flyktiga blickar, som han kastad? på fållen
och den klara, blå himlen, Jyste tacksamhet
mot Gud och kärlek till den upplifvande na-
turen. Ians steg voro lälta; tid efter annan
undslapp honom ett utrop af glädje. Man
skulle ha sagt, att ban med längtansfull otå-
lighet ilade till ett ställe, der en stor lycka
väntade honora.
Det var verkligen Karl, bryggaren, hvars
bojor genom en mildring i straffet plötsligen
bade blifvit lösta.
Han vände nu hem, med hiertat fullt alsa-
I:ga drömmar. Han skulle återse sin Lisa,
trösta henne, gifva henne helsan; ty var det
icke hans fållande, hans fångenskap, som ned-
tryckte henne under tyngden af en tärande
smärta och gjorde henne sjuk? Och måste
icke derföre hans befrielse, hans återkomst
vara ett o:elbart botemedel mot hennes sjuk-
dem? Ja, han skulle återfinna henne, ren och
kärleksfull; han skulle öfverraska henne med
sin närvaro. Han ville ropa till henne: Ryck
dig ur din smärta, min Lisa! Jeg, din trogne
vän, är här! Hemta kraft ur min kärlek; böj
förhoppningsfullt ditt hufvud. Alla våra li-
danden äro öfverståndna. Blicka gladt ceh
modigt in i framtiden; le mot lifvet; det lof-
var oss ännu många sköna årlb
Och hans gamla mor! Huru ville han icke
belöna henne för alla hennez kärleksrika sor-
ger! Han såg redan i andanom huru hon,
gråtande af rörelse, ilade emot honom, kände
huru hon slog sna armar kring hans hals,
huru hennes kyss glödde på hans kinder, hen-
nes tårar fuktade hans panna... Kärleksfulit
1og han mot dessa ljufva bilder, medan ordet
moder! moder!, sväfvade öfver hans läppar.
O! säll var ynglingen! Den återvunna fri-
heten kom hans bröst att svälla. Den doft-
rika slättluften omfläktade honom och ingöt
lifseld i hans lungor; vårsolen förgyllde rundt-