Tara, och var ej al eiakartad natur; men sedan l:
märktes ganska ofta dess omedelbara öfvergång s
i kolera, så att dea äfven derföre hetraktades
såsom en mildare grad af kolera, eller kolerin,
som hade flera likheter med asiatisk kolera.
Kolerans förekommande kos en och samma
individ, gemensamt och i förbindelse med an-
dra, generiskt och specifikt skiljaktiga sjukdo-
mar, bade man ofta tillfälle att iakttaga. Isyn-
nerhet var det typhus, intermittenta febrar,röd-
so8 och tvinsot, som förekommo tillsammans
med koleran. Vid nämnde sjukdomar obser-
verades understundom det egna förhållande,
att deras egendomliga yttringar bvilade under
kolerautbroiten, men efter dess botande fram-
trädde på nytt.
Ganska svårt var att sfgöra frågan: huru:
vida bestämda sjukdomar gjorde koleren otill-
gänglig, eller skyddade emot densamma? Ti-
den för epidemien är vanligen för kort för att
kunna derutinnan komma till eit bestämdt re-
sultat; och det var måhända en titliällighet,
att hvarken uti Posens garnisonslezarett eller
i stadslagarettet, någon enda af de med vene-
riska sjukan, eller skabb och utslag behäftade
personer angrepos af koleran, ehuru på först-
nämnde lazarett ett antal kolerasjuke vårdades
i en särskild afdelning. I de båda anstalterna
för veneriskt sjuke modifierades visserligen lä
karebehandlingen i anledning af kolraepide-
mien, och flera fall af diarrhå visade sig, utan
att likväl öfvergå i kolera.
Rörande orsakerna till farsotens utbrott ytt-
ras uti berättelsen följande:
Enligt den allmänna öfvertygelsen var far-
sotens fortplantning genom smita ej tillräck-
lig att förklara epidemien, samt dess ort- och
tidsförhållanden, så mycket mindre som en-
staka fall föregingo densamma, vid hvilka sjuk-
domens öfverflyttning genom smitta icke kunde
sättas i fråga, samt dessutom åtskilliga förelö
pare till koleran förmärktes, hvilkas väsendt-
liga sammanbang med epidemien ej kunde för-
nekas. Antagandet af ett vandrande miasma
var det enda som återstod att förklara ko-
leraepidemiens fenomån. Denna förklarings-
grund kan så mycket sannolikare antagas, som
miasmer äro i stånd att utveckla ett conta-
gium. Hvilka orsaker uppkomsten af detta
miasma skall tillskrifvas, och hvad roll det ut-
för vid en epidemis tillkomst, kan, såsom i
allmänhet vid dylika pathologiska frågor, blott
suppositionsvis apgifvas. Genom luften kunde
det ej taga sin gång, ty deremot talar farso-
tens riktning, som gått i många kroklinier,
samt de betydande språng den stundom gjort.
Det teliuriska ursprunget: ett visst vandrande
sjuklighetstillstånd hos jordytan, som står uti
en liflig vex:lverkan med atmosfiren, och för-
ändrar densamma, synes vara epidemiens san-
nolikaste vehikel. Inom vegetations-sferen blir
detta periodiska och lokala sjuklighetstillstånd
bos jordytan märkbart, och gilver sig äfven
otvetydigt tillkänna vid andra sjukdomar. Un-
der den sednaste epidemien ssknades icke fö-
reteelser, som antydde ett ovanligt tillstånd
hos vår jordyta, newmligen den vid ovanlig tid
och med en ovanlig, sydlig riktning -akttagnz
utsträckning af norrskenet, som observerades i
September cch Oktober månader, samt de e-
gendomliga väderleksförhållandea under förra
året, äfvensom innevarande vinter. Detta jord-
ytans och luftkretsens sjukliga och sjukdoms-
alstrande tillstånd, hvars vestliga framskridande
föregått kolerar, framträdde i synnerhet der,
hvarest alla öfriga lokala förhållanden voro
gynnande, men visade sig overksamt, der dettz
icke var fallet. Man finner häruti förklarings-
grunden till det märkliga förhål ande, att flera
trakter, ja hela distrikter, blifvit förskonade
från den rundtomkring hörjande farsoien. Här-
med står i nära sammanbang den koleradispo
sition, som gifvit sig tillkänna före epidemiens
utbrott, genom föregående allmänt gängse diar-
rbeer, typhus, intermittenta febrar och rödsot.
Genom ofvannömnde telluriska, abnorma för-
hållande syntes disposition till sjukdom alstras,
samt allt: mer och mer utveckla sig, och med
biträde af lokala orsaker, bringas till utbrott,
samt derefter så stegras, att den sjelf var i stånd
att bilda eft contagium. — Denna spontana
genesis måste tagas till bjelp, om man antager
sjukdomens contagium vara mycket svagt, så-
som tilläfventyrs det katarrhaliska, eiler om
smittsamheten betraktas såsom helt och hållet
obevisad. Andra åter hafva ansett den genom
jordmiasman alstrade disposition icke vara nog
bestämd, för att utveckla en specifikt utbildad,
epidemisk sjukdom, såsom koleran, hvarföre de
tro, under förutsättning af nämnde förut rå-
dande lokala disposition, att det sig utbredande
contagium genom de trafikerande föres från en
ort till en annan och antingen förpestar atmeö-
sferen, i synnerhet å starkt befolkade orter, der
luften förut är orenad genom åtskilliga ut-
dunstningar, eller också att genom de sjuke
sjelfva farsoten sprides.
De isolerade sjukdomsfallens tillkoms:, hole-
rans första utbrott, visade enligt all erfarenhet
både under de föregående koleraepidemierna iv
och nu sednast, ingenting från andra epidemi-,
ska sjukdomar skiljaktigt. Det egendomliga
dervid bestod blott deruti, att vid de sist-
nämnde dispositionen till sjukdom föga eller
alls icke gaf sig tillkänna och höll sig inom
inskränktare kretsar, då deremot, vid d2först-
nämnde, nästan alla innevånsrne på en af ko-
l:rafarsoten hemsökt ert, I mer eller mindre
mån angrepos af de bakanta oangenäma käns-
lorna i bjerigropen, koilrande i tarmarna, lin-
drigt illamående och krampkänningar, sömn-
löshet m. m. hvarigenom dispositionen till sjuk-!s
domen gjorde tig tydligare märkbar. Blott
ringa anledningar voro ofta tillräckliga, att fram-
kalla sjukdomen, och kunde så mycket lättare
j
a Rea EE BI MA Er
Ur — sh AA
- — (2 -
kb RR Nu Dm
AA De re 0 EA AA
ms PA nm OA BL UN - mm
fe-—
0
FT
ro a
ka
tro
förbises, som patienterna, mången gång, föga
eller alls icke observerat sjukdomens förebud.
Tillfälliga orsaker voro, sisom hittills öfver-
allt, hufvudsakligen: dietfel, förtylningar och
ned:lämmande sinnesintryck, vid hvilka icke
sällan Observerades. att da nästan omedelbart