(Insändt.) I Aftonbladet (sednast J4 260) föres en strid om historiska fakta och åsigter; den ena parten kallar sig särskildt, hvad den andra troligen ock vill anses vara: Ea vän af historisk oväld.. Striden rörer Sveriges katbolska tid. Månna icke den der vännen af oväld sjelf är katholik, och densamme man som allt emellanåt uppträder till sin kyrkas försvar, ej ens försmåenda att tyda Luthers ord sig tillgodo? Man tycker sig åtminstone äfven denna gång känna igen semma taktik, samma sätt att uppieia och anföra skäl och bevis; ett sätt som påminner om den adliga devisen respice finem, i fri öfversättning se på svansen. Blott en erinran må göras. I en not åberopas en läkares vitsord om följderna af fasta och återhållsamhet. Huru mycket som tillhör läkaren sjelf, eller den som stödjer sig på hans ord, synes ej rätt tydligt, emedan citationsiecknet mot slutet saknas. Resultatet skulle emellertid blifva, att den animaliska födan gifver folklynnet mera vildhet än dep vegetabiliska. Som bekant är, lefver skandinaven och engelsmannen mera af animaliska födoämnen. Sydländningen i Europa, särskildt fransmannen och italienaren, mera af vegetabiliska. Nu frågas, antingen de förres eiler de sednares historia vittnar mest om vildhet i foläets och de styrandes hjertan och handlingar? Har Englands och den Skandinaviska nordens historia många ohyggliga blad, äro de dock få och ringa mot söderns. Eller hvar, om ej i Afrika och Asien, söker man motstycken till Roms Alexander den sjette och Julius den andre, alla gift blandares och liderliga sällars koryfeer, till Milanos Visconti, till äldre och yngre italienska och franska partihufvudmän och partier i religiösa och politiska strider? Hvar hafva nyaste tidens oroligheter visat sig grymmast och rysligast å både de revolutionäras sida och å deras som försvarat gammal ordning och oordning, om ej i Paris, Wien, Milano och Rom; således bland de ef vegetabilisk föda mestadels lefvanda folken? Detta för denna gång. Tertius interviniens.