Artigas fortsatte icke dess mindre befrielse-):
verket. Innan kort hade han förjagat spanska
tropparne från den slätt, till hvars herre hanli
gjort sig och inskränkt dem inom den endal
staden Montevideo. På den tiden kunde lik-l:
väl Montevideo göra allvarsamt motstånd; tyli
den var i rangen det andra fästet i spanskal:
Amerika; det första var S:t Juan dUlloa.
I Montevideo befunnos då äfven samtliga
anhängarne af spanska partiet, som tagit sin
tillflykt dit, och besättningen steg till 4000!
man. Årtigas, underatödd genom förbund med
Buenos Ayres, belägrade staden.
Men en portugisisk krigshär kom nu till
spanio:ernas bjelp och upphbäfde belägringen.
Två år sednare, 1812, var det belägradt ånyo.
General Ronda från Buenos Ayres och Artigas
från bygden omkring Montevideo, förenade sig
härom:
Belägringen varade 23 månader; då öfver-
Jäts, genom kapitulation, så väl staden, som
den framtida republikens område, åt belägrings-
armeens anförare, general Alvear.
Huru han, och icke Artigas, blifvit anförare,
måste vi nämna särskildt.
Sedan belägringen räckt i 20 månader, och
folket från Montevideo och Buenos Ayres kom-
mit genom det gemensamma kriget att när-
mare umgås i 3 år, bade olikheterna i vanor
och bruk, eller snarare stamskilnaden, börjat
med att väcka gräl och seden att alstra hat.
Artigas hade, likasom fordom Achilles, dra-
git sig undan med sitt missnöje i sitt tält, el-
ler rättare jemte sitt tält; ty han försvann
långt in i dessa slätter, som voro honom så
välbekanta sedan ungdomen, då han der bedref
sitt lurendrejeri.
General Alvear hade trädt i bans ställe, och
stod, när Montevideo kapitulerade, i spetsen
för los Portennos, som invånarne kring Bue-
nos Ayres kallas, i motsats mot os Örienta-
lein, invånarne kring Montevideo.
Motsatsen består i mer än namnet, och wi
måste här försöka att visa de många olikhe-
terna mellan los Portennos och les Orientales.
Folket vid Buenos Ayres har från far till