(1 MIIMVA MVUHA LILCLL 1I38UGI IUell I TV CRUUS tidningen en artikel innehållande flere träffande betraktelser, hvaraf utdrag här nedan meddelas med ett par bifogade anmärkningar.) Uti närvarande tidepunkt då alia skäl för och mot, uti striderna för representationen: omändring, uppletas, har å den så kallade liberala sidan, ej mindre än å den konservativa, uti både ömma och rörande toner uppspe!ats den gamla refrängen om svenska dannemän som sjelfva bruka sina fäders jord,, och iörlusten för fäderneslandet af deras uteblifvande på riksdagarne. De sem qväda den visan synas endera öf vertygade om, eller vilja låta piskina för att derom inbilla andra, det bondrocken och personigt celtagande i jordarbetet utgöra en ståndsskillnad, och att de jordegare, som kläda sig så och sjelfva nödgas arbeta, företrädesvis utgöra bondeståndet. De högmögende ha i långliga tider visat sig serdeles måna om bondeståndets såkallade ren het. Man såg ibland ledamöterne i den aflidn2 representationskommiticen, grefve H. Hamilton uppdraga skilinad emellan bönderne ock de såkallade herrarne på landet; all: naturligtvis af ömhet för de arma böndernes intressen. Man behöfver visst icke mycket känna till förbållanderne för att inse orsaken till denna ömhet; och denna orsak är helt enkelt: att bondeståndet icke förmår utöfva det inflytande på allmänna angelägenheter detsamma med rätta tillkommer, så länge man kan inbilla den fatligare delen af svenska landtbrukare, eller de mindre egendomsegarne, hvilka vanligen benämnas bönder, att de hafva andra intressen än öfrige jordbrukare eller de såkallade possesionaterne, och att riksdagsmännen till bondeståndet böra väljas ibland sådana jordegare, hvilkas bildning och insigter genom bristande uppfostran äro ringa, och som på riksd2garne måste kasta dem i händerna på talman och sekreteraren, extra rådgifvare och regeringens hemliga utskickade, de så uttrycksfullt benämnde bondvallarnen. Enligt våra grundlagar är det endast adelsmännen hvilka födas till medlemmar af ett visst stånd, m-d åtskilliga företrädesrättigheter framför andra medborgare. — Alla ofrälse, deras föräldrar må ha varit prester, borgare eller bönder eller andra, tilihöra icke genoml födseln något visst stånd, och födas alla til! lika råittigbeier och skyldigheter inför lagen och ega ej heller genom födseln sjelfskrifvenhet att inträda i visst stånd. Genom valet af lefnadsyrke, eller egandet af i mantal satt jord, blifver den ofrälse först ståndsledamot. — De ofrilse stånden utgöras hvar för sig af personer, som bafva gemensamhet u!:i fördelar och skyldigheter till sta ten. Intressenas likhet äro ståndens grundval. All i mantal satt jord, af hvad natur som beldst, och som icke eges af personer som äro eller varit i statens ordinarie tjenst, eller varit borgare eller prester, representeras i bondeståndet. Det är ej personen utan jord:n som representeras, och man tillbör icke bondeståndet fast man plöjer och tröskar på logen, utan derföre att man eger i mantal satt jord; — cchisamma stund som sjelfve riksdagsmannen och nämndemannen Jöns afyttrar sin hemmanslott, så tillhör han icke mera bondesåndet, om ban också fortfarande bärer bondedrägten, tröjan cch skinnbyxorne. Egarens personliga ställning i samhället förändrar ej eller sedan år 1809 naturen af den jord han innehar. Ett skattehemman drsger Ika stora onera, ett säteri bar samma fribet, om egaren är grefve eller dagsverkare, kallas herre eller kära far. Bondestindets ledamöter äro sålunda: alla ofrålse egare, som icke äro eller varit i statens tjenst, af svenska jorden. Den såkallade possessionaten, med 100:dåe hela hemman, och den såkallade bonden, på Vie:del, hafva alldeles lika intressen; ty får l6:delen betala 1 rdr ökad skatt, så betalar på samma gång de 100:de hem manens egare 1600 rdr. Då en enskild person, en bonde till ex., har ett ärende, som hans bildning och insigter icke medgifva honom att sjelf utföra som sig bör, väljer ban alltid den klokaste och anseddaste han kan få att emottaga uppdraget. Se t. ex. vid valen till sockneombud! Der söker man vanligen den som bäst förmår att bevaka socknens bästa. Men så går det icke i allmänhet till vid riksdagsmannavalen till bondeståndet. Omdömet må vara hårdt; men detär, illa nog, rättvist. Det ser ut, som de större jordegarne i allmänhet betrakta riksdagsmannaskapet liksom nämndemansbefattningen, och icke betänka :tr, ehuru det kan vara likgiltigt för målens utgång hvilken som i egenskap af nämndeman sumrar vid tingsbordet; det icke är likgiltigt huru qvalificerad den är, som afgifver en i riksförsamlingen mången gång på siatens välfärd inverkande röst. Ehuru, såsom redan är sagdt, jordens natur är oberoende af innehafvarens ssmhbällsställning och alla egare i och för sin jord hafva lika intressen, så äro de egendomseg:re, hvilka äro i s atens tjens, ueslutne från representationsrät i bondeståudet derföre, at de såsom löntagare icke hafva helt och bållet lika intressen med de endast skattedrsgande hemwznstegarne, Det ver en förlust för Jandtbrukare-iniresset och för bondeståndet på riksdagarnes snseende, att ofräl.e bruksegäre fingo represntitiors:ält i borgareståvdet. Eruksegarne hafva, i fiiga om iniressen, föga gemenssmt med städernes hanudlande och handverkare, men såsom i a!lmärhet stora jordegare, deremot alldeles lika intressen med Sveriges öfrige jordbrukare, och —borde de sålunda ha haft deras plats i bon-B deståndet. Men orsaken hvarföre det ej blef 2f, torde väl få sökas i omsorgen om honde ståndets renhet, och höga vederbörandes förutseende att bruks-gårnes ombud omöjligen kunnat hlifsa cådana men. To ala i talnan