ostar än på segern sjelf. Hvar och en —
äga vi — som handlade så, skulle förråda na-;
ionens sak och döma sina landsmän til en
nyttig ruin, qvinnorna till bittra tårar, fäder-
eslandet till ny sorgdrägt. De sista händel-:
erna hafva ländt Italien till en sorglig under-
visning; det skulle vara ett oförlåtligt fel att
ramkalla dem ånyo. i
Ett enda krig kan rädda Italien; — kriget
ned alla nationens krafter, anförda af män med
röfvad fosterlandskärlek, styrda af en högsta
nyndighet, som icke har något annat åliggande
in att segra, intet annat hopp än det, som
ippspirar i ett rent och starkt samvete, ingen
innan förtröstan än stridens, intet annat stöd
in folkens liktidiga resning, intet annat pro-
sramm än nationens suveränitet.
Det är ett sådant krig som har alla våra.
sympatbier. I detta krig skola vi begagna oss
ff alla gynsamma omständigheter, af andra för-
ryckta folks vspen och medverkan; vår fana
skall, liksom de polska insursenternas, bära
lenna inskrift: För vår frihet och för eder!
Och vi ensamma fria från alla band och
rån allt diplomatiskt inflytande, utan andra
oligter än dem, som förenade oss med natio-
nen, utan annan fruktan än den, som kan här-.
edas från dess förebråelser, vi ensamma, som,
oefriade från allt municipal- och provinsvälde,
cke känna andra än italienare, vi kunna bättre
in alla andra representera nationens fördelar,
vättigheter, förhoppningar, krig och öden. Fria
män från alla länder betrakta oss, oss lands-
förviste, utan misstroende och utan misstanka.
Vår fana är en enighetens och förhoppniogar-
nes fana för alla kränkta nationaliteter. Den
ilalienska nationalitetskommittien är ett lätt
och välkommet band mellan Rom och Wien,
mellan Pesih och Milanc, mellan Venedig och
Bucharest, städer af samma fädernesland, mar-
tyrernas och framtidsförhoppaingarnes fäder-
aesiand, Den är en länk af den stora kedja,
som utsträcker sig öfverallt der känslan för
rätt och tron på den eviga rättvisan qvarlefva.
Italienare! bröder! sluten er omkring Oss.
Koramitten, som räknar sitt upphof från tan
ken på en nationeli enhet och solidaritet, upp-
manar till ett slut på alit split, och väntar
understöd från alla dem, som vilja återeröfra
och återupprätta fäderneslandet. Italienare!
edra förenade krafter äro omätliga, och segern
är styrelsens uppgift. Må tanken vara utsädet
till en kraftfull bandling och hvarje idå öfver-
gå i verksamhet: må hvarje individ represen-
tera ett element af den reella styrkan. Man
måste organisera sig, koncentrera sig. Kon-
centreringen är segrens hemlighet. Triumferna,
som hvarje af våra städer vunnit, hafva under
de sista åren lärt eder att, då j uppresen er
från ena landsändan till den andra, ären j
okufliga.
En stor epoks morgonrodnad visa? sig. Hvem
som i Europa kommer att taga första steget,
är ovisst. Men det folk, som tager det, skall
blifva under århundraden välsigaadt bland alla
andra folk och njuta af den enda ära, på hvil-
ken Gud och menniskor se med välbehag.
En tro, en styrelse, en enda fana! Italie-
nare, j skolen segra. Då nationen blir herre
öfver sina öden, skall den afgöra de frågor,
som nu kasta ovissheten i edra sinnen. Na-
tiona itetskommiltgen har för uppgift att kon-
centrera krafterna och för eder sngifva medien,
hvarigenom målet kan uppnås. London den 8
S-:ptember 1850.
A italienska nationalitetskommitteens vägnar:
J. Mazzini. A. So ffi. ÅA. Saliceti.
J. Sirtori. M. Montecchi.
C. Agostini,
sekreterare.
i