derigenom endast vore omnämndt, att en så beskaffad uppsats blifvit till redaktionen aflemnad; men när tryckfrihetslagen som i ingressen till 3 3 föreskrifver, att de, på hvilka pröfoingen af en skrift: brot:islighet kan ankomma, i fall som tvetydiga synas, skola heldre fria än fälla, ochs förbjuder att draga obestämda slutföljder af uttrycken, derjerte MÄBEOT dem att alltid mera fästa sin uppmärksemt på ämnets och tankens än på uttryckets lagstriltt, på skriftens åsyftning än på framställningssättet, samt vid tillämpningen af dessa grundsatser på förevarande fall är att märka, attsvaranden, som uti nu ifrågavarande del af artikeln säger sig innehafva en uppsats om en mängd gemena belrägerier och skälmstycken, hvilka käranden tid efter annar skulle ha begätt, några få rader der ofvan förmält käranden vara illa känd, och, i fortsättningen afartikeln, dels uppger, att en person skulle iaställt sig hos svaranden för att underhandla om köp af hand lingen, ett svar på Dagbladets mot svaranden framkastade beskyllning att hafva sökt tillpreja sig penningar af käranden på dokumentet, hvilket tydligen åsyftar ett väcka den föreställningen, att någon, och denne naturlistvis käranden. skulle fruktat uppsattsens pubiicerande, dels förklarar, att Dagbladets tydning af saken ej skall hindra svaranden, att lägga judens bragder i dagen, dels slutligen afsiutar artikela med uttalande af sin förboppning att i nästa aummer af tidningen kunna publicera den insända handlingen; ty och då sålunda artikelns hela innenåll, i eit sammanhang betraktadt och de särskilde uttrycken med hvarannan jemförde, ovedersägligen ådagelögger artixelns åsyfining i allmänhet att bibringa läsaren en ofördelaktig och för kärandens goda namn och rykte menlig tanke om dennes vandel och uppförande, samt särskildt de nu ifrågaställde ordalagens beskaffenhet at! utgöra ett i korthet lemnadt meddelande af den insände uppsatsens emot käranden groft smädeliga innehåll, hvars trovärdighet svaranden ytterligare sökt stärka genom antydan att rättesångshandlingsr funnes aut till stöd för den gjorda uppgiften åberopa, anser jag svaranden hafva wii den åtalade artikeln tillvitat käranden, att tid efier annen hafva begått en mängd gemena bedrägerier och skälmstycken. För b3döraande af den brottslighet en dylik b:skyllnlug medför, fordras att bestämma gränsen emellan de, enligt 3 6 41 mom. Tryckfribetslagen, såsom straffbara förklarade anzripelser emot enskild man, hvilka å ära gi och de, hvilta endas: för dess borgerliga namn och rykte förtlenliga äron. Denna, hvarken i nu gällande tryckfrihetslag eller i 60 kap. Missgernicgsbalten tydligt avgifae och derör någon gång omtvistada gräns, finnes dock bestämd i det försleg till tryckfrihetslag, som af en after regementsförändringen 4809 tilisett komminutct uppgjordes och hvilket, sedermera till Rikets S:ändar öfverlemnade försag väl ej af dessa godkäades, cen hvars stadganden dock ofia nog igenfinaas ide sedermera antagne tryckfrihetsförordaingarne af 4810 och 4812. U:i nyssnämnde försleg, hvilket således words Vara en authentik källa för tryckfrihetslagens volkning, heter det: Anvgripelser, som å tra gå, d. v. 8. lögsnaktiga besiöyllsingar för sådana nesliga geroingar, hvarigenom ett ärligt namns rättigheter, antingen efter lag eller allmänt omdöme, förloras, hvaremot skador till borgligt namn och anssenden skulle anses tillfogade genom falska och illvilliga uppgifter, com beröfvade någon ett för dess välfärd oumgängligt förtroende eller eljest medelst skymfelige omdömen och yitrsnden, hvarigenom någon direkt angreps i hvad till borgerlig attning borde arses Ovilkoriigen hörande Då nu gemena bedrägecier och skälmstycken onekligen äro nesliga gerningar, hvarigenom ett ärligt meamns rättigheter både efter lag och alnänt omdöme förloras; och då, hvilken gräns än må bestämmas för de sngripelser, som skola anses ä ära gå, de gerningar svaranden under målets handliggning inför domstokn uppgifvit såsom af käranden begårgna, nemiigen beäröglig åtsomst af en brandskedsersättniog, en zanska emutsig konkurs m fl., i allt fall mäste anses äreröriga; inser jeg svarandes hafva genom if:fgavarande, i åtalade artikeln förekommande uttryck käranden å aeder och ära angripit och dermed ådragit sig ensvar efier 5 N, 1 mom. af 60 kap. Mi:sgern.balken, .emförd med 4 samma kapitel och balk. Till följd a? hvad sålunda bifvit anfördt, yrkar jag alt den åtalade artikela må förklaras brottslig efter 3 8 41 mom. Tryckf.ihetslagea, jemförd med GO kap. 4 och 5 SS Mi:sgern. balken. För dem som med ald i; så liten Uppmärksamhet öljt detta mål och svaranders publicistiska Verk sarnheti under detsammas handliggniog, ksn det ej vara obekant ati ofvan mförmälde artikel endast är början på en lång följd ar smädelser, derför käranden i de under svarandens euspicier utgifna tidninger varit föremål. Det finnes, mig veterligen, i Sverige ej mer än ett erda tidig:re exempel på er dylik, i tryckta skrifter mot enskild man anstäld persorlig förföljelse. Afven för denna sjä!des smädaren till rätta cch havs öde blef den gängen att srelös, i landsfykt, lemra det fådernesland, der han visat sig vara -en ovärdig och samhällsvådlig medtem. Samma tryckfrihe:slag, som nu, gällde äfven då, endast med den skilnad attlagen i tryckfrihetsmål, lizasom i asdra mål, tillämpades af domstolarae. Nu åter bedömmes browsligheten af en jury. ess beslut i detta mål skoll ofelbart visa i hvad mån full, laglig upprätielse ännu är att hoppas för jen enskildes och för samhällets, genom missbruk af tryckfriheten kränkta frid, lika säkert som det kommer att lemna ett vigtigt bidrag till svaret på den fråga hvarje dags eller åtminstone hvarje veckas föceteelsar måste framtvinga, om vi nemligen ega ryckfrihat eller trycksjalisvild? Stockkolm den 45 Oätober 1850. Alfr. Wilh. Dufva. — Justitieborgmäster Holms mål emot afidre rektor Carlstedts bushållerska Johanna Sjö Blad förevar äter i onsdags, dervid det ytterliare stvyrktes dels genom intve af macister Lird