religion, såvidt han derigenom icke störer samhäl-
lets lugn eller allmän förargelse åstadkommer, (S 46).
Och särskildt stadgades i afszende å riksdagsmän uti
sista punkten af 48 riksdagsordningen: Persaner
af någon annan främmande lära, än den reformerta,
kunna ej vara riksdagsmän; men valrätt må äfven
andra kristna trosförvaniter ej förvägras. Förre
Riksen3 beslut och förklaringar, som i den upphäf-
da Regeringsformen af 4772 påbjödos till efteriefnzd,
äro icke ens nämnde i den nu gällande.
Ehuru, på sätt ofvan nämdt är, tänkesättet i all-!
mänhet rörande religionsfrihaten tillräckligt mognat
äfven här i landet, må ingen föreställa sig att ofvan.
anförde stadgazden blefvo utan motstånd antagne.;
Från hvem, frågar man, kunde då motståndet mot
ett så kristligt lagförslag komma? Den som känner.
vår bistoria behöfver intet svar. Naturliztvis kom!
det från presteståndet. Redan i konstitutionsutskot-
tet blef af hr biskopen, doktor Nordin vid 46 an-
märkt, att han icke i annan mening kunde bifalla
hvad denna om en fri religionsöfning stadgades,
än att derigenom ej skulla vara förändradt hvad all-
männa lagen om svensk mans religion förordnad:.
Denna reservation åtföljde utskottets förstag, men
synes i de tre verldsliva stånden icke medfört
ringaste verkan. I presteståndet, dit förslaget in-
lemnades af utskottets ena ledamot, hr biskopen, se-
dermera erkebiskopen von Rosenstein, uppkom der-
emot en långvarig debatt, först om 2 S., i hvilken
flere af ståndets ledamöter ville bafva orden: och
konungahuseta insatte efter ordet skonung; och se-
dan angående 16 8, deri biskop Weideman och många
ledamöter ville, efter ordet religion, hefva insatte
orden: såvidt derigenrom icke tillskyndas mehn
ech skada för den rena evangeliska läran, icie
störes samhällets lugn eller allmän förargelse åstad-
kommes,. Detta tillägg bestriddes af biskoparne Ro-
senstein och Mörner, samt de sedermera biskopar
blifae doktor Wijkman och professor Almqvist, med
flera skarpsinniga och snillrika män.
Utaf de dervid förda protokoll må här intagas
följande yttrande, nemligen af
Hr biskop Rosenstein: Heligt vågar jag för-
säkra, att ingen kan varmare och lifligare än jag
känna vigten, sarningen och vä!görenheten af vår
rena evangeliska lära. Så mycket heldre vågar jag
derföre yttra, att jag anser alla band på samvetet
tjena snarare att dana skrymtare, än rätta kristna.
Jag tror att en renare religionsutöfning vinnes ige-
nom lagbunden frihet, än genom tvång, samt attlä-
raren, då fri religionsutöfning tillåter, skall blifva
mera angelägen och nitisk, att genom förelysande
efterdöme och ett värdigt sätt att framställa religio--
rens heliga sanningar, utsprida en sann kristendom,
än nu, då han, om han icke sjelf dess lifigare el-
des af ett ädelt nit, han hvila på lagarnas före-
skrifter. Jag tror att religionsfriheten blir nyttig
för sgmhället, såsom ledande till sannare gudsfruktan,
och nyttig för läroståndet, efter den nödvändigt må-
ste blifva en väckelse till kunsksper, vaksamhet,
dygd och omtanka hos hvarje lärare i församlingen.
För öfrigt och då hvar och en, oaktadt dess rätvtig-
het till fri religionsutöfning, är förbunden att icke
dymedelst störa samhälets lugn och åstadkomma all-
män förargelse, anser jag följderna af en fri religi-
onsutöfning icke kunna blifva vådlige. Fribeten
ger styrka åt sanningen.
Doktor Wijkman: — — — — — — —
— — — — — Efter min öfvertygelse är det
icke tvånget, som bör verka i religionsmål. Jag
tvingas ej till öfvertygelse. Den skall vinnas af san:
ningens egenskap och reliaionens egen gudomliga
kraft till bjertats förbättring, och fåfängt söker man
vinna detta religionens ändamål genom politiska la-
gar. Ofta äro dessutom desse sådane, att de till äf-
rentyrs hvarken böra eller kunna ordagrannt verk-
ställas. Må mig tillåtas anföra ett exempel: Kyrko-
lagen bjuder att om någon öfver är och dag håller
sig från den Heliga Nativarden, skulle han anses för
okristen m. m. Skulle det väl vara i sin ordning
att genom politiskt lagtvång framföra den vägrande
till altardisken ? Vunne väl religionen derizenom?
Blefve en sådan dymedelst en förbättrad menniske,
och vore det ick3 mindre vältänkt af en lärare aw
i slikt fall förfara efter lagens bokstaf? Tvånget till-
skapar väl ofta hycklare, men att det någonsin be-
fordrat en sann kristendom, derom kan jag icke öf-
vertygas. Då föga någon af Ståndet lärer neka, att
våra hitintills gällande författoingar om religionen
tarfva mycken förbättring, torde det således vara be-
tänkligt att, enligt hvad en värd ledamot inför kon-
stitutionsutskottet yttrade, uti denna grundleg åbe-
ropa och sanktiorera allt som allmänna lagen
om svensk mans religion föreskrijver., — —
Hr biskop von Rosenstein: Sedan enfvärdleda-
mot yrkat, att uti konstitutionen få se religionens
helgd skyddad, nödgas jag anmärka, dat jag tror så-
dant icke vara derstädes uraktlätet. Åtskilliga stad-
ganden, såsom, att konungen, embetsmän etc. Oovil-
korligen böra vara af den rena evangeliska läran,
med flera dylika föreskrifter bevisa det. — — —
Hr biskop Rosenstein tillade såsom ett bevis för
hvad han förut anfört, att Svedenborgs sekt, hvilken
en tid vann många anhängare, förföll, när en delaf
stiftarens och sektens skrifter blefvo tryckta.
Doktor Wijkman förenade sig med biskop von
Rosenstein med tillägg, at. kyrkohistorien tillräckli-
gen bevisar, alt det just varit tvånget i religi-
onsmål, som tillskapat sekter och befrämjat de-
ras tillväxt.
Om rummet tillit, skulle vi införa mera af
denna intressanta diskussion inom prestestån-
det vid 1809 års riksdag. Vi hänvisa i stället
till brochyren sjelf, hvars förf. såväl genom
desse anföranden, som sina egua anmärkningar
i ämnet, skall skörda välförtjent tacksamhet för
det nit han visat att söka befrämja en större
och verkligare religionsfrihet i fäderneslandet
es —
Reorganisationen af Allmäuna
DNDNarnhuo fnräftftninman 3 Stav halm