ostar än på segern sjelf. Hvar och en — äga vi — som handlade så, skulle förråda na-; ionens sak och döma sina landsmän til en nyttig ruin, qvinnorna till bittra tårar, fädereslandet till ny sorgdrägt. De sista händel-: erna hafva ländt Italien till en sorglig undervisning; det skulle vara ett oförlåtligt fel att ramkalla dem ånyo. i Ett enda krig kan rädda Italien; — kriget ned alla nationens krafter, anförda af män med röfvad fosterlandskärlek, styrda af en högsta nyndighet, som icke har något annat åliggande in att segra, intet annat hopp än det, som ippspirar i ett rent och starkt samvete, ingen innan förtröstan än stridens, intet annat stöd in folkens liktidiga resning, intet annat prosramm än nationens suveränitet. Det är ett sådant krig som har alla våra. sympatbier. I detta krig skola vi begagna oss ff alla gynsamma omständigheter, af andra förryckta folks vspen och medverkan; vår fana skall, liksom de polska insursenternas, bära lenna inskrift: För vår frihet och för eder! Och vi ensamma fria från alla band och rån allt diplomatiskt inflytande, utan andra oligter än dem, som förenade oss med nationen, utan annan fruktan än den, som kan här-. edas från dess förebråelser, vi ensamma, som, oefriade från allt municipaloch provinsvälde, cke känna andra än italienare, vi kunna bättre in alla andra representera nationens fördelar, vättigheter, förhoppningar, krig och öden. Fria män från alla länder betrakta oss, oss landsförviste, utan misstroende och utan misstanka. Vår fana är en enighetens och förhoppniogarnes fana för alla kränkta nationaliteter. Den ilalienska nationalitetskommittien är ett lätt och välkommet band mellan Rom och Wien, mellan Pesih och Milanc, mellan Venedig och Bucharest, städer af samma fädernesland, martyrernas och framtidsförhoppaingarnes fäderaesiand, Den är en länk af den stora kedja, som utsträcker sig öfverallt der känslan för rätt och tron på den eviga rättvisan qvarlefva. Italienare! bröder! sluten er omkring Oss. Koramitten, som räknar sitt upphof från tan ken på en nationeli enhet och solidaritet, uppmanar till ett slut på alit split, och väntar understöd från alla dem, som vilja återeröfra och återupprätta fäderneslandet. Italienare! edra förenade krafter äro omätliga, och segern är styrelsens uppgift. Må tanken vara utsädet till en kraftfull bandling och hvarje idå öfvergå i verksamhet: må hvarje individ representera ett element af den reella styrkan. Man måste organisera sig, koncentrera sig. Koncentreringen är segrens hemlighet. Triumferna, som hvarje af våra städer vunnit, hafva under de sista åren lärt eder att, då j uppresen er från ena landsändan till den andra, ären j okufliga. En stor epoks morgonrodnad visa? sig. Hvem som i Europa kommer att taga första steget, är ovisst. Men det folk, som tager det, skall blifva under århundraden välsigaadt bland alla andra folk och njuta af den enda ära, på hvilken Gud och menniskor se med välbehag. En tro, en styrelse, en enda fana! Italienare, j skolen segra. Då nationen blir herre öfver sina öden, skall den afgöra de frågor, som nu kasta ovissheten i edra sinnen. Nationa itetskommiltgen har för uppgift att koncentrera krafterna och för eder sngifva medien, hvarigenom målet kan uppnås. London den 8 S-:ptember 1850. A italienska nationalitetskommitteens vägnar: J. Mazzini. A. So ffi. ÅA. Saliceti. J. Sirtori. M. Montecchi. C. Agostini, sekreterare. i