Der nedsatte sig Lisa åter vid bordet och
ade hufvudet stillatigande på kudden.
Baasen ville yttra några tröstande ord till
renne, men hon sade bedjande:
Tala ej, käre fader! Jag är så trött. — Låt
nig hvilala
Baas Gansendonck satte sig stilla åter på
sinstol och göt tysta tårar öfver sin älskade
lotters snara död...
En half timma hade förflutit, utan att en
rörelse, ett ljud, en suck skulle ha förrådt när-
varon af menniskor i detta rum, då man plöts-
igen hörda en vagn hålla utanför dörren.
Der är Kobe, Lisa! der är Kobe!s ropade
Baas Gansendonck glad. Jag känner igen vår
hästs traf.v
En svag glimt af hopp glänste i den döende
flickans ögon.
Drängen inträdde verkligen i rummet.
Lisa tycktes samla alla sina återstående kraf-
ter, för att emottaga den glada underrättelsen.
Hon upplyftade hufvudet och vände sig mot
Kobe. Baasen sprang upp och ropade:
Nå, Kobe, nå?n
Med tårar i ögonen svarade drängen:
Ingenting uträttadt! Den herrn, som skulle
tala för Karl hos ministern, har rest till Tysk-
land .. .
Ett sakta, men högst smärtfullt klagorop
undslapp Lisas mun. Hennes bufvud föll tungt
tillbaka på kudden, under det stilla tårar trängde
fram ur hennes ögon.
Ack! ack! suckade hon nästan ohörbart.
,Han skall aldrig mera se mig här på jorden.
XL
Den som sär tistel får skörda törnen.
En vacker morgon gick en ung bonde med
hastiga steg på den stenlagda vägen från Ant-
werpen till Breda. Han andades fort och
svetten perlade från hans panna. Likväl strå-
ade en outsäglig glädje i hans ögon , och i de