af er förbön! Göm och förvara den väl; den
kan blifva er nyttig.
Brigitta förskräcktes häftigt; men ovilkorligt
gömde hon knifven och sade sedan stammande:
Hvad menar du? Hotar mig någon fara?x
Ja! svarade Helgoländaren dystert.
Och hvilken? För Guds skull, menniska,
säg hvilken? fortfor Brigitta häftigt.
Icke nu! Man kunde märka vårt samtal;
svarade den förre.
Hotar mig fara utifrån, eller här på skep-
pet? Jag ber dig, sig mig blott dettal
På skeppet, svarade den förre; men, ädla
fröken, jag ber er, fråga mig icke vidare. Man-
nen, som är sysselsatt i vanten, ser ofta hit,
och det är dessutom förbjudet att tala med
styrmannen. I afton vill jag försöka att ett
ögonblick i kajutan träffa er.
Brigitta var på det högsta uppskakad af den
unge mannens ord. Hon kunde omöjligt tro,
att han utan anledning velat uppskrämma henne
— och likväl, hvad hade hon att frukta vid
en kort färd på ett hamburgskt handelsfartyg?
Hon öfverlade, om hon för sin ledsagarinna
skulle upptäcka hvad hon förnummit, då kap-
ten Dirk åter syntes på akterdäck. Han sam-
talade ånyo med Brigitta, sade henne ytterli-
gare en mängd artigheter, men denna gång voro
de mindre valda och det förekom fröken, som
befunne sig sjömannen af några glas vin i ett
upprymdare tillstånd. Hon öfvertänkte huru
hon, utan att förolämpa honom, skulle kunna
draga sig tillbaka och nedgå i kajutan, då ett
rop hördes ifrån förmasten.
Ohoj! Ett segel på vindsidan! ropade ma-
trosen, som för utkik befann sig på ett af råen.
Verkligen! sade kaptenen, sedan han länge
blickat i fjerran. ,Misten, som der rufvar öf-
ver hafvet, har så länge för oss dolt det. Det
är blott på få sjömils afstånd. Du, sade han
till Helgoländaren, fattande sjelf styrbjulet,