(1 MIIMVA MVUHA LILCLL 1I38UGI IUell I TV CRUUS
tidningen en artikel innehållande flere träf-
fande betraktelser, hvaraf utdrag här nedan
meddelas med ett par bifogade anmärkningar.)
Uti närvarande tidepunkt då alia skäl för
och mot, uti striderna för representationen:
omändring, uppletas, har å den så kallade li-
berala sidan, ej mindre än å den konservativa,
uti både ömma och rörande toner uppspe!ats
den gamla refrängen om svenska dannemän
som sjelfva bruka sina fäders jord,, och iör-
lusten för fäderneslandet af deras uteblifvande
på riksdagarne.
De sem qväda den visan synas endera öf
vertygade om, eller vilja låta piskina för att
derom inbilla andra, det bondrocken och per-
sonigt celtagande i jordarbetet utgöra en
ståndsskillnad, och att de jordegare, som kläda
sig så och sjelfva nödgas arbeta, företrädesvis
utgöra bondeståndet.
De högmögende ha i långliga tider visat sig
serdeles måna om bondeståndets såkallade ren
het. Man såg ibland ledamöterne i den af-
lidn2 representationskommiticen, grefve H.
Hamilton uppdraga skilinad emellan bönderne
ock de såkallade herrarne på landet; all: na-
turligtvis af ömhet för de arma böndernes in-
tressen. Man behöfver visst icke mycket känna
till förbållanderne för att inse orsaken till denna
ömhet; och denna orsak är helt enkelt: att
bondeståndet icke förmår utöfva det inflytande
på allmänna angelägenheter detsamma med rätta
tillkommer, så länge man kan inbilla den fat-
ligare delen af svenska landtbrukare, eller de
mindre egendomsegarne, hvilka vanligen be-
nämnas bönder, att de hafva andra intressen
än öfrige jordbrukare eller de såkallade pos-
sesionaterne, och att riksdagsmännen till bon-
deståndet böra väljas ibland sådana jordegare,
hvilkas bildning och insigter genom bristande
uppfostran äro ringa, och som på riksd2garne
måste kasta dem i händerna på talman och
sekreteraren, extra rådgifvare och regeringens
hemliga utskickade, de så uttrycksfullt be-
nämnde bondvallarnen.
Enligt våra grundlagar är det endast adels-
männen hvilka födas till medlemmar af ett
visst stånd, m-d åtskilliga företrädesrättigheter
framför andra medborgare. — Alla ofrälse, de-
ras föräldrar må ha varit prester, borgare el-
ler bönder eller andra, tilihöra icke genoml
födseln något visst stånd, och födas alla til!
lika råittigbeier och skyldigheter inför lagen
och ega ej heller genom födseln sjelfskrifvenhet
att inträda i visst stånd.
Genom valet af lefnadsyrke, eller egandet af
i mantal satt jord, blifver den ofrälse först
ståndsledamot. — De ofrilse stånden utgöras
hvar för sig af personer, som bafva gemen-
samhet u!:i fördelar och skyldigheter till sta
ten. Intressenas likhet äro ståndens grundval.
All i mantal satt jord, af hvad natur som
beldst, och som icke eges af personer som äro
eller varit i statens ordinarie tjenst, eller va-
rit borgare eller prester, representeras i bon-
deståndet. Det är ej personen utan jord:n som
representeras, och man tillbör icke bondestån-
det fast man plöjer och tröskar på logen, utan
derföre att man eger i mantal satt jord; —
cchisamma stund som sjelfve riksdagsmannen
och nämndemannen Jöns afyttrar sin hemmans-
lott, så tillhör han icke mera bondesåndet, om
ban också fortfarande bärer bondedrägten, trö-
jan cch skinnbyxorne.
Egarens personliga ställning i samhället för-
ändrar ej eller sedan år 1809 naturen af den
jord han innehar. Ett skattehemman drsger
Ika stora onera, ett säteri bar samma fribet,
om egaren är grefve eller dagsverkare, kallas
herre eller kära far.
Bondestindets ledamöter äro sålunda: alla
ofrålse egare, som icke äro eller varit i statens
tjenst, af svenska jorden.
Den såkallade possessionaten, med 100:dåe
hela hemman, och den såkallade bonden, på
Vie:del, hafva alldeles lika intressen; ty får
l6:delen betala 1 rdr ökad skatt, så betalar på
samma gång de 100:de hem manens egare 1600
rdr.
Då en enskild person, en bonde till ex., har
ett ärende, som hans bildning och insigter icke
medgifva honom att sjelf utföra som sig bör,
väljer ban alltid den klokaste och anseddaste
han kan få att emottaga uppdraget. Se t. ex.
vid valen till sockneombud! Der söker man
vanligen den som bäst förmår att bevaka sock-
nens bästa. Men så går det icke i allmänhet
till vid riksdagsmannavalen till bondeståndet.
Omdömet må vara hårdt; men detär, illa nog,
rättvist.
Det ser ut, som de större jordegarne i all-
mänhet betrakta riksdagsmannaskapet liksom
nämndemansbefattningen, och icke betänka :tr,
ehuru det kan vara likgiltigt för målens ut-
gång hvilken som i egenskap af nämndeman
sumrar vid tingsbordet; det icke är likgiltigt
huru qvalificerad den är, som afgifver en i
riksförsamlingen mången gång på siatens väl-
färd inverkande röst.
Ehuru, såsom redan är sagdt, jordens natur
är oberoende af innehafvarens ssmhbällsställning
och alla egare i och för sin jord hafva lika
intressen, så äro de egendomseg:re, hvilka äro
i s atens tjens, ueslutne från representations-
rät i bondeståudet derföre, at de såsom lön-
tagare icke hafva helt och bållet lika intressen
med de endast skattedrsgande hemwznstegarne,
Det ver en förlust för Jandtbrukare-iniresset
och för bondeståndet på riksdagarnes snseende,
att ofräl.e bruksegäre fingo represntitiors:ält
i borgareståvdet. Eruksegarne hafva, i fiiga
om iniressen, föga gemenssmt med städernes
hanudlande och handverkare, men såsom i a!l-
märhet stora jordegare, deremot alldeles lika
intressen med Sveriges öfrige jordbrukare, och
—-
-
-
borde de sålunda ha haft deras plats i bon-B
deståndet. Men orsaken hvarföre det ej blef
2f, torde väl få sökas i omsorgen om honde
ståndets renhet, och höga vederbörandes förut-
seende att bruks-gårnes ombud omöjligen kun-
nat hlifsa cådana men. To ala i talnan