FU att verkKd I LtyStrCt. UCL al BCHINRCIR latt
insedt, att Regeringen, utan att tala om känslan
för ära och konseqvens, i sjelfva verket inga-
lunda är, och icke ens kan vara neutral i
denna sak, då man afser dess oberäkne!iga vigt
för landets framtid, så vida man ej skulle nöd:
gas antage, att den bryr sig om ingenting.
Alia fråga hvarandra, alla söka med begärlig-
het att utforska hvad och huru mycket Ko-
nungen och regeringen vilja i afseende på för-
slagets framgång; men ännu har, vi våge tryggt
påstå det, ingen trott, att Konungen eller re-
geringen icke har någon mening om hvad
som bör göras.
Fasthåller man denna naturliga utgångspunkt,
så måste deraf följa den slutsatsen, att konunga-
makten. genom initiativet af förslaget fram-
läggande vid förra riksdagen endast fullgjort
den ena delen, den första akten, af sitt ålig:
gande i afseende på representationssaken; men
att den andra delen deraf, den andra akten,
ännu återstår, nemligen att äfven under den
nu inträdda riksdagen tilikännagifva och full-
följa sin mening, som nationen miste hafva
rätt att känna utan förbehåll; och detta redan
ifrån ögonblicket af konupgamaktens och stön-
dernas första högtidliga möte.
Det är af denna anledning vi anse det vara
på sin plats, att ytterligare återkalla i minnet
några faktiska omständigheter från tidpunkten
af förslagets afgifvande och från den seder-
mera förflutna mellantiden, för att ådagalägga
det, såsom vi hoppas, otroliga af de rykten,
som med hastig fart blifvit utspridda och väckt
stort jubel i det reaktionära lägret, derom, att
nemligen konungamakten skulle underhand låtit
förstå, ett den ämnar förhålla sig helt och hål-
tet neutral: hvilket med andra ord ville säga,
att den öfverlemnar förslaget åt sitt öde, eller,
såsom en annan tidning uttrycker sig, att det
skulle lyckats -det konservativa partiet m,att
pplacera sitt artilleri just på de dominerande
ahöjderna,. som tillförene någon tid varit en
mera neutral mark, som vid några tillfällen
lemnat skydd åt de liberalas operationer, och
som till och med i hbögtidlig glans fram-
stått. såsom en ny utgångspunkt för deras för-
hoppningar.
Man har redsn minga gånger åberopat re-
geringens, kort efter konung Oscars uppstigan-
de, genom en af konungens rådgifvare aflem-
nade förklaring, att representationsfrågan icke
kan falla, hvilket, då det icke bör anse: ut-
kastadt blott för att skaffa sig en popularitet
för tillfället, utan såsom uttryck af en allvar-
lig öfvertygelse, ovilkorligen äfven måste be-
tyda, ait konungamakten insåg vigten af denna
svenska nationens angelägenhet, och ämnade göra
sitt till för att befordra densamma till slut, på
ett sätt, som kan erkännas ef nationen. Men
det. torde vara nödigt att äfven något närmare
sammanställa till ett helt hvad som sedan pas-
serat. Då det, nu hvilande förslaget afgafs i
Maj år 1848; yttrade regeringen, i sin propo-
sition eller skrifvelse derom, hvilken var un-
dertecknad af konungen, att detta förslag hade
blifvit framlagdt för att fortskynda frågans
afgörande, samt derigenom söka förekomma
söndring inom landet och tillvågabringa den!
endrägt, som ensamt kan emot yttre fiender och
inre oro gifva staten styrka till lugn utveck-
ling och förkofrann, samt avt konungen funnit!
sig härtill af konungslig pligt uppmanad. Uti
dessa uttryck ligger det mest otvetydiga till-
kännsgilfvande från konungamaktens sida af dess
öfvertygelse, icke blott om sjelfva frågans vigt
såsom nationens, bufvudangelägenhet, utan, ock
att dess. afslutande måste: fortskyndas, för att
alböja de svåraste vådor -som kunna träffa en
nation, nemligen söndring inom landet, samt
faran att sakna: styrka mot yltre fiender och l
inre oro... Det måste också tagas i betraktande,
i afseende på denna den förra afdelningen af
regeringens roll i frågan, att hvad som skedde
naf konungslig, pligt, icke kan sägas hafva skett
af något slags tvång, så mycket mindre, som
steget icke vidtogs under påtryckning af någon
revolutionär öfvermakt, såsom förhållandet va-
rit i några af de tyska staterna, utan under
en dortsatt fredlig sammanvaro af de existe-
rande, myndigheterna.
Betraktas vidare regeringens åtgöranden med
afseende på sjelfva förslagets beskaffenhet, så
företer sig dervid, att regeringen, då den icke
adopterade reformvännernas sällskaps programm, .
utan afgaf en proposition, som väsendtligt af-l
vek från detsamma, derigenom ytterligare lika-
som särskildt;ville ådagalägga att den icke hand!a-
de såsom verktyg för någon yttre impuls, utan
föresloghvad konungamakten sjelf; såsom man bör
tro, efter sih egen bästa öfvertygelse ansåg utgöra
det lämpligaste, för att, enligt de nyss citeradel
uttrycken både fortskynda frågans afgörande-och
förekomma söndringen inom landet. Det är
således icke möjligt att: en. sakzkan förete flera
kriterier, på em gång på afsigten: att handla af
egen fri ingifvelse, och att använda sin verksam-
het för en vigtig fråga, än man finner i regerin-
gens uppträdande vid detta tillfalle.
Det är ytterligare allmänt kändt, att försla-
get, sådant det framlades, ingalunda till fullo
motsvarade de fordringar, som. det tal; ikaste li-
berala och moderat demokratiska partiet ansåg
nationens majoritet icke utan obillighet kunna
ega i afseende på en förbättring af represen-
tationen. Regeringsförslaget kunde fastmer be-
traktas såsom. ett slags jemning eller kompro-
missakt emellan majoriteten och de privilegiera-
de, och var sålunda af naturliga skäl icke egnadt
att, omfattas med någon enthusiasm hos folket,
som genom dess antagande alltid måste göra
en icke obetydlig afprutnivg på vissa principer,
hvilkas rättsenliga giltighet :ieke kan förnekas.
Det. var: klärt, att med de flere starka inskränk-
niogar och. kringskäringar af dessa Principer,
som: man .ej kunde undgå. att. anmärka, skulle
det för hvars och en, som hade hoppats nå-
gonting mera frikostigt och fullständigt, alltid
i det längsta blifva påkostande att finna det
Yt TT. 6 Co LÄ