Förbundsdagen borde fortfara; deremot fordrade både Österrike och Ryssland Unionens fullständiga försvinnande. Till den gemensamma öfverenskommelsen öfver kurhessiska frågan var Österrike äfven beredt; men utan att Förbundsdageas beslut derigenom iaskränktes. Hvarje anfall mot de 8000 bäjrare och österrikare, som voro på väg att besätta Hessen, förklarades af Österrike och Ryssland för en casus belli. Austrägaldomstolen angående Slesvig-Holstein förkastades af Osterrike helt och hållet; det vidhöll, att den å:erupplifvade Förbundsdagens beslut måste efterkommas, och att om ståthållarskapet icke ville lyda, så skulle verkställigheten utföras medelst en exekutions arme. Nyssnämnda beslut äro, som ni vet, na mera kungjorda för ståthållarskapet och lyda så, att det skall utan dröjsmål draga sin krigsstyrka tillbaka ur den del af Slesvig, som den ännu håller besatt, och i Holstein afväpna den, blott med undantag af den kontingent, som Tyska Förbundets militäretåt föreskrifver för Holstein. ) Personligen rönte preussiska ministerpresideaten det lysande emottagande i Warschau, zom konungens halfbror kunde vänta, och likaeå hans gemål, en af tzarinnans ungdomsvänner, och ett fruntimmer dessutom, som män tilltror långt större diplomatisk talang än grefve Brandenburg sjelf, mera känd såsom soldat rätt och slätt, än som statsman. Utgången af Werschaukonferensen var likväl för Preussen ett förödmjukande nederlag. Mot ministerpresidenten trädde ena tzarens generaladjutant, som på forntida roemarevis bar fred och krig i fållarae af sin mantel,; men i Potsdam fanns ingen senat till hands med Kartbagos svar: pgif vss hvilket ni behagar; hvad kriget angår, så frukta vi det ej!ss Ofver den krigiske hr von R:dowitz drog sig tvärtom åskmolnet tillsammans: i Wien och Warschau betraktade man honom som konungens onde ande, likasom vårt frisinnade parti kallar konom Preussens onde ande. Hr von Radowitz ansåg emedlertid ingenting vidare böra medgifvas, än som redan skett. Tzarens fordran af Unionens fullständiga upplösning, underkastelsen under den återväckta Förbundsdagen, Holsteins öfverlemnande åt sitt öde och åt Danskarne, tycktes honom dock gå för långt, under hela verldens hån. Han ville först kalla hela Preussens arme, 400 000 man, under v2pen, och sedan fortsätta underhandlingen; han trodde sig härvid vara säker på konungen. Det sig så kallande preussiska partiet satte sig dock häremot. Hr von Manteuffel framträdde som en afgjord motståndare, understödd af ministerpresidenten grefve Brandenburg, krigsministern von Stockhausen, jemte finansoch justitieministrarne. Endast ministern för allmänna undervisningen von Ladenberg och handelsministern von der Heidt förenade sig med hr von Radowitz. Konungen var länge på dennes sida; flera gånger, sägs det, yttrade han att han väl önskade vidmakthålla freden, men endast så vidt den kunde stå tilsammans med hedern, eburu han insåge, att freden på detta vilkor endast kunde upprätthållas om man underhandlade derom med hjelmen på hufvudet. Afven prinsen af Preussen nirmade sig samma tanka. Men vid omröstningen, då antingen hr v. Manteuffel och majoriteten icke ville eftergifva det minsta, eller minoriteten måst2 lemnas derhän, blef denna — hr von Radowitz och hans begge embetsbröder — utsedd till offer, och !zarens påbud från Warschau åtlyddes. Det gammalpreussiska partiet har sålunda fullständigt segrat sistl. lördag; hr von Radowitz efterträdes af grefve Bernstorff, preussiska sändebudet i Wien, en förklarad anhängare af den österrikiskt-tyska statskonsten. De begge andra ministrarne, hrr von Ladenberg och von der Heidt, har man bedt återtaga sina afskedsansökningar och de skola låta beveka sig. Alltså har hr von Radowitz fallit ensam, och unionsskuggspelet är slutadt. Om härens försättande på krigsfot, om motstånd och strid är ingen fråga vidare, och vid de rådande tänkesätten på hofvet sarat ställningen rundt omkring Oss, nödgas man anse som en lycka, att härens försättande på krigsfot hindrades och att underkastelsens förödmjukande akt åtminstone skedde utan särskild kostnad för landet. Hela härens mobilisering skulle kostat 20 millioner Thaler, utan någon förhoppning ändå, att ett preussiskt krig nu skulle bhf(vit en strid för folkets rätt. Endast dynastiska intressen och plan:r skulle dragit i fäll nu; endast för dem skulle de trogna undersåtarnes blod hafva slösats. I dag råder bland samtliga klasser af hufvudstadens invånare djup nedslagenbet och den bittraste harm. Så mycket bjeltelynne, så mycken känsla för: heder och rättvisa finnes ändå qvar öfverallt, att man rodnar af blygsel öfver en så djup och skymflig förödmjukelse inför tzaren och den skägglöse yngling, som man i Wien satt upp på thronen och wupprätthåller der. En enda men svag förhoppning återstår: der att envåldsmakten skall förlöpa sig: att dess fräcka öfvermod skall förgäta all: varsamhet, ) Ealigt dena före 1848 gällande förbundskonstitutionen utgjorde den, för Holstein och Lauenburg tillsammans. 5600 man. (A. B:s anm.) EROS ESTETISK Kom då barals sade betienten med ett