1I:ga stadgande vidkommer, åberopa vi hvad i
det föregående är sagdt om oriktigheten af det
förhållande, hvilket, enligt konstitutionsprojek-
tet, skulle komma att ega rum mellan konsi-
storium och de särskilda fakulteterna.
I det följande bärmed sammanhängande stad -
gande heter det, att för att kunna till embe-
tet föreslås, bör sökande vara af såväl Facul-
teten som Consistorium godkänd. Vi bedje
läsaren tills vidare noga lägga märke till denna
bestämning. Vidare heter det:
Nu kommer den, som af Faculteten uaderkänd
är, till Consistorium in och söker vis2, att hans lår-
domeprof orätt bedömde blifrit, ch begärer att de
af honom ugifna skrifter andra kunnige mäns om-
döme ånyo underkastas måtte; pröfve Consistorium,
utsn att i någon kritik af Facultetens utlåtande in-
gå, noggrannt de förebragta skälen och hvad afse-
ende en sådan begäran må förtjena. Bifslles den;
bestämme Consistorium tillika, hvilka lärda män det
Å sådant afseende önstar höra, cch hafve så anstånd
med förslaget till vis: lamplig, utsatt tid. Inkommer
sålunda begärdt utlåtande inom den bestämda tiden,
och fianes på klara g:undsar sökandens genom des in-
lemnade skrifterna ådagalagda vetenskapliga för:jenst
intygad; då må sökanden, derest ock Consistorium
honom godkänner, på förslag uppföras, ändå att
Faculteten honom såsom incompetent ansett.
Mellan dessa här sammanförda stadganden
finnas flera än en motsägelse, eller också är
sammanhanget i högsta grad dunkelt. Vi skole
söka ådagalägga riktigheten af detta omdöme.
När det heter i det förra af dessa stadganden,
att de ledamöter af konsistorium, som uti fa-
kuiteten öfver ärendet ej suttit, skola yttra
sig öfver den sökandes skicklighet, så menas tyd-
ligen dermed, att de äfven skola yttra sig
öfver lärdomsprofvet. Ty, för att få rättesnöre
för sitt förfarande, hänvisar konsistorium till
en föregående paragraf (102), hvarom vi hit-
tills ej talat; i hvilken paragraf det, bland an-
nat, heter, att ledamöterna skola, hvar för sig,
yttra sig öfver lärdom:sprovet, och först öfver
disputationen, om en sådan förekommit. När det
nu, såsom vi anfört, vidare säges, att ingen
kan till embetet föreslås, utan att vara såväl
af konsistorium som af fakulteten godkänd, så
äro häraf tvenne saker fu!lkomligt klara, den
ena att vittnesordet godkänd gäller sjelfva lär-
domsprofvet, den andra att konsistorium i lagen
betraktas vara, på samma sätt som fakulteten,
en lärd domstol öfver sökandes vetenskopliga för-
tjenster i det speciella ämnet. Nu förutsättes
längre fram, såsom vi äfvenledes anfört, den
händelsen, att fakulteten underkänner den sö-
kandes lärdomsprof och att den sökande, till
följe deraf, klagar. Här komma motsägelserna
eller dunklet. Lagstiftaren tyckes ej hafva för-
utsett, hvad som hkväl är tänkbart, att konsi-
storium, tvertemot hvad fakulteten gör, god-
känner lärdomsprofvet. Hur skall det då gå
till? Afven konsistorium är ju betraktadt såsom
en lärdomsdomstol, och konsistorii ledamöter
måste väl, vid de allrafiesta tilliällen åtmin-
stone, få antagas utgöra en pluralitet i jemfö-
reise med en särskild fakultet: Bör ej i så-
dant fall konsistorii godkännande af lärdoms-
profvet vara lika kraftigt eller ännu kraftigare
än fakultetens underkännande, då nemligen lag
stiftaren på sitt eget omdömes risk antagit, att
en theolog eller läkare kan döma lika säkert
t. ex. öfver ett mathematiskt specimen, som
mathesium professorerna inom fakulteten. Vi
fråga ännu en gång: behöfver sökanden, i det
förutsatta faliet, icke destomindre klaga? Ja!
lagstiftaren tyckes mena si. Nå väl! vi an-
iage nu, att äfven konsistorium underkänt sö
kandens lärdomsprof, och den sednare klagar
inför konsistorium öfver prejudice. Han an-
håller, att de af bonom utgifna skrifter andra
kunnige mäns omdöme ånyo underkastas måt-
te. Konsistorium eger nu alt pröfva skälen
för hans anbållan, och att den, efter pröfning,
godkänna eller förkasta. Men på hvad grund
kan han hoppas, att konsistorium skall villfara
hans anhållan, då sådant vill säga detsamma,
som att konsistorium skell erkänna, att hans
lärdomsprof blifvit oriktigt bedömdt både af
sig och fakulteten? och har ej lagstiftaren, som
förutsatt en sådan händelsernas gång, enarare
tagit okunnighetens vankelmod hos konsistori-
um, än rättvisa och samvetsgrannbet i beräk-
ning? Man förundrar sig också litt öfver det
besynnerliga deri, att konsistorium skall pröfva
skälen för den sökandes anhållan om nya do-
mare, utan alt ingå i någon kritik ef fakul-
tetens utlåtande. Hur sådant blir möjligt eller
rimligt är svårt att inse.
Men vi återgå till den sökandes anhållan om
ny pröfning. Hans vad till annan domstol blir
beviljadt. Denna domstol skall bestå af nandre
lärde män, Hvilka? en eller flere? huru
många? hvar skola de tagas? inom någon viss
kläss, korporation eller institut? inom landet
eller utomlands? Lagen vet derom intet. Offi-
cielt omdöme af enskild man är förhatligt,
både för den som dömer, och för den som
underkastar sig domen, ty huru stor veten-
skaplig auktoritet som helst enskild mans om-
döme må innebära, så eger det i allmännn opi-
nionen föga moralisk tillförlitlighet. Således
bör den ifrågasatta pröfningen verkställas af
flera. Men skall konsistorium efter godtfin-
nande utse dessa män, utan någon lagens an-
visning?
Vidare. Om de andre lärda männen ådar
galägga med klara skäl sökandens vetenskap-
liga förtjenster, så är han likväl ej ännu be-
rättigad till att blifva 3 förslag uppförd: han
bör ock vara godkänd af konsistorium, som får
tänkas antingen hafva godkänt honom från bör-
jan eller efteråt ändra sitt omdöme, till följ
af de andre lärde männens utlåtande. Mer
allt är ej slut härmed. Ty det af de lärde
männen begärda utlåtandet måste hafva in
kommit inom den bestämda tiden. Det tyckes
att sökanden eljest, en gång för alla, utan sit
förvållände, förlorar sina fatalier. Alit dett:
et 083 otydligt, osammanhängande och orim:
igt.