landtmätaren, än att hen, som hittills, medde-
isar de utlitsnden, som honom effordras, och
att länsstyrelsen alitid kan bedöma när ett så-
dant utlåtande erfordras och hvad godt deraf
är att hemia.
Att alldeles utestänga jordegare från räitig-
heten att til skiftesman erhålla den landtmö-
tare de begära, anser reservanten betänkligt,
och förordar, att jordegare, till hvilken för-
rättning som helst, med undenisg af de uti kK.
förordningen den 20 Jan. 1824 omförmälda,
böra ovil gen erhålla förordnande för den
dertill behöriza landtmätare, so Å
begära. Att i öfrigt utdela för g
tur skulle, enligt reservantens åsigt, medföra
olägenheter: för Tand mätarne, som hafva olika
arbe tsförmåga, och jo rdegare, som särdeles
vid smärre förrättningar böra kunna få en nära
boende landtmätare, så att icke resekostnaden
blir för dryg. He Sandström slutar, med af-
seende på denna fråga, med följande:
Tvenne andra sätt synes vera anv tillså. Det ena,
närmande sig till det afhr öfverdirektöras föreslagna,
vore, att konungens befellningshafvande, eficr fö
landtmätarens hörande, utdelade förrättningarne med
afseen: de dels på minsta kostnad för jordegarne, och
dels på hvarje landtmätares skicklighet för förekora-
manda olika göromål, samt uzsdor ia itagandeatt hvar
och en landtmätare, i mån af sin arbetsförmåga,
fings Byssotat itoing sig anvisad. Det andra sättet
vore, att lita förtroendet uttaga sin fuila rätt,
nom att förordna dec, som de fiaste b
förra kunde möjligen föranleda godiyeke ei!
tanke derför; det sedasare — om npem! Hen de icke
ökanda jordegarnes hör skedd2 på et mindre
tidsödand en sump: d to — Vore måhända mora
rillfredset ör dem, hvilkas r bärife
och för dom, som , skola deosamina haudbafva
a
im