verk torde emellertid härutinnan tänka helt anno: Junda än insändaren. De kunna nemligen, så vid vi förstå, 6j anvat än erkända sig tacksämme mo regeringen för dess. sätt att gå till väga; för dett afseende på lokala förhållanden, för denna eftergi! åt olika åsigter; för det förtroende till redbarhete och dugligheten hos lärarepersonalen inom fädernes landet, som ligger uti ett så baskaffadt påbud, hvil ket blott anbefaller hvad som bör göras och bestäm mer de vilkor under hvilka det får ske, men öfver lemnar åt lärarne sjelfva, att efter bästa förstån omskapa de bestående formerne, så att de blifv fjenliga för det anbefallda ändamålet — oafsedt at derigenom ett vidsträckt Tält blifvit öppnadt för pe dagogisk erfarenbet, hvilken nog torde blifva frukt bärande vid den förestående nya lagstiftningen fö skolorna. Slutligen vänder sig artikela till de mot ec klesiastikministern uppställda argumenterna och yttrar derom: Bland alla de förebråelser insändaren gör cckle siastikministern för hans sätt att handhafva och le da skolrefsrmen, finnes blott en enda för hvilker en objektiv grund angifves: vi mena den förebråel sen, att man at likföjdKet underlåtit att skaffa sij tillräckliga underrättelser om tillståndet vid skolor na, och hvilken böskyllning grundas på detfaktum att under 7 år ingen skolrevision varit sammankal lad och inga officiella uppgifter varit infordrade Härmed förhåller sig emellertid så, att, om ock de: af insändaren uppgifoa faktum är sannt, och möjli gen äfven är ett fel, är deremot den beskyllning mot ecklesiastikministern insändaren derur velat här: leda ingalunda grundad, äfven om man afdrager de: öfverdriföa i sjelfva uttrycken. De för skolfrågans Bohbindling nödiga uppgifter hafva tvertom allijemnt ingått från skolorhes rektorer, öch om sådåne icke blifvit officielt infordrade, är det säkerligen dörföre, att det ej varit af höden. Vi tro oss tillika, utan att träda sanningen för nära, kunna uttala den öfvertygelsen; att undervisningens gång vidläroverken icke på långliga tider varit med den uppmärksamhet följd af regeringen, som under den närvarande ecklesiastik-ministerns och dess företrädares embetstid. : Insändaren vänder sig slutligen mot det af stats rådet Genberg utfärdade cirkulär, hvaruti befulliidk. tigade gymnasil-lärate befrias från skyldigheten alt åtaga sig annan eller lägre undervisning än de föru! haft, kallar detta medgifvande en onödig courtoisie, och antar såsom motiv derför: en afsigt att ställa sig in .hos de maktägande i konsistorierne. Hvarföre behöfver insändsren just förutsätta ett så lig! motiv? Författaren till denna anspråkslösa recension af ins:s opustror sig deru!i se någonting helt annat — nemligen ett erkännande af billigheten och rättmätigheten i redan till åren komne lårares änspråk att icke betuogas med en undervisaiogsskyldighet, främmande för dem sjeltvå och af helt an Ban beskaffenhet, än den de åtagit sig vid tillträs dandet af sin innehafvande tjenst. Reformsakens ifrigaste förfäktare hafva ej kunnat undgå att erkänna det rättvisa i dessa anspråk; och om man vill vara opartisk, så skall man finna, att det af insänd. antastade uttrycket visserligen innebär ett medgif vande af billig lättnåd för de gymnasii-lärare, söm deraf vilja begagna sig; men att man derur ingalunda kan hemta nägra grundade anledningar tili motstånd mot förändringar i själfva läroformen. Den slutbetraktelse, hvartill ins:s bittra artikel ger anledning, kKah emellertid icke blifva annat än en förundran deröfver, att ins: företrädesvis slagit sig ned på ecklesiasiik-departementet och dess chef, och icke i stället utgjutit sin vredes skålar i lika rikt mått öfver de öfriga grenårne af styrelsen. Dessa sednare hafva, så vidt till vår kunskap konimäit; uträttat just jemt opp ingenting, som förtjenar alt omtalas, utom att de hafva skött de föpande göromålen, hvaremot ecklesiastikdepartementet är den enda styrelsegren; från hvilken några mera genomgripande förbättringar utgått, om hvilken män har någrå verkliga fakta ått förtälja. Är det rätt att de söm gjort intet, undgå allt tadel, emedan iogenting fianes att tadla, hvareniöt de, söm gjort något, äro derför utsatta, derföre att detta något är behäftadt ned menskliga brister, hvarigenom tadlet får någöt att Tästa sig vid? Det tyckes verkligen icke så. Denna insändarens orättvisa, det bittra och cfverdrifna i sjelfva uttrycken, i förening med en öfverallt framlysande benägenhet att förvrida uppgifter, lägga dåliga motiver till grund för hvarje brist, som visar sig i förekommande fakta, samt ställa förtjensterha i bakgrutden, stämplar insändarens opus till iogentiog mner och ingenting mindre än en personlig smädesktift mot statsrådet Genberg, hvaruti de skollärare, som deltagit i reformsarbetet, Gud vet af hvad orsak; äfven få sin släng: Ja, det låter, såsom ofvan blifvit antydt, till och med ana något ännu värre. Huru härmed må vara, hyser man dock den tillförsigt, ätt de orena afsigter, som kunna dölja sig bakom den liberala larven, ej skola hafva någon framgång, under det man tillika anser sig böra öppet uttala åsigten, att fåderneslandet her skäl ått vara tacksamt mot styrelsen för hvad som redan skött, såsöm ländande till läroverkeös fromma, i afvaktan på ätt det som blifvit börjadt och redan till hälften utfördt, snart skall blifva fullbordadt. Skolman och varm anhängare af S skolreformens sak.n Riksdagen, Riksstånden hafva ; dar senam hr etatcrå.