Men Lisa, barn, hvad är det åt dig? Du dar
rar! Mår du sämre?,
Flickan beraödade sig att le; men roan såg
tydligt att det felades henne kraft dertill; hoa
sökte likväl sin faders hand och då hon fun-
nit den, talade hon med svagare, nästan qväfd
röst:
Fader min! hade himlens Gud ej kallat mig,
så skulle dina tröstande ord väl hela mig; —
men ack! hvad kan rädda mig.,. från döden,
som jag ständigt ser för mina ögon... såsom
något, det jag ej kan beskrifva... ett moln,
ett något som vinkar mig. Der är det igen.
En iskyla genomlöper mig; luften är så skarp...
Vatten! vatten på min panna! O, fader! käre
fader, jag tror... jag miste dö...l
Vid dessa smärtfulla ord tillslöt hon ögonen
och sjönk ihop som en död.
Baas Gansendonek störtade på krä för sin
dotter och höjde armarne bedjande mot him-
ien, under det tirar strömmade från hans ögon.
Men snart återkom han till medvetande af sitt
till stånd sprang upp i en feberaktig spänning.
Han gned dena vanmäktiga Lisas tinningar, upp-
lyftade hennes hufvud, ropade hennes namn,
kysste hennes kallnade läppar och fuktade hen-
nes panna med ångreas och kärlekens tårar.
Snart återkom den sjuka till medvetande.
Medan hennes fader, utom sig af glådje, på
hennes ansigte forskade efter tecknen till hen-
nes uppvaknande ur dödssömnen, öppnade hon
långsamt ögonen och blickade förundrad cm-
kring sig. -
Annu icke! Ännu på jorden! suckade hon.
O, fader! led mig in! Mitt hufvud svindlar;
milt bröst brinner, luften förtär mina lun-
gor; solen plågar mig.n
Baas Gansendonck upplyftade henwe med
ansträngniog, liksom ville han aflägsna sitt
barn från den hotande döden, och bar henne
in i hennes rum.