Tara, och var ej al eiakartad natur; men sedan l: märktes ganska ofta dess omedelbara öfvergång s i kolera, så att dea äfven derföre hetraktades såsom en mildare grad af kolera, eller kolerin, som hade flera likheter med asiatisk kolera. Kolerans förekommande kos en och samma individ, gemensamt och i förbindelse med andra, generiskt och specifikt skiljaktiga sjukdomar, bade man ofta tillfälle att iakttaga. Isynnerhet var det typhus, intermittenta febrar,rödso8 och tvinsot, som förekommo tillsammans med koleran. Vid nämnde sjukdomar observerades understundom det egna förhållande, att deras egendomliga yttringar bvilade under kolerautbroiten, men efter dess botande framträdde på nytt. Ganska svårt var att sfgöra frågan: huru: vida bestämda sjukdomar gjorde koleren otillgänglig, eller skyddade emot densamma? Tiden för epidemien är vanligen för kort för att kunna derutinnan komma till eit bestämdt resultat; och det var måhända en titliällighet, att hvarken uti Posens garnisonslezarett eller i stadslagarettet, någon enda af de med veneriska sjukan, eller skabb och utslag behäftade personer angrepos af koleran, ehuru på förstnämnde lazarett ett antal kolerasjuke vårdades i en särskild afdelning. I de båda anstalterna för veneriskt sjuke modifierades visserligen lä karebehandlingen i anledning af kolraepidemien, och flera fall af diarrhå visade sig, utan att likväl öfvergå i kolera. Rörande orsakerna till farsotens utbrott yttras uti berättelsen följande: Enligt den allmänna öfvertygelsen var farsotens fortplantning genom smita ej tillräcklig att förklara epidemien, samt dess ortoch tidsförhållanden, så mycket mindre som enstaka fall föregingo densamma, vid hvilka sjukdomens öfverflyttning genom smitta icke kunde sättas i fråga, samt dessutom åtskilliga förelö pare till koleran förmärktes, hvilkas väsendtliga sammanbang med epidemien ej kunde förnekas. Antagandet af ett vandrande miasma var det enda som återstod att förklara koleraepidemiens fenomån. Denna förklaringsgrund kan så mycket sannolikare antagas, som miasmer äro i stånd att utveckla ett contagium. Hvilka orsaker uppkomsten af detta miasma skall tillskrifvas, och hvad roll det utför vid en epidemis tillkomst, kan, såsom i allmänhet vid dylika pathologiska frågor, blott suppositionsvis apgifvas. Genom luften kunde det ej taga sin gång, ty deremot talar farsotens riktning, som gått i många kroklinier, samt de betydande språng den stundom gjort. Det teliuriska ursprunget: ett visst vandrande sjuklighetstillstånd hos jordytan, som står uti en liflig vex:lverkan med atmosfiren, och förändrar densamma, synes vara epidemiens sannolikaste vehikel. Inom vegetations-sferen blir detta periodiska och lokala sjuklighetstillstånd bos jordytan märkbart, och gilver sig äfven otvetydigt tillkänna vid andra sjukdomar. Under den sednaste epidemien ssknades icke företeelser, som antydde ett ovanligt tillstånd hos vår jordyta, newmligen den vid ovanlig tid och med en ovanlig, sydlig riktning -akttagnz utsträckning af norrskenet, som observerades i September cch Oktober månader, samt de egendomliga väderleksförhållandea under förra året, äfvensom innevarande vinter. Detta jordytans och luftkretsens sjukliga och sjukdomsalstrande tillstånd, hvars vestliga framskridande föregått kolerar, framträdde i synnerhet der, hvarest alla öfriga lokala förhållanden voro gynnande, men visade sig overksamt, der dettz icke var fallet. Man finner häruti förklaringsgrunden till det märkliga förhål ande, att flera trakter, ja hela distrikter, blifvit förskonade från den rundtomkring hörjande farsoien. Härmed står i nära sammanbang den koleradispo sition, som gifvit sig tillkänna före epidemiens utbrott, genom föregående allmänt gängse diarrbeer, typhus, intermittenta febrar och rödsot. Genom ofvannömnde telluriska, abnorma förhållande syntes disposition till sjukdom alstras, samt allt: mer och mer utveckla sig, och med biträde af lokala orsaker, bringas till utbrott, samt derefter så stegras, att den sjelf var i stånd att bilda eft contagium. — Denna spontana genesis måste tagas till bjelp, om man antager sjukdomens contagium vara mycket svagt, såsom tilläfventyrs det katarrhaliska, eiler om smittsamheten betraktas såsom helt och hållet obevisad. Andra åter hafva ansett den genom jordmiasman alstrade disposition icke vara nog bestämd, för att utveckla en specifikt utbildad, epidemisk sjukdom, såsom koleran, hvarföre de tro, under förutsättning af nämnde förut rådande lokala disposition, att det sig utbredande contagium genom de trafikerande föres från en ort till en annan och antingen förpestar atmeösferen, i synnerhet å starkt befolkade orter, der luften förut är orenad genom åtskilliga utdunstningar, eller också att genom de sjuke sjelfva farsoten sprides. De isolerade sjukdomsfallens tillkoms:, holerans första utbrott, visade enligt all erfarenhet både under de föregående koleraepidemierna iv och nu sednast, ingenting från andra epidemi-, ska sjukdomar skiljaktigt. Det egendomliga dervid bestod blott deruti, att vid de sistnämnde dispositionen till sjukdom föga eller alls icke gaf sig tillkänna och höll sig inom inskränktare kretsar, då deremot, vid d2förstnämnde, nästan alla innevånsrne på en af kol:rafarsoten hemsökt ert, I mer eller mindre mån angrepos af de bakanta oangenäma känslorna i bjerigropen, koilrande i tarmarna, lindrigt illamående och krampkänningar, sömnlöshet m. m. hvarigenom dispositionen till sjuk-!s domen gjorde tig tydligare märkbar. Blott ringa anledningar voro ofta tillräckliga, att framkalla sjukdomen, och kunde så mycket lättare j a Rea EE BI MA Er Ur — sh AA — (2 kb RR Nu Dm AA De re 0 EA AA ms PA nm OA BL UN mm fe-— 0 FT ro a ka tro förbises, som patienterna, mången gång, föga eller alls icke observerat sjukdomens förebud. Tillfälliga orsaker voro, sisom hittills öfverallt, hufvudsakligen: dietfel, förtylningar och ned:lämmande sinnesintryck, vid hvilka icke sällan Observerades. att da nästan omedelbart