religion, såvidt han derigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer, (S 46). Och särskildt stadgades i afszende å riksdagsmän uti sista punkten af 48 riksdagsordningen: Persaner af någon annan främmande lära, än den reformerta, kunna ej vara riksdagsmän; men valrätt må äfven andra kristna trosförvaniter ej förvägras. Förre Riksen3 beslut och förklaringar, som i den upphäfda Regeringsformen af 4772 påbjödos till efteriefnzd, äro icke ens nämnde i den nu gällande. Ehuru, på sätt ofvan nämdt är, tänkesättet i all-! mänhet rörande religionsfrihaten tillräckligt mognat äfven här i landet, må ingen föreställa sig att ofvan. anförde stadgazden blefvo utan motstånd antagne.; Från hvem, frågar man, kunde då motståndet mot ett så kristligt lagförslag komma? Den som känner. vår bistoria behöfver intet svar. Naturliztvis kom! det från presteståndet. Redan i konstitutionsutskottet blef af hr biskopen, doktor Nordin vid 46 anmärkt, att han icke i annan mening kunde bifalla hvad denna om en fri religionsöfning stadgades, än att derigenom ej skulla vara förändradt hvad allmänna lagen om svensk mans religion förordnad:. Denna reservation åtföljde utskottets förstag, men synes i de tre verldsliva stånden icke medfört ringaste verkan. I presteståndet, dit förslaget inlemnades af utskottets ena ledamot, hr biskopen, sedermera erkebiskopen von Rosenstein, uppkom deremot en långvarig debatt, först om 2 S., i hvilken flere af ståndets ledamöter ville bafva orden: och konungahuseta insatte efter ordet skonung; och sedan angående 16 8, deri biskop Weideman och många ledamöter ville, efter ordet religion, hefva insatte orden: såvidt derigenrom icke tillskyndas mehn ech skada för den rena evangeliska läran, icie störes samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommes,. Detta tillägg bestriddes af biskoparne Rosenstein och Mörner, samt de sedermera biskopar blifae doktor Wijkman och professor Almqvist, med flera skarpsinniga och snillrika män. Utaf de dervid förda protokoll må här intagas följande yttrande, nemligen af Hr biskop Rosenstein: Heligt vågar jag försäkra, att ingen kan varmare och lifligare än jag känna vigten, sarningen och vä!görenheten af vår rena evangeliska lära. Så mycket heldre vågar jag derföre yttra, att jag anser alla band på samvetet tjena snarare att dana skrymtare, än rätta kristna. Jag tror att en renare religionsutöfning vinnes igenom lagbunden frihet, än genom tvång, samt attläraren, då fri religionsutöfning tillåter, skall blifva mera angelägen och nitisk, att genom förelysande efterdöme och ett värdigt sätt att framställa religio-rens heliga sanningar, utsprida en sann kristendom, än nu, då han, om han icke sjelf dess lifigare eldes af ett ädelt nit, han hvila på lagarnas föreskrifter. Jag tror att religionsfriheten blir nyttig för sgmhället, såsom ledande till sannare gudsfruktan, och nyttig för läroståndet, efter den nödvändigt måste blifva en väckelse till kunsksper, vaksamhet, dygd och omtanka hos hvarje lärare i församlingen. För öfrigt och då hvar och en, oaktadt dess rätvtighet till fri religionsutöfning, är förbunden att icke dymedelst störa samhälets lugn och åstadkomma allmän förargelse, anser jag följderna af en fri religionsutöfning icke kunna blifva vådlige. Fribeten ger styrka åt sanningen. Doktor Wijkman: — — — — — — — — — — — — Efter min öfvertygelse är det icke tvånget, som bör verka i religionsmål. Jag tvingas ej till öfvertygelse. Den skall vinnas af san: ningens egenskap och reliaionens egen gudomliga kraft till bjertats förbättring, och fåfängt söker man vinna detta religionens ändamål genom politiska lagar. Ofta äro dessutom desse sådane, att de till äfrentyrs hvarken böra eller kunna ordagrannt verkställas. Må mig tillåtas anföra ett exempel: Kyrkolagen bjuder att om någon öfver är och dag håller sig från den Heliga Nativarden, skulle han anses för okristen m. m. Skulle det väl vara i sin ordning att genom politiskt lagtvång framföra den vägrande till altardisken ? Vunne väl religionen derizenom? Blefve en sådan dymedelst en förbättrad menniske, och vore det ick3 mindre vältänkt af en lärare aw i slikt fall förfara efter lagens bokstaf? Tvånget tillskapar väl ofta hycklare, men att det någonsin befordrat en sann kristendom, derom kan jag icke öfvertygas. Då föga någon af Ståndet lärer neka, att våra hitintills gällande författoingar om religionen tarfva mycken förbättring, torde det således vara betänkligt att, enligt hvad en värd ledamot inför konstitutionsutskottet yttrade, uti denna grundleg åberopa och sanktiorera allt som allmänna lagen om svensk mans religion föreskrijver., — — Hr biskop von Rosenstein: Sedan enfvärdledamot yrkat, att uti konstitutionen få se religionens helgd skyddad, nödgas jag anmärka, dat jag tror sådant icke vara derstädes uraktlätet. Åtskilliga stadganden, såsom, att konungen, embetsmän etc. Oovilkorligen böra vara af den rena evangeliska läran, med flera dylika föreskrifter bevisa det. — — — Hr biskop Rosenstein tillade såsom ett bevis för hvad han förut anfört, att Svedenborgs sekt, hvilken en tid vann många anhängare, förföll, när en delaf stiftarens och sektens skrifter blefvo tryckta. Doktor Wijkman förenade sig med biskop von Rosenstein med tillägg, at. kyrkohistorien tillräckligen bevisar, alt det just varit tvånget i religionsmål, som tillskapat sekter och befrämjat deras tillväxt. Om rummet tillit, skulle vi införa mera af denna intressanta diskussion inom presteståndet vid 1809 års riksdag. Vi hänvisa i stället till brochyren sjelf, hvars förf. såväl genom desse anföranden, som sina egua anmärkningar i ämnet, skall skörda välförtjent tacksamhet för det nit han visat att söka befrämja en större och verkligare religionsfrihet i fäderneslandet es — Reorganisationen af Allmäuna DNDNarnhuo fnräftftninman 3 Stav halm