(Insändt.)
I Aftonbladet (sednast J4 260) föres en strid om
historiska fakta och åsigter; den ena parten kallar
sig särskildt, hvad den andra troligen ock vill anses
vara: Ea vän af historisk oväld.. Striden rörer
Sveriges katbolska tid. Månna icke den der vän-
nen af oväld sjelf är katholik, och densamme man
som allt emellanåt uppträder till sin kyrkas försvar,
ej ens försmåenda att tyda Luthers ord sig tillgodo?
Man tycker sig åtminstone äfven denna gång känna
igen semma taktik, samma sätt att uppieia och an-
föra skäl och bevis; ett sätt som påminner om den
adliga devisen respice finem, i fri öfversättning se
på svansen. Blott en erinran må göras. I en not
åberopas en läkares vitsord om följderna af fasta och
återhållsamhet. Huru mycket som tillhör läkaren
sjelf, eller den som stödjer sig på hans ord, synes ej
rätt tydligt, emedan citationsiecknet mot slutet sak-
nas. Resultatet skulle emellertid blifva, att den ani-
maliska födan gifver folklynnet mera vildhet än dep
vegetabiliska. Som bekant är, lefver skandinaven
och engelsmannen mera af animaliska födoämnen.
Sydländningen i Europa, särskildt fransmannen och
italienaren, mera af vegetabiliska. Nu frågas, an-
tingen de förres eiler de sednares historia vittnar
mest om vildhet i foläets och de styrandes hjertan
och handlingar? Har Englands och den Skandina-
viska nordens historia många ohyggliga blad, äro de
dock få och ringa mot söderns. Eller hvar, om ej
i Afrika och Asien, söker man motstycken till Roms
Alexander den sjette och Julius den andre, alla gift
blandares och liderliga sällars koryfeer, till Milanos
Visconti, till äldre och yngre italienska och franska
partihufvudmän och partier i religiösa och politiska
strider? Hvar hafva nyaste tidens oroligheter visat
sig grymmast och rysligast å både de revolutionäras
sida och å deras som försvarat gammal ordning och
oordning, om ej i Paris, Wien, Milano och Rom;
således bland de ef vegetabilisk föda mestadels lef-
vanda folken?
Detta för denna gång. Tertius interviniens.