Nå, jag vill underrätta mig om både fadren och sonen, och förtjenar den förre min gunst och den sednare din kärlek, kan du genast beställa bröllopsbjudarne. Förstår du mig? Lika glad som blyg, visste den förtjusta flickan icke hvad hon skulle svara och började att stamma, då konungen leende kom henne till hjelp i hennes intagande förlägenhet. Vinkande med kryck-käppen, upprepade han mildt: Gå nu, kära barn; annars blir, som sagdt, tiden allt ör låvg för din fästman. Det behöfver visst ej sägas, att hon nu icke ett ögonblick längre uppehöll sig; utan, sedan hon med glädjetårer tackat den ädelmodige trädgårdsmästaren och hans bror, redan samma dag begaf sig på hemvägen. Men att resa var vid den tiden vida besvärligare än nu. Hon beböfde nära åtta dagar för att återkomma till sin ensliga by, dit man nu ifrån Potsdam reser på en enda dag. Hemkomraen, var hennes första fråga efter landtrådet. Denne, berättade icke blott tjensteflickan, utan alla i byn, blir säkert minister, som han sjel! sagt; ty han har i dag på morgonen på kunglig befallning farit i sitt bästa ekipage till Stettin, och i hans hus är allt idel fröjd och jubel. Sofie ansåg för rådligast att tills vidare tiga; och hoa teg, äfven då den nådiga fru landträdinnan, hvilken, så snart hon erfarit Sofies hemkomst, med en hånfull kompliment lät fråga henne, hvad gamle Friz sagt, och om det för den sköna jungfrun lyckats att förföra honom. Hon ville afbida utgången och förtrodde sig åt ingen, icke en gång it jägmästarens Fritz, hvilken hon redan dagen efter sin hemkomst såg smyga igenom byn, utan att våga komma nära, och först på tredje dagen, liksom af en händelse, mötte henne på bygatan. På hans ifriga fråga, hvad hon uträttat, och om hon ännu vore honom tillgifven och trogen, svarade hon: Det kan jag först säga er, herr Fritz, när ni blilvit er fars efterträdare.s Huru kan ni så gyckla?, suckade ypglinsen. För Guds skull säg, hvad har ni uträtat emot landtrådet? Haf tid och tålamod, kära Fritz. Adjö, hr jägmästare, adjöln Och snabb som vinden var hon inne på sin gård och tillslöt porten. Der stod den arme Fritz. Att gå efter henne vågade han icke, ty förbudet var ännu icke