Volkanen lik, Du Dig i vårprakt höljer,
Joh skjuter blommor af hesperisk glöd,
ast idel flammor i din barm Du. döljer,
Der makter kämpa uppå lif och död.
D8 bryta ut ibland, och lavan sköljer
Jemoniskt vild de blommor, Du oss bjöd;
Men liksom dimman perlbeströr det gröna,
De dyka åter upp, mer friska, sköna.
Ivem steg på kraterns spets, och såg ditneder,
)ch mätte djupet af din inre verld?
slott Den, till hvilken fromt och skönt Du be !er,
rån lifvets gyckel vänd och falska flärd.
mensklighetens svagheter! till Eder,
fill villorna hvem har ej gett sin gärd?
örnäma tadlet tystne, när Du diktar;
ör högre Rätt Du diza synder biktar.
Itt är det mål, dit Du syns djorfvast jaga,
ör Frihet skönast står din själ i brand.
in högre flygt din lyras toner tags,
lär mot eröfrarn vä2s ditt fosterland.
Ju känner då, likt Moor i Schilers s:g3,
in hel arme uti din knutna hand,
Jin blick får högre eld, din stämma brusar,
Jikt katarakten, och förskräcker — tjusar.
ar fort Du skald med fi!omelisk tunga,
rjut sångens trollmekt i din korta vår,
)er melodierna så härligt gunga,
moegiskt färgspel utaf ljus och tår;
ar fort, aposte! för det evigt unga,
i uoga älska Dig, ty Du är vår.
lur ock din dom på böjderna må låta,
Ti döma Dig — och le raed Dig och gråta.
Jock icke vi. Ea annan tid skall döma
)m allt der bättre, som vår samtid bar.
)ch dina toner sko!a länge strömma,
å länge svenskan än ett uttryck har.
1 länge Nordens sösaer dikta, drömma,
kall Du på sångens himmel än stå qvar,
In varm, ezurisk, stråledrucken stjeroa,
fot hvilken svärmiskt blickar Nordens tärna.
Äfven har men skäl att läsa ett gladlynt
oem, som kallas
DEN LUSTIGE BARBERAREN
I MESOPOTAMIEN.
a Bonni so:t qui mal y pense.
År det ej sant — förutan skämt?
Jag är den hösste man i staten.
Jag håller svärdet slipadt jemt
Utöfver tiggarn och magnaten.
Den höga Smorda med min tvål
Jag srörjer in — tänk hur förmätet!
Och håller eggen af mitt stål
Mot strupen utsf — Majestätet.
Säg, hvad förtrondepost, hvad kall
Blef gifvet väl en sådan heder?
Kryp djupt i stoftet, höghet all!
Från Kejsarns — skägg jag belsar eder.
Du anors ättling! bäfva, skälf!
Hur högt du må af stolthet gisa.
Jag nyper Excellensea sjelf
Uti hans högstvälborna — näsa.
Förlåt mig, Ers Högvördighet!
Jag vet Ni edra fir kan raka.
Jag flår förutan skonsamhet
Er sjelf — förstås, er trinda haka.
J Krigare, vårt folks försvar!
På hvilkas klipgor landet litar.
Tron mig, mer blod jag gjutit har,
Än J, med alla edra plitar.
Jurister, lagens svartkonstmän!
Ert skägg jag rakar — ord jag håller —,
Och vore det så trassligt än
Och långt, som edra — Protokoller.
J Embetsmän af alla slag,
Som skafven åt Er likt och olikt!
Men jag skall skafva eder jag
Med slöa knifvar — aj så rolig!
J Eskulsper! ej så lätt
Förutan mig er konst J öfven.
Jag med min knif och min lansutt
Är färdig straxt, när J blott — tölven.
Hur miånget offer undan Er
Sjönk utan konst i grafven neder,
Om jag ej visste på marer
Att hilia det vid lif åt eder!
Poäöter och Artister J,
Som koketteren så med skägget!
Ack! någonstans er fantasi
Bör visa sig — der ha vi ägget.
Hör nu mitt råd! Du Målare,
Gör pensar af de knäfvelborrar!
Och sno ditt pipskögg, Rimmeare,
Till strängar, ty din luta skorrer.
Du Herre till grammatikan,
Som i de unga lärdom pluggar!
Du skall få slita oudt, minsann!
För det du slitit deras — lugget.
J Bönder, Mesopotamier,
Som dagens tunga jemn fån bära!
Nog han J dem som raka Er,
Jag vill ej gå ert skinn för nära.
Jag bjöd åt en min tjenst en gång:
Vill ni bli rakad, fader Anders?
Då röt han till en ed så lång:
Åh raka du åt fanders!
Ej nog att, med och utan lag,
Min knesppa teg skall sköflas sändigt?
Min hakss tufvor hoppas jag,
Vill Gud, få meja egenhändig!., —
J sköne! Jag ej nalkas får
Med jernet edra mjella kinder,
Der i en blommig himmelsk vår
Eno engel sina rosor binder.
(Det säg: väl, en och ennan, som
För fyrli år sen läst katkesen....
Tyst, tyst — förtal! — ej mer derom!
Förlåt den stygga parentesen.)
Men om af kärlek — eller harm
(Ack, hvad vet jag?) J skullen — svimma,
Straxt låter jag från svanhvit arm
Den varma putpurns stråle glimma.
När då ert öga upp JI slån
Och från de blåa himlar dregen
Den sidenbrämade ridån,
Och läppen krusas af behegen;
Hvem var som gaf Er hf igen,
Hvem löste pulsarnes rubiner ?
Jo, med förlof, Barberaren,
— Kanske baledd af edra miner.
Jag är cn stor man, ska ni ge,
Fast mitt logis är en kabyssa; -
Ty Eder gör jag lefvarde
Och männen — möjliga ait kysse.
Af min betydenhet hysrt uns
Är mer än alla dessa stores.
Tag ,tvålar till hvar myndie lun:
-— CP ÖG UD - JA CR pr - fe Br (
-— mm - — RR AA - ee pm 3 få -
On pm mA -
OA OO RR —- - - -
hö — — — mm mm MÄT DA tr cr
-