verk torde emellertid härutinnan tänka helt anno:
Junda än insändaren. De kunna nemligen, så vid
vi förstå, 6j anvat än erkända sig tacksämme mo
regeringen för dess. sätt att gå till väga; för dett
afseende på lokala förhållanden, för denna eftergi!
åt olika åsigter; för det förtroende till redbarhete
och dugligheten hos lärarepersonalen inom fädernes
landet, som ligger uti ett så baskaffadt påbud, hvil
ket blott anbefaller hvad som bör göras och bestäm
mer de vilkor under hvilka det får ske, men öfver
lemnar åt lärarne sjelfva, att efter bästa förstån
omskapa de bestående formerne, så att de blifv
fjenliga för det anbefallda ändamålet — oafsedt at
derigenom ett vidsträckt Tält blifvit öppnadt för pe
dagogisk erfarenbet, hvilken nog torde blifva frukt
bärande vid den förestående nya lagstiftningen fö
skolorna.
Slutligen vänder sig artikela till de mot ec
klesiastikministern uppställda argumenterna
och yttrar derom:
Bland alla de förebråelser insändaren gör cckle
siastikministern för hans sätt att handhafva och le
da skolrefsrmen, finnes blott en enda för hvilker
en objektiv grund angifves: vi mena den förebråel
sen, att man at likföjdKet underlåtit att skaffa sij
tillräckliga underrättelser om tillståndet vid skolor
na, och hvilken böskyllning grundas på detfaktum
att under 7 år ingen skolrevision varit sammankal
lad och inga officiella uppgifter varit infordrade
Härmed förhåller sig emellertid så, att, om ock de:
af insändaren uppgifoa faktum är sannt, och möjli
gen äfven är ett fel, är deremot den beskyllning
mot ecklesiastikministern insändaren derur velat här:
leda ingalunda grundad, äfven om man afdrager de:
öfverdriföa i sjelfva uttrycken. De för skolfrågans
Bohbindling nödiga uppgifter hafva tvertom allijemnt
ingått från skolorhes rektorer, öch om sådåne icke
blifvit officielt infordrade, är det säkerligen dörföre,
att det ej varit af höden. Vi tro oss tillika, utan
att träda sanningen för nära, kunna uttala den öf-
vertygelsen; att undervisningens gång vidläroverken
icke på långliga tider varit med den uppmärksam-
het följd af regeringen, som under den närvarande
ecklesiastik-ministerns och dess företrädares em-
betstid. :
Insändaren vänder sig slutligen mot det af stats
rådet Genberg utfärdade cirkulär, hvaruti befulliidk.
tigade gymnasil-lärate befrias från skyldigheten alt
åtaga sig annan eller lägre undervisning än de föru!
haft, kallar detta medgifvande en onödig courtoisie,
och antar såsom motiv derför: en afsigt att ställa
sig in .hos de maktägande i konsistorierne. Hvar-
före behöfver insändsren just förutsätta ett så lig!
motiv? Författaren till denna anspråkslösa recen-
sion af ins:s opustror sig deru!i se någonting helt
annat — nemligen ett erkännande af billigheten och
rättmätigheten i redan till åren komne lårares än-
språk att icke betuogas med en undervisaiogsskyl-
dighet, främmande för dem sjeltvå och af helt an
Ban beskaffenhet, än den de åtagit sig vid tillträs
dandet af sin innehafvande tjenst. Reformsakens if-
rigaste förfäktare hafva ej kunnat undgå att erkän-
na det rättvisa i dessa anspråk; och om man vill
vara opartisk, så skall man finna, att det af insänd.
antastade uttrycket visserligen innebär ett medgif
vande af billig lättnåd för de gymnasii-lärare, söm
deraf vilja begagna sig; men att man derur inga-
lunda kan hemta nägra grundade anledningar tili
motstånd mot förändringar i själfva läroformen.
Den slutbetraktelse, hvartill ins:s bittra artikel
ger anledning, kKah emellertid icke blifva annat än
en förundran deröfver, att ins: företrädesvis slagit
sig ned på ecklesiasiik-departementet och dess chef,
och icke i stället utgjutit sin vredes skålar i lika
rikt mått öfver de öfriga grenårne af styrelsen.
Dessa sednare hafva, så vidt till vår kunskap
konimäit; uträttat just jemt opp ingenting, som
förtjenar alt omtalas, utom att de hafva skött de
föpande göromålen, hvaremot ecklesiastikdepartemen-
tet är den enda styrelsegren; från hvilken några
mera genomgripande förbättringar utgått, om hvil-
ken män har någrå verkliga fakta ått förtälja. Är
det rätt att de söm gjort intet, undgå allt tadel,
emedan iogenting fianes att tadla, hvareniöt de, söm
gjort något, äro derför utsatta, derföre att detta nå-
got är behäftadt ned menskliga brister, hvarigenom
tadlet får någöt att Tästa sig vid? Det tyckes verk-
ligen icke så.
Denna insändarens orättvisa, det bittra och cf-
verdrifna i sjelfva uttrycken, i förening med en öf-
verallt framlysande benägenhet att förvrida uppgif-
ter, lägga dåliga motiver till grund för hvarje brist,
som visar sig i förekommande fakta, samt ställa för-
tjensterha i bakgrutden, stämplar insändarens opus
till iogentiog mner och ingenting mindre än en per-
sonlig smädesktift mot statsrådet Genberg, hvaruti
de skollärare, som deltagit i reformsarbetet, Gud vet
af hvad orsak; äfven få sin släng: Ja, det låter,
såsom ofvan blifvit antydt, till och med ana något
ännu värre. Huru härmed må vara, hyser man
dock den tillförsigt, ätt de orena afsigter, som kun-
na dölja sig bakom den liberala larven, ej skola
hafva någon framgång, under det man tillika anser
sig böra öppet uttala åsigten, att fåderneslandet her
skäl ått vara tacksamt mot styrelsen för hvad som
redan skött, såsöm ländande till läroverkeös from-
ma, i afvaktan på ätt det som blifvit börjadt och
redan till hälften utfördt, snart skall blifva fullbor-
dadt. Skolman och varm anhängare af
S skolreformens sak.n
Riksdagen,
Riksstånden hafva ; dar senam hr etatcrå.