vi sett dessa vapen för andra ändamål öfverföras till
främmande kuster. Vi hafva sett dem, genom sin
inblandning uti främmande staters inbördes tvister,
bryta en grundsats, som man ansatt för oss nu mer
ceftergifligt gällarde, den nemligen, att icke, i dy-
lika fall, intervanera. Håirigenom har försvarsver-
kets egentliga grund blifvit rubbad, och det måste
i följd häraf, beiraktas ur annen synpunkt än till-
förrs. I anseende till militärea bafva yppatsig be
hjartantvärda tilldragelser, som berättiga till den
fruktan, stt man icke nöj:r sig me ovilkoriig lyd
nad uti tjensten; utan äfven vill hafva, utom tien
sten, liregenskap, till en viss grad, densemma på-
lagd, så att militären i flera fell skulle blifva be-
röfvad sina dyrbaraste medborgerliga rättigheter.
I andra rummet fäster sig uppmärksamheten på
det nya Legverket E:lofva år äro snart förflutna,
seden jag på detta rum uppdrog en skildring a
Lagverke:s öden och framlada den motion, som för-
anledde 1840 års Legutskow att tillstyrka och Ri-
kets Sänder at begära tillsättande af cn ny Log-
kommittc, hvilken derefter, i sin ordning, lemna:
rum för den nuvarande Lasberedningen. Justitie-
sta sminis:ern äger ett dyrt åliggande att befrämja
framgång åt cn lagstiftning, för hvers erhållande
pationan redan gjort så stora uppoffringar. Lagskip-
ningens osäkra och vacklarde gåvg har långt för
detta påkallat enhet och system i lagstiftningen. Ti-
dernas förändrade skick, humeanitetens oafvisliga for
dringar och civilisationens rättmätiga anspråk skola
— vi böra hoppas det — omsider bidrega till seger
öfver da partiäsigter, som hittills hållit det nya lag-
verket tillbska. Emellertid bör min lägga m
till, att ea polismakt, vidig för den personliga
heten, synes vara på väg att, vid siden af lagstift-
ningen, göra sig gällande.
Häreter kommer jag till Skattaförerklingen. Re-
dan för 47 år sedan trodde man sig nära att v nra
något derwiinvan, men detta hopp blef gäckadt. Ett
förtjensifullt förslag till förenklingens utförande är
sedermrra framlagdt och ait detta förslag varder,
vid innevarands riksmöte, åter upptazet, är en så
allmän, välgrundad förväntan, att den torde förtjene
i tid framhållas.
De förvsltande verkens å bane varande r:organisa
tion framskrider md en Jångsamhet, som vittnar
om byråkratiska hinder. Huru verksamma dessg
hinder äre, derom upplyser den dagliza erfarenhe-
ten. Emellertid ser man, att det embetsverk, som
äger närmasta förveandtskap med den inre bushåll-
ningen i landet, ansvarsfritt fortar att uppskjuts
ärendernas handläggring ända derhänv, att ett de-
cennium ofta är otillräckligt för afvaktan på efgö
rande till och med ef ringare mål.
Ett ord villa jag äfven yttra om de inrikes kom-
munikatioveraa , men eburu niiälskande för de-
samma, äterbålles jag dock af farhåga för det sätt,
som tillörene vid dylika frågors behandling gjort
sig gällande. Det är en nedslåends hugkomst från
förflutna tider att erinra sig, hut: saknaden af bonx
fides ofta kunnat, inom det offentliga livet, göra af-
slag på den i sig sjelf mest nyttiga sak, till en ren
nödvändighet.
För mitt minne framställa sig nu flera maktpi-
liggande regeringsärenden dessutom, men jag skall
icke denna gång orda derom. Dean närvarande an-
blicken är dyster, men en ljusnirg skulle nog in-
träffa, så framt Rikets Ständer förmå satt intaga och
bitehålla en stark och imponerande hållning. Es
biskop har nyligen yttrat till Bondeståndet, att det
sanna menniskovärdet består i karskterens fasthet
och redbarhet. Dessa ord förtjana att behjertas. De
böra genljuda äfven till öfriga riksstånden, till ella
embets- och tjenstemän, till alla samhällsklasser, ja,
ända upp till de höjder, hvarifrån ifrågaverande ka-
binettshandling utgått !