än den fördolda menniskan i bjertat och lägger derpå
allenä vigt; att detina år utan vank. Allt det; som
närer dennas utveckling till de dygder, som kunnå
lända en menniska till beprydning (och dygd skall
enligt gammal Svensk etymologi härleda sig från
duga), må vi fördenskull omfatta såsom sann Chri-
stendom; men det, som detta icke gör, utan blott
fjettrar och försoffar anden, i stiållet för att lifva,
stärka och utveckla honom, må vi förkasta. Att
Sacramenterna, likasom i Christendomens första tid,
så äfven framgent varit och så framt de renas
ifrån vidskepliga och magiska föreställningar,
jemväl uti närvarande tid kunna vara ett vigtigt
medel för denna utveckling, har i dat föregående
tillräckligt blifvit visadt; som sådana må de för
derskull vära oss heliga otöh dyrbara. Fördenskull
må vi ock bruka dem, medan de påkallas; hemstäl-
lande ät Gud, om framgent den Christna Kyrkans
skick i allmänbet så skall förändra sig, att de icke
mer äro erforderliga.n)
Hr I; vänder sig i fjortonde föreläsningen
(den häst för sista) till samma ämne, som ock
i all öflig theologi utgör det, kvarmed syste-
met skrider till sitt slat och afrundas. Detär
läran om de Yitersta tingen (2de Novissimisn)
Den eviga fördömelsen, som hör bit, betraktas
af hr I. med ogillande. Han fäller derom gan-
ska afgörande utlåtelser:
Till följd af den andelsga träldom och omyndig
het samt den fasthängighet vid bokstafven, som allt
bitintills varit rådande inom den Christna Kyrkan,
må man fördenskull icke undra, att läran om en
evig fördömelse nä tan utan motsägelse hitintills
fortplantat sig, samt att uti förflutna årbundradenr
endast få röster vågat töja sig mot densamma. Så
stridande mot Guds kärlek hon än uppenbarligeti är,
har man dock icke vågat frångå en lära, som blif-
vit ovedersägligen bekänd och predikad af den store
Apostelen Paulus, ja, såsom man förmenat, äfven af
Christus sjelf; ty de exegetiska svårigheter, som Jesu
förut anförda ord hos Evangelisiefnä lagt 1 vägen
för en annan åsigt, bar ingen föregående tid befun-
nits mägtig att lösa. Men, vidkommande den andra
frågan, eller denna läras förhållande till Evangelii
anda och öfriga lärobezrepp, så ligger för det första,
såsom nyss sades, uppenbart i dagen, att denna lära
omöjligen kan förlika sig med Guds kärlek. Ey,
skola de, för att lida, behålla ett samvete, ocii skola
de, såsom den rike mannen säges, hysa deltagande
för andra samt vilja förvara dem, att ej komma i
samma pina, så låter omöjligt med Guds kärlek för-
ena sig, att icke deras eget lidande äfven en gång
måste taga slu; Lika litet förlikar sig ock, för det
afidra; lårån ofh eh evig fördörmelse med Evangelii
straffbegrepp. Gud kan såsom Fader omöjligt till-
dela ett felande barn något straff, som icke förr el-
ler sednare måste lända till det felande barnets för-
hättriog, men kan ej evigt förkasta någon. I Tionde
Föreläsningen har ock redan blifvit anmärkt, för
det tredje, att, då den christna omvändelsen och
förnyelsen är en nåd af Gud, Gud alltså skulle, om
han med evig fördömelse ville straffa de oomvända,
dermed endast straffa sin egen uraktlåtenhet att dem
omvända. Lika litet förlikar sig ock, för detfjerde,
läran om en evig fördömelse med tron på Guds ri:
kes allmänna seger. Ty fulländadt kan aldrig Guds
rike vara, med mindre genom detsamma allt mör
ker, all synd, allt förderf, ja, äfven all fördömelse
blifvit tillintetgjorda. Så heter det äfven i Synen i
Uppenb. 20: 14, att döden och hölvetet sjelfva vordo
kastade uti den brinnande sjön. En domsact åter,
sådan som den iman med läran om den eviga fördö-
melsen her förknippat, är tvärtom i den mest up-
penbara strid med hela Guds rikes väsende. Men,
för det femte; skall emellan de fördömda och salig-
ejorda ött odfverstigligt svalg vara befäst, så kan den
salighet, som dessa sednare åtnjuta, omöjligt heller
vara den, som Christendomen predi:ar. Ty, om ep
verksam kärlek nödvändigt måste höra till denna
salighets väsende, så inses icke, hvarpå en sådan
kärlek kunde rigta sig, om mellan dem och de icke
såligejorda ett oöfverstigligt svalg skulle vara befäst.
Ty, skulle fördömda finnas, som sucka efter förloss-
nicg, men ingen utsigt vara dem gifven att kunna
medverka något till densamma, så skulle just det
första villkoret för denna saligbet, ett verksamhets-
fält föt denna kärleks bevisning, vara betaget dem.
Men härigenom skulle ock deras lif, långt ifrån att
vara saligt, tvärtom vara det rest osaliga, som för
ert evangeliskt sinne kan gifvas. Om åter de sa:
liggjorda väl skola kunna fröjda sig af den christna
saligheten för sin egen del, men utan deltagande,
verksam kärlek för dem, hvilka sakna densamma, så
kunde dessa saliggjorda, huru mycket de än sjelfva
måtte terömroa sig af sin tro, dock icke vara bland
dem, hvilka Christus räknar bland de sina, och denna
salighet, som de uti ett tillkommande lif skola åt-
njuta, kunde då heller icke vara en cbristlig. Med
Christendomens anda kan ailtså lärar om en
evig fördömelse alls icke förlika sig.
Utsn tvifvel förekommer detta mången blott
som ett djerft paradoxon från hr Iis sida. Sä-
kert är åtminstone, att den eviga fördömelsen
skall räcka så länge som statskyrkan, hvilken
behöfver den; och hela den konstruktion, som
man är van att med ett gemensamt namn kalla
prelatväldet, kan icke vara den förutan. Hvar
med skulie menniskoanden kunna hindras i sin
utveckling till bättre, högre och renare be-
grepp, hvarmed samvetsfriheten bindas, och
all reform i läroväsendet (bvarmed följer re-
form i kyrkans ställning) afbrytas, om man icke
till sin disposition hade skräcken för evig för-
dömelse att utdela åt hvarje sådant försök?
(Forts. följer.)
) Siilens kursivezande såväl här som på andra stäl-
len i denna rec:o, bar red; tillåtit sig, för tankar-
nes desto större utmärkande;
EN
Jusitietombudsmannens åtgärd i anledning aj
Öfverståthållare-embetets kungörelse angå-
ende vissa vilkor för enställasde af offent-
liga lustbarheter m. m. i hufvudstaden.