Artigas fortsatte icke dess mindre befrielse-): verket. Innan kort hade han förjagat spanska tropparne från den slätt, till hvars herre hanli gjort sig och inskränkt dem inom den endal staden Montevideo. På den tiden kunde lik-l: väl Montevideo göra allvarsamt motstånd; tyli den var i rangen det andra fästet i spanskal: Amerika; det första var S:t Juan dUlloa. I Montevideo befunnos då äfven samtliga anhängarne af spanska partiet, som tagit sin tillflykt dit, och besättningen steg till 4000! man. Årtigas, underatödd genom förbund med Buenos Ayres, belägrade staden. Men en portugisisk krigshär kom nu till spanio:ernas bjelp och upphbäfde belägringen. Två år sednare, 1812, var det belägradt ånyo. General Ronda från Buenos Ayres och Artigas från bygden omkring Montevideo, förenade sig härom: Belägringen varade 23 månader; då öfverJäts, genom kapitulation, så väl staden, som den framtida republikens område, åt belägringsarmeens anförare, general Alvear. Huru han, och icke Artigas, blifvit anförare, måste vi nämna särskildt. Sedan belägringen räckt i 20 månader, och folket från Montevideo och Buenos Ayres kommit genom det gemensamma kriget att närmare umgås i 3 år, bade olikheterna i vanor och bruk, eller snarare stamskilnaden, börjat med att väcka gräl och seden att alstra hat. Artigas hade, likasom fordom Achilles, dragit sig undan med sitt missnöje i sitt tält, eller rättare jemte sitt tält; ty han försvann långt in i dessa slätter, som voro honom så välbekanta sedan ungdomen, då han der bedref sitt lurendrejeri. General Alvear hade trädt i bans ställe, och stod, när Montevideo kapitulerade, i spetsen för los Portennos, som invånarne kring Buenos Ayres kallas, i motsats mot os Örientalein, invånarne kring Montevideo. Motsatsen består i mer än namnet, och wi måste här försöka att visa de många olikheterna mellan los Portennos och les Orientales. Folket vid Buenos Ayres har från far till