landtmätaren, än att hen, som hittills, meddeisar de utlitsnden, som honom effordras, och att länsstyrelsen alitid kan bedöma när ett sådant utlåtande erfordras och hvad godt deraf är att hemia. Att alldeles utestänga jordegare från räitigheten att til skiftesman erhålla den landtmötare de begära, anser reservanten betänkligt, och förordar, att jordegare, till hvilken förrättning som helst, med undenisg af de uti kK. förordningen den 20 Jan. 1824 omförmälda, böra ovil gen erhålla förordnande för den dertill behöriza landtmätare, so Å begära. Att i öfrigt utdela för g tur skulle, enligt reservantens åsigt, medföra olägenheter: för Tand mätarne, som hafva olika arbe tsförmåga, och jo rdegare, som särdeles vid smärre förrättningar böra kunna få en nära boende landtmätare, så att icke resekostnaden blir för dryg. He Sandström slutar, med afseende på denna fråga, med följande: Tvenne andra sätt synes vera anv tillså. Det ena, närmande sig till det afhr öfverdirektöras föreslagna, vore, att konungens befellningshafvande, eficr fö landtmätarens hörande, utdelade förrättningarne med afseen: de dels på minsta kostnad för jordegarne, och dels på hvarje landtmätares skicklighet för förekoramanda olika göromål, samt uzsdor ia itagandeatt hvar och en landtmätare, i mån af sin arbetsförmåga, fings Byssotat itoing sig anvisad. Det andra sättet vore, att lita förtroendet uttaga sin fuila rätt, nom att förordna dec, som de fiaste b förra kunde möjligen föranleda godiyeke ei! tanke derför; det sedasare — om npem! Hen de icke ökanda jordegarnes hör skedd2 på et mindre tidsödand en sump: d to — Vore måhända mora rillfredset ör dem, hvilkas r bärife och för dom, som , skola deosamina haudbafva a im