FU att verkKd I LtyStrCt. UCL al BCHINRCIR latt insedt, att Regeringen, utan att tala om känslan för ära och konseqvens, i sjelfva verket ingalunda är, och icke ens kan vara neutral i denna sak, då man afser dess oberäkne!iga vigt för landets framtid, så vida man ej skulle nöd: gas antage, att den bryr sig om ingenting. Alia fråga hvarandra, alla söka med begärlighet att utforska hvad och huru mycket Konungen och regeringen vilja i afseende på förslagets framgång; men ännu har, vi våge tryggt påstå det, ingen trott, att Konungen eller regeringen icke har någon mening om hvad som bör göras. Fasthåller man denna naturliga utgångspunkt, så måste deraf följa den slutsatsen, att konungamakten. genom initiativet af förslaget framläggande vid förra riksdagen endast fullgjort den ena delen, den första akten, af sitt ålig: gande i afseende på representationssaken; men att den andra delen deraf, den andra akten, ännu återstår, nemligen att äfven under den nu inträdda riksdagen tilikännagifva och fullfölja sin mening, som nationen miste hafva rätt att känna utan förbehåll; och detta redan ifrån ögonblicket af konupgamaktens och stöndernas första högtidliga möte. Det är af denna anledning vi anse det vara på sin plats, att ytterligare återkalla i minnet några faktiska omständigheter från tidpunkten af förslagets afgifvande och från den sedermera förflutna mellantiden, för att ådagalägga det, såsom vi hoppas, otroliga af de rykten, som med hastig fart blifvit utspridda och väckt stort jubel i det reaktionära lägret, derom, att nemligen konungamakten skulle underhand låtit förstå, ett den ämnar förhålla sig helt och håltet neutral: hvilket med andra ord ville säga, att den öfverlemnar förslaget åt sitt öde, eller, såsom en annan tidning uttrycker sig, att det skulle lyckats -det konservativa partiet m,att pplacera sitt artilleri just på de dominerande ahöjderna,. som tillförene någon tid varit en mera neutral mark, som vid några tillfällen lemnat skydd åt de liberalas operationer, och som till och med i hbögtidlig glans framstått. såsom en ny utgångspunkt för deras förhoppningar. Man har redsn minga gånger åberopat regeringens, kort efter konung Oscars uppstigande, genom en af konungens rådgifvare aflemnade förklaring, att representationsfrågan icke kan falla, hvilket, då det icke bör anse: utkastadt blott för att skaffa sig en popularitet för tillfället, utan såsom uttryck af en allvarlig öfvertygelse, ovilkorligen äfven måste betyda, ait konungamakten insåg vigten af denna svenska nationens angelägenhet, och ämnade göra sitt till för att befordra densamma till slut, på ett sätt, som kan erkännas ef nationen. Men det. torde vara nödigt att äfven något närmare sammanställa till ett helt hvad som sedan passerat. Då det, nu hvilande förslaget afgafs i Maj år 1848; yttrade regeringen, i sin proposition eller skrifvelse derom, hvilken var undertecknad af konungen, att detta förslag hade blifvit framlagdt för att fortskynda frågans afgörande, samt derigenom söka förekomma söndring inom landet och tillvågabringa den! endrägt, som ensamt kan emot yttre fiender och inre oro gifva staten styrka till lugn utveckling och förkofrann, samt avt konungen funnit! sig härtill af konungslig pligt uppmanad. Uti dessa uttryck ligger det mest otvetydiga tillkännsgilfvande från konungamaktens sida af dess öfvertygelse, icke blott om sjelfva frågans vigt såsom nationens, bufvudangelägenhet, utan, ock att dess. afslutande måste: fortskyndas, för att alböja de svåraste vådor -som kunna träffa en nation, nemligen söndring inom landet, samt faran att sakna: styrka mot yltre fiender och l inre oro... Det måste också tagas i betraktande, i afseende på denna den förra afdelningen af regeringens roll i frågan, att hvad som skedde naf konungslig, pligt, icke kan sägas hafva skett af något slags tvång, så mycket mindre, som steget icke vidtogs under påtryckning af någon revolutionär öfvermakt, såsom förhållandet varit i några af de tyska staterna, utan under en dortsatt fredlig sammanvaro af de existerande, myndigheterna. Betraktas vidare regeringens åtgöranden med afseende på sjelfva förslagets beskaffenhet, så företer sig dervid, att regeringen, då den icke adopterade reformvännernas sällskaps programm, . utan afgaf en proposition, som väsendtligt af-l vek från detsamma, derigenom ytterligare likasom särskildt;ville ådagalägga att den icke hand!ade såsom verktyg för någon yttre impuls, utan föresloghvad konungamakten sjelf; såsom man bör tro, efter sih egen bästa öfvertygelse ansåg utgöra det lämpligaste, för att, enligt de nyss citeradel uttrycken både fortskynda frågans afgörande-och förekomma söndringen inom landet. Det är således icke möjligt att: en. sakzkan förete flera kriterier, på em gång på afsigten: att handla af egen fri ingifvelse, och att använda sin verksamhet för en vigtig fråga, än man finner i regeringens uppträdande vid detta tillfalle. Det är ytterligare allmänt kändt, att förslaget, sådant det framlades, ingalunda till fullo motsvarade de fordringar, som. det tal; ikaste liberala och moderat demokratiska partiet ansåg nationens majoritet icke utan obillighet kunna ega i afseende på en förbättring af representationen. Regeringsförslaget kunde fastmer betraktas såsom. ett slags jemning eller kompromissakt emellan majoriteten och de privilegierade, och var sålunda af naturliga skäl icke egnadt att, omfattas med någon enthusiasm hos folket, som genom dess antagande alltid måste göra en icke obetydlig afprutnivg på vissa principer, hvilkas rättsenliga giltighet :ieke kan förnekas. Det. var: klärt, att med de flere starka inskränkniogar och. kringskäringar af dessa Principer, som: man .ej kunde undgå. att. anmärka, skulle det för hvars och en, som hade hoppats någonting mera frikostigt och fullständigt, alltid i det längsta blifva påkostande att finna det Yt TT. 6 Co LÄ