ter inträdde han åter i rummet med den h7gt
rodnande jungfsun unzer 2rmen.
Min dotter;, ropade den gamle emot hen-
ne, hvad måste jag uppleiva! Du har a!drig
för mig förhemligat något och nu döljer du för
mi; det allra vig igas e, nemligen att du vill
gifta dig! Är det verkligen sant, Sofie?
Ja, gode fars, svarade hon öppet, om vi
blott visste, hvaraf vi skule lefva; ty uten
säker utsigt dertil!, har jag sa:t Fritz, kan gi-
termål icke komma iråga
Nu fattade ynglingen mod och fullföljde:
,Men denna uwusigt har herr psstorn i sina
händer; ty om ni lagsöker landtrådet, skall ni
erhålla hvad er med lag och rätt tillkommer.,
Efter lång besinning svarade ändtligen den
gamle: Jag vll sova på saken, och han skul-
Je sannolikt hela sin lefnad sofvit på den, om
den lilla dottern lemnat honom någon ro. —
Att likväl genast skrida tiil klagan syntes ho-
nom halft brottsligt och en förgripe!se emot
den vördnad, han trodde sig vara den töge
patronen skyldig. Han vile äcnu en gång för-
söka en ödwjuk skriftlig erinran om ubekom-
mande af den för tio år res!erarde tionde-
säden, — hvarvid han höfligt urskuldade: att
han framställde denna begäran så lingt före
Michaeli, emedaa hans kära dotter vid den
tiden ämnade ingå i äkta stånder.
Naturligtvis visste den sednare ingenting om
detta förtroliga ti ligg, som sedermera kostade
henne så många tårar; :nnars hade hon dere
mot behörigen protesterat.
Men herr patronen gjorde nu som alltid —
han svarade icke.
Så måste då den gamle bita i det sura äpp-
let och tillfredsställa den kära dotterns idkeliga
uppmaningar. Till regeringskammaren fram-
Jemnade han en inlaga emot landtrådet — och
på Sofies uttryckliga begäran, fogades- till
klagan öfver den innehållna tionden älven-en