1I:ga stadgande vidkommer, åberopa vi hvad i det föregående är sagdt om oriktigheten af det förhållande, hvilket, enligt konstitutionsprojektet, skulle komma att ega rum mellan konsistorium och de särskilda fakulteterna. I det följande bärmed sammanhängande stad gande heter det, att för att kunna till embetet föreslås, bör sökande vara af såväl Faculteten som Consistorium godkänd. Vi bedje läsaren tills vidare noga lägga märke till denna bestämning. Vidare heter det: Nu kommer den, som af Faculteten uaderkänd är, till Consistorium in och söker vis2, att hans lårdomeprof orätt bedömde blifrit, ch begärer att de af honom ugifna skrifter andra kunnige mäns omdöme ånyo underkastas måtte; pröfve Consistorium, utsn att i någon kritik af Facultetens utlåtande ingå, noggrannt de förebragta skälen och hvad afseende en sådan begäran må förtjena. Bifslles den; bestämme Consistorium tillika, hvilka lärda män det Å sådant afseende önstar höra, cch hafve så anstånd med förslaget till vis: lamplig, utsatt tid. Inkommer sålunda begärdt utlåtande inom den bestämda tiden, och fianes på klara g:undsar sökandens genom des inlemnade skrifterna ådagalagda vetenskapliga för:jenst intygad; då må sökanden, derest ock Consistorium honom godkänner, på förslag uppföras, ändå att Faculteten honom såsom incompetent ansett. Mellan dessa här sammanförda stadganden finnas flera än en motsägelse, eller också är sammanhanget i högsta grad dunkelt. Vi skole söka ådagalägga riktigheten af detta omdöme. När det heter i det förra af dessa stadganden, att de ledamöter af konsistorium, som uti fakuiteten öfver ärendet ej suttit, skola yttra sig öfver den sökandes skicklighet, så menas tydligen dermed, att de äfven skola yttra sig öfver lärdomsprofvet. Ty, för att få rättesnöre för sitt förfarande, hänvisar konsistorium till en föregående paragraf (102), hvarom vi hittills ej talat; i hvilken paragraf det, bland annat, heter, att ledamöterna skola, hvar för sig, yttra sig öfver lärdom:sprovet, och först öfver disputationen, om en sådan förekommit. När det nu, såsom vi anfört, vidare säges, att ingen kan till embetet föreslås, utan att vara såväl af konsistorium som af fakulteten godkänd, så äro häraf tvenne saker fu!lkomligt klara, den ena att vittnesordet godkänd gäller sjelfva lärdomsprofvet, den andra att konsistorium i lagen betraktas vara, på samma sätt som fakulteten, en lärd domstol öfver sökandes vetenskopliga förtjenster i det speciella ämnet. Nu förutsättes längre fram, såsom vi äfvenledes anfört, den händelsen, att fakulteten underkänner den sökandes lärdomsprof och att den sökande, till följe deraf, klagar. Här komma motsägelserna eller dunklet. Lagstiftaren tyckes ej hafva förutsett, hvad som hkväl är tänkbart, att konsistorium, tvertemot hvad fakulteten gör, godkänner lärdomsprofvet. Hur skall det då gå till? Afven konsistorium är ju betraktadt såsom en lärdomsdomstol, och konsistorii ledamöter måste väl, vid de allrafiesta tilliällen åtminstone, få antagas utgöra en pluralitet i jemföreise med en särskild fakultet: Bör ej i sådant fall konsistorii godkännande af lärdomsprofvet vara lika kraftigt eller ännu kraftigare än fakultetens underkännande, då nemligen lag stiftaren på sitt eget omdömes risk antagit, att en theolog eller läkare kan döma lika säkert t. ex. öfver ett mathematiskt specimen, som mathesium professorerna inom fakulteten. Vi fråga ännu en gång: behöfver sökanden, i det förutsatta faliet, icke destomindre klaga? Ja! lagstiftaren tyckes mena si. Nå väl! vi aniage nu, att äfven konsistorium underkänt sö kandens lärdomsprof, och den sednare klagar inför konsistorium öfver prejudice. Han anhåller, att de af bonom utgifna skrifter andra kunnige mäns omdöme ånyo underkastas måtte. Konsistorium eger nu alt pröfva skälen för hans anbållan, och att den, efter pröfning, godkänna eller förkasta. Men på hvad grund kan han hoppas, att konsistorium skall villfara hans anhållan, då sådant vill säga detsamma, som att konsistorium skell erkänna, att hans lärdomsprof blifvit oriktigt bedömdt både af sig och fakulteten? och har ej lagstiftaren, som förutsatt en sådan händelsernas gång, enarare tagit okunnighetens vankelmod hos konsistorium, än rättvisa och samvetsgrannbet i beräkning? Man förundrar sig också litt öfver det besynnerliga deri, att konsistorium skall pröfva skälen för den sökandes anhållan om nya domare, utan alt ingå i någon kritik ef fakultetens utlåtande. Hur sådant blir möjligt eller rimligt är svårt att inse. Men vi återgå till den sökandes anhållan om ny pröfning. Hans vad till annan domstol blir beviljadt. Denna domstol skall bestå af nandre lärde män, Hvilka? en eller flere? huru många? hvar skola de tagas? inom någon viss kläss, korporation eller institut? inom landet eller utomlands? Lagen vet derom intet. Officielt omdöme af enskild man är förhatligt, både för den som dömer, och för den som underkastar sig domen, ty huru stor vetenskaplig auktoritet som helst enskild mans omdöme må innebära, så eger det i allmännn opinionen föga moralisk tillförlitlighet. Således bör den ifrågasatta pröfningen verkställas af flera. Men skall konsistorium efter godtfinnande utse dessa män, utan någon lagens anvisning? Vidare. Om de andre lärda männen ådar galägga med klara skäl sökandens vetenskapliga förtjenster, så är han likväl ej ännu berättigad till att blifva 3 förslag uppförd: han bör ock vara godkänd af konsistorium, som får tänkas antingen hafva godkänt honom från början eller efteråt ändra sitt omdöme, till följ af de andre lärde männens utlåtande. Mer allt är ej slut härmed. Ty det af de lärde männen begärda utlåtandet måste hafva in kommit inom den bestämda tiden. Det tyckes att sökanden eljest, en gång för alla, utan sit förvållände, förlorar sina fatalier. Alit dett: et 083 otydligt, osammanhängande och orim: igt.