knappt sett åtta, högst tio matroser på däck.
Sjömännen voro kraftfulla, solbrända gestalter,
hvilka syntes hafva länge varit förtrogna med
hafvet.
Skonaren hade redan lemnat fledens myn-
ning och befann sig i öppen sjö, som var i
stark rörelse. Vinden, som vridit sig mera åt
nordvest, uppdref höga vågor emot sydost.
Som det synes, sade Brigitta till kapten
Dirk, som nu framträdt till damerna, få vi
en hastig öfverfart. Ert skepp seglar snabbt.
Visserligen, mycket snabbt! svarade kap-
tenen, synbart förströdd. Ohoj, på fördäck !
ropade han plötsligt. Brassa flera segel dickt
för vinden! Vi måste hastigare söka det fria.
Seglar icke skeppet hastigt nog? sade flic-
kan förundrad. ,Är vinden så ogynsam, att
ni fruktar kustens närhet ?
Icke just det! svarade kaptenen; men han
kunde åter gå om till sydvest — han vexlar
så ofta denna årstid — och dessutom kryssa
ofta danska krigsskepp emellan mynningen af
Ripe och ön Sylt!
,Hvad kan det sednare röra oss? Danmark
bar ju fred med hansestädernar, anmärkte frö-
ken Margareta, Brigittas väninna och säll-
skapsdam. : .
Så är det! svarade kaptenen. Men jag
ser ogerna en fremmande sjöman, i synnerhet
en dansk, som spejare på mitt däck eller i mitt
lastrum.,
Huru kunna de våga visilera ett fredligt
skepp ? sade Brigitta leende.
,Hvad tillåter sig icke en kunglig kryssare?n
sade kaptenen hånleende. v,Under freden har
han ingenting annat att göra, än loda här och
der vid kusten, pejla och sondera inloppen och
för angenäm omvexling oroa och gyckla
med en fredlig kofferdifare. Men hvad angå
oss danska krys are! tillade han försigtigt.
Ingen af de herrarne får nu sätta foten på