endast sistnämnde anmärkning till besvarande och afkunnade efter öfverläggning det beslut, att rådstufvurätten, som noga kom i håg hvad vittnet yttrat; vitsordade sitt protokoll, Vittaet hade verkli gen också gjort en sådan omsägning, hvilken likväl hvar och en som hörde vittnesmålet, icke kunde anse för annat än en missägning (lapsus lingue). Då rådstufvurätten lemnade de öfriga anmärkningarna utan afseende, anhöll Ekbom att få alla sina vittnen åter uppkallade och afhörde i närvaro af någon notarius publikus, hvilket afslogs. De af Braun vid förra rättegångstillfället till vitt aen åberopade skomakerslärlipgarre Ljungdahl och Strömberg, som anmäldes närvarande, fingo företräda och uppgåfvo på tillfrågan af ordföranden, att de, com förut varit i lära hos Braun och i hans bröd, blifvit derifrån skiljda, den ena den 20 och den andra den 21 November, samt nu arb:tade hos andra mästare. Ekbom åter anförde, att han först i dag fått kunskap derom, att Ljungdahl och Strömberg, sedan 1e af Braun vid ofvan segde tid erhållit sina afskedsbetyg, ändock med betygen på fickan ännu arbetade på hans verkstad, hvilket Exbom ansåg vara tillräckligt jäf för deras hörande som vittner. Då såväl Braun som de åberopade vittnena förnekade detta förhållande, blef, ef er öfverläggning, jäfsanmärkningen ogillad, med rättighet for Ekbom att densamma nästa rättegångsdag styrka. Vittnena blefvo härefter på ed afbörde och berättade sammanstämmande, att de ifrågavarande dag den 3 Oktober, då Ekbom skulle afbysas från de hos Braun förhyrde lägenheterna, varit ute på gavan, då en spegel af Braun med tillhjelp af hans arbetare åter intogs; att vittnena under hela förloppet dervid haft ögonen så noga fästade på Ekbom och Braun, att de kunde taga på sin ed, att Braun icke skuffat Ekbom. Instrumentmakaren Ektom ermärkte i afseende på dessa vittnesmål, att då han och Braun med sina gesäller nsppats om spegeln, de sisträmnde s!uut en tät kreis omkring Ekbom, hverföre han också förmezade, att det varit omöjligt för vittnena att så noga kunna observera hvad sem tilldresgit sig. Ekbom anhöll härefter, att på sätt han förut yrkat, tvänne sakkunnige personer måtte förordnas att besigtiga ds persedlar, som Breua med våld från tozom tiilegnat sig, på det Ekxbom måtte komma I tillfälle att bestämma sina ersättningspåståenden, till hvilken snbillen ban ansig sig så mycket mer befogad, som han hade sig bekant, att fortepianot stoda i ett uthus, der dst oviikorligen af fukt rnåste bafva blifvit förstördt. Ordföranden, rådmannen Beuriiog frågede i anledning häraf Braun, om han hade lust att i sitt bus mo:tsga besök af några sakkunnige män, och då denno härpå genast svarade aej, med tilligg, att han eansvarede för sakerna, blef sfter öfverläggning Ekboms cfranberörde bgären af slagen. Efter afsuznandet ef detta beslut upprisede Etbom åtskilliga iniyg, af insebhäll ait de saker, som hen velat bortföra, varit värde över 2400 rdr rgs, ieriblard fortepienot 8300 rdr och en wmöbel öfver 200 rdr, förmenande Ekbow, at Breun; vägran alt behålla alll det öfriga och utlemna fortepianut sält1es verit alldeles cb3ogad, eaär Braucs förments ordran icke uppgår till mer än 300 rår bko. På fråga af ordföranden, om det vd rådstufvurättens öre afdelhing an. änsige målet avgående Breuns hyresfordran cck Ezxboms efter stämnicg väckte påståennisom geaford:an äcnn vore äftjo:dt, upplyste parterna, att Eibom, som yrkat Braunsinssämmande i sistnämnda mål, besvärat sig öfser rådsufvurästerns besut, hvsrigenem detta yrkande biitvis ogilladt, och att desse ketvär ärnu liga oafgjorda i Svea hofrätt. Ragistratorn Samuelssoa arnärkte, att dessa två mål ice hade någon gemenskesp, ce är det ena handlade om rån och det andra om skuldfordran. Exbom åter förmerada sti milen hade ett mycket nära sammarhscg, ty om Breun verkligen haft em fastställi fordran ho3 bonom, hade tillteget möjligen kunnat rubriceras som sjelfpastning, hvaiemot vis det förhållandet, art der ännu vore OSestimdt aviltendera ef parterna bads et forda a? den andra, dådet icke kunde få någon ennan bentmri:g ån rån. Målet uppekö:s till dem 20 dennes, å bvilken da; Ezbom, efter tsgea dei af protokoleraa, ögda afjifva sina slutpåståenden.