än den fördolda menniskan i bjertat och lägger derpå allenä vigt; att detina år utan vank. Allt det; som närer dennas utveckling till de dygder, som kunnå lända en menniska till beprydning (och dygd skall enligt gammal Svensk etymologi härleda sig från duga), må vi fördenskull omfatta såsom sann Christendom; men det, som detta icke gör, utan blott fjettrar och försoffar anden, i stiållet för att lifva, stärka och utveckla honom, må vi förkasta. Att Sacramenterna, likasom i Christendomens första tid, så äfven framgent varit och så framt de renas ifrån vidskepliga och magiska föreställningar, jemväl uti närvarande tid kunna vara ett vigtigt medel för denna utveckling, har i dat föregående tillräckligt blifvit visadt; som sådana må de för derskull vära oss heliga otöh dyrbara. Fördenskull må vi ock bruka dem, medan de påkallas; hemställande ät Gud, om framgent den Christna Kyrkans skick i allmänbet så skall förändra sig, att de icke mer äro erforderliga.n) Hr I; vänder sig i fjortonde föreläsningen (den häst för sista) till samma ämne, som ock i all öflig theologi utgör det, kvarmed systemet skrider till sitt slat och afrundas. Detär läran om de Yitersta tingen (2de Novissimisn) Den eviga fördömelsen, som hör bit, betraktas af hr I. med ogillande. Han fäller derom ganska afgörande utlåtelser: Till följd af den andelsga träldom och omyndig het samt den fasthängighet vid bokstafven, som allt bitintills varit rådande inom den Christna Kyrkan, må man fördenskull icke undra, att läran om en evig fördömelse nä tan utan motsägelse hitintills fortplantat sig, samt att uti förflutna årbundradenr endast få röster vågat töja sig mot densamma. Så stridande mot Guds kärlek hon än uppenbarligeti är, har man dock icke vågat frångå en lära, som blifvit ovedersägligen bekänd och predikad af den store Apostelen Paulus, ja, såsom man förmenat, äfven af Christus sjelf; ty de exegetiska svårigheter, som Jesu förut anförda ord hos Evangelisiefnä lagt 1 vägen för en annan åsigt, bar ingen föregående tid befunnits mägtig att lösa. Men, vidkommande den andra frågan, eller denna läras förhållande till Evangelii anda och öfriga lärobezrepp, så ligger för det första, såsom nyss sades, uppenbart i dagen, att denna lära omöjligen kan förlika sig med Guds kärlek. Ey, skola de, för att lida, behålla ett samvete, ocii skola de, såsom den rike mannen säges, hysa deltagande för andra samt vilja förvara dem, att ej komma i samma pina, så låter omöjligt med Guds kärlek förena sig, att icke deras eget lidande äfven en gång måste taga slu; Lika litet förlikar sig ock, för det afidra; lårån ofh eh evig fördörmelse med Evangelii straffbegrepp. Gud kan såsom Fader omöjligt tilldela ett felande barn något straff, som icke förr eller sednare måste lända till det felande barnets förhättriog, men kan ej evigt förkasta någon. I Tionde Föreläsningen har ock redan blifvit anmärkt, för det tredje, att, då den christna omvändelsen och förnyelsen är en nåd af Gud, Gud alltså skulle, om han med evig fördömelse ville straffa de oomvända, dermed endast straffa sin egen uraktlåtenhet att dem omvända. Lika litet förlikar sig ock, för detfjerde, läran om en evig fördömelse med tron på Guds ri: kes allmänna seger. Ty fulländadt kan aldrig Guds rike vara, med mindre genom detsamma allt mör ker, all synd, allt förderf, ja, äfven all fördömelse blifvit tillintetgjorda. Så heter det äfven i Synen i Uppenb. 20: 14, att döden och hölvetet sjelfva vordo kastade uti den brinnande sjön. En domsact åter, sådan som den iman med läran om den eviga fördömelsen her förknippat, är tvärtom i den mest uppenbara strid med hela Guds rikes väsende. Men, för det femte; skall emellan de fördömda och saligejorda ött odfverstigligt svalg vara befäst, så kan den salighet, som dessa sednare åtnjuta, omöjligt heller vara den, som Christendomen predi:ar. Ty, om ep verksam kärlek nödvändigt måste höra till denna salighets väsende, så inses icke, hvarpå en sådan kärlek kunde rigta sig, om mellan dem och de icke såligejorda ett oöfverstigligt svalg skulle vara befäst. Ty, skulle fördömda finnas, som sucka efter förlossnicg, men ingen utsigt vara dem gifven att kunna medverka något till densamma, så skulle just det första villkoret för denna saligbet, ett verksamhetsfält föt denna kärleks bevisning, vara betaget dem. Men härigenom skulle ock deras lif, långt ifrån att vara saligt, tvärtom vara det rest osaliga, som för ert evangeliskt sinne kan gifvas. Om åter de sa: liggjorda väl skola kunna fröjda sig af den christna saligheten för sin egen del, men utan deltagande, verksam kärlek för dem, hvilka sakna densamma, så kunde dessa saliggjorda, huru mycket de än sjelfva måtte terömroa sig af sin tro, dock icke vara bland dem, hvilka Christus räknar bland de sina, och denna salighet, som de uti ett tillkommande lif skola åtnjuta, kunde då heller icke vara en cbristlig. Med Christendomens anda kan ailtså lärar om en evig fördömelse alls icke förlika sig. Utsn tvifvel förekommer detta mången blott som ett djerft paradoxon från hr Iis sida. Säkert är åtminstone, att den eviga fördömelsen skall räcka så länge som statskyrkan, hvilken behöfver den; och hela den konstruktion, som man är van att med ett gemensamt namn kalla prelatväldet, kan icke vara den förutan. Hvar med skulie menniskoanden kunna hindras i sin utveckling till bättre, högre och renare begrepp, hvarmed samvetsfriheten bindas, och all reform i läroväsendet (bvarmed följer reform i kyrkans ställning) afbrytas, om man icke till sin disposition hade skräcken för evig fördömelse att utdela åt hvarje sådant försök? (Forts. följer.) ) Siilens kursivezande såväl här som på andra ställen i denna rec:o, bar red; tillåtit sig, för tankarnes desto större utmärkande; EN Jusitietombudsmannens åtgärd i anledning aj Öfverståthållare-embetets kungörelse angående vissa vilkor för enställasde af offentliga lustbarheter m. m. i hufvudstaden.