samt ett spring som derigenom ålärgges den lägre och
lönlösa kronobetjeningen, samt slutligen det miss-
Böj: dat väcker hos den mindre upplysta allmogen
att blifva kräfd och tvungen ati hetala lösen för ex-
peditio er, som da icke erhållit och måhända efter
lösens erläggande icke erhålla på flere månider.
Kongl. Teatern.
I förgår gafs Dn Juan med åtskilliga nya
dispositioner samt en til större delen ny roll-
fördelning. Den vigtigaste förändringen var
dialogens utbytande mot recitativet: en åtgärd,
som påkallades både af kompositörens anord
ning samt af musiknumrens organisation. Det
vidtagna ackompagaementet af orkesterbasarj
lärer flerstädes i utlandet vara brukligt, dock
anse vi pianot förtjena företrädet, såsom med-
gifvande en säkrare och lättare lednivg för sån
garne. Hoz några bland desse märktes stun-
dom någon ovana vid den reciterarde dialogen;
detta låter dock saart hjelpa sig.
Ti e!rollen utördes nu af br Della Santa,,
Elviras af m:ll Michal, Zerhnas af mill Fun-
din, Leporellos af hr Walin samt guvernörens.
af br Uddman. M:1U Berwald, brr Gänther
och Lundberg qvarstodo såsom representerande
donaa Anna, don Ottavio och Masetto. Denna
rolltransport hade väckt en mer än vanlig upp-
märksamhet, och framför alit ville man veta
huru den utmärkte artist, hvilken såsom Don
j
Basilio, Carl V, m. m. förvärfvat sig en så be-
tydande popularitet, skulle uppfatta en roll,
sådan som Don Juans. Denna gång motsva-
rade utgången dock ej hvad man väntat. Map
fann ect lifligt detaljspel, en ständigt rörlig upp-
märksambet i rollen, som ej lät något moment,
deraf fala ur handlingens kedja, äfvensom sån-
gen bar stämpeln ef hr Della Santas vanliga l.
energi. För rollens totalkarakteristik deremot,
som är af så stor vigt, hade hr D. S. t git ev
oriktig utgångspunkt, och träffade den derfö
re ej ) Denna rika arde, denna imponerande
själskraft, som i sin krets indrager och med de-
moniskt nöje uppoffrar de varelser, som kom-
ma i hans väg — den dystra poesi, som lig-
ger uti det storas, det skönas fall, funno vi ej;
den blandning af beundran och afsty, som Don
Juan skall ingifva, kände vi ej. Hr Della
Santa gf en vanlig rou, som lättsinnigheten
fört på afvägar, och en sådan karakter, utförd
huru sow helst, blir dock ingea Don Juan.
Man kan ej gerna antaga, att en konstnär af
br Della Santas ordning kunnat förbise detta;
men rollen synes oss icke öfverensstämma med
lynnet af hans artistiska individualitet, hvilke.
hindrat bonom att framställa i den yttre å-
skådningen, hvad som troligen ej varit frem-
mande för den inre.
Operan har på länge ej gått med sådan fart
och lif, som denna afton, i hvilket afseende vi
synnerligast nämna 2:a aktens final, sextetten,
m. m. Elvira: roll gafs af m:ll Michal, som
en gång förut uppträdi i detta parti. Hennes
vackra sopran har sedan denna tid ej saknat
ytterligare odling, och säkert skall hon ejj
underlåta tt vidare upparbeta den. Att
hon stundom något tillbakahö!l röstea (såsom il
terz-tten i 3:a akten), samt någon gång into
nerade något för högt, bör utan tvifvel blot:
tillskrifvas rädslan. Ofning och vana skola
troligen med tiden gifva hennes spel hållning
och takt. M:l M. rönte mycken uppmuntran
af publiken. — M:ll Fundin var en liflig och
älskvärd Zerlina. Skada att intonationen den
na gång ej var rätt ren; dock skola förnyade
representationer af operan säkert medföra för-
bättravde af denna o!ågenhet. — Hr Uddman
gaf guvernören med förtjenst och bör endast i
terzetten efter duellen nyausera sin sång i nå-
got mera enlighet med situationen, — Hr Wa-
lin utvecklade såsom Leporello en ganska lif
lig och underhållande humor, samt genomför-
de sitt parti i sång och aktion meden drama-
tisk sanning, som vi ej funnit hos någon af
hans föregångare, så vidt vi minnas. För
kommande tillfällen vija vi blott erinra hr W.
att i sextetten ej aftaga masken förrän vid det
afbrutna slutfallets inträde i harmonien, eme-
dan just detta ackord målar den öfverraskande
vändningen i situationen.
Hr Giänthers båda arier mottogo: såsom van-
ligt med stor acklametion, och äfven m:ll Bsr-
wald erhöll rikligt bifall, hvaraf hon särdeles
i sista arian gjorde sig ganska förtjent. — Hr
Luodberg är en god Masetto; genom uppta-
gand.t al sin uteslutna aria skulle han ytter-
tigare kunna höja partiet. .
Hvad operans tempi beträffar, tages terzet-
ten i a-dur, enligt vår åsigt, något för lång-
samt; esdursatsen och ännu mera slutsatsen i
2:a aktens final, samt framför allt champagne-
wisan vidtåla deremot betydligen modererade
tidmått. Det brådstörtade tempat i sistnämn-
de nummer medför, utom dess öfriga olämp-
lighet, äfven en abso!ut omöjlighet för utfö-
randet af vissa Orkesterpartier, särdeles för
klarinetter och fagotter. Afven bör erinras, att
orkestern uti introduktionen och vid ännu ett
par tillfällen ackompagnerade nog starkt. —
I sista aktens final har den förändring vidta-
gits, att guvernören vid sista allegrots inträde
försvinner, och demoner instörta, förföljande
Don Juzn. Denna åtgärd är ganska lämplig
och öfverensstämmer både med text och mu-
sik, endast kuzde Don Juans fasthållande på
falluckan inträda något närmare slutet, eme-
dan gruppens långvarigare ställnisg på luckan
eljest lätt blir något stel. —yu—
pe nr rar
6 (Issändt.)
Frågas om orsaken, hvarföre Akademien för
de Fria Konsterna innevarande termin stängt
sina dörrar för fruntimmer? Förra terminen
erhöllo der 10 fruntimmer undervisning i an-
tikskolan; och af dessa har en blifvit vald till
agree vid akademien. Äro statuterna för aka-