derigenom endast vore omnämndt, att en så beskaf-
fad uppsats blifvit till redaktionen aflemnad; men
när tryckfrihetslagen som i ingressen till 3 3 före-
skrifver, att de, på hvilka pröfoingen af en skrift:
brot:islighet kan ankomma, i fall som tvetydiga sy-
nas, skola heldre fria än fälla, ochs förbjuder att
draga obestämda slutföljder af uttrycken, derjerte
MÄBEOT dem att alltid mera fästa sin uppmärksem-
t på ämnets och tankens än på uttryckets lagstri-
ltt, på skriftens åsyftning än på framställnings-
sättet, samt vid tillämpningen af dessa grundsatser
på förevarande fall är att märka, attsvaranden, som
uti nu ifrågavarande del af artikeln säger sig inne-
hafva en uppsats om en mängd gemena belrägerier
och skälmstycken, hvilka käranden tid efter annar
skulle ha begätt, några få rader der ofvan förmält
käranden vara illa känd, och, i fortsättningen afar-
tikeln, dels uppger, att en person skulle iaställt sig
hos svaranden för att underhandla om köp af hand
lingen, ett svar på Dagbladets mot svaranden fram-
kastade beskyllning att hafva sökt tillpreja sig pen-
ningar af käranden på dokumentet, hvilket tydligen
åsyftar ett väcka den föreställningen, att någon, och
denne naturlistvis käranden. skulle fruktat uppsatt-
sens pubiicerande, dels förklarar, att Dagbladets tyd-
ning af saken ej skall hindra svaranden, att lägga
judens bragder i dagen, dels slutligen afsiutar ar-
tikela med uttalande af sin förboppning att i nästa
aummer af tidningen kunna publicera den insända
handlingen; ty och då sålunda artikelns hela inne-
nåll, i eit sammanhang betraktadt och de särskilde
uttrycken med hvarannan jemförde, ovedersägligen
ådagelögger artixelns åsyfining i allmänhet att bi-
bringa läsaren en ofördelaktig och för kärandens
goda namn och rykte menlig tanke om dennes van-
del och uppförande, samt särskildt de nu ifråga-
ställde ordalagens beskaffenhet at! utgöra ett i kort-
het lemnadt meddelande af den insände uppsat-
sens emot käranden groft smädeliga innehåll, hvars
trovärdighet svaranden ytterligare sökt stärka genom
antydan att rättesångshandlingsr funnes aut till stöd
för den gjorda uppgiften åberopa, anser jag svaran-
den hafva wii den åtalade artikeln tillvitat käranden,
att tid efier annen hafva begått en mängd gemena
bedrägerier och skälmstycken.
För b3döraande af den brottslighet en dylik b:-
skyllnlug medför, fordras att bestämma gränsen e-
mellan de, enligt 3 6 41 mom. Tryckfribetslagen,
såsom straffbara förklarade anzripelser emot enskild
man, hvilka å ära gi och de, hvilta endas: för
dess borgerliga namn och rykte förtlenliga äron.
Denna, hvarken i nu gällande tryckfrihetslag eller i
60 kap. Missgernicgsbalten tydligt avgifae och der-
ör någon gång omtvistada gräns, finnes dock be-
stämd i det försleg till tryckfrihetslag, som af en
after regementsförändringen 4809 tilisett komminutct
uppgjordes och hvilket, sedermera till Rikets S:än-
dar öfverlemnade försag väl ej af dessa godkäades,
cen hvars stadganden dock ofia nog igenfinaas ide
sedermera antagne tryckfrihetsförordaingarne af 4810
och 4812. U:i nyssnämnde försleg, hvilket således
words Vara en authentik källa för tryckfrihetslagens
volkning, heter det: Anvgripelser, som å tra gå, d.
v. 8. lögsnaktiga besiöyllsingar för sådana nesliga ger-
oingar, hvarigenom ett ärligt namns rättigheter, an-
tingen efter lag eller allmänt omdöme, förloras,
hvaremot skador till borgligt namn och anssenden
skulle anses tillfogade genom falska och illvilliga
uppgifter, com beröfvade någon ett för dess välfärd
oumgängligt förtroende eller eljest medelst skymfe-
lige omdömen och yitrsnden, hvarigenom någon di-
rekt angreps i hvad till borgerlig attning borde ar-
ses Ovilkoriigen hörande Då nu gemena bedräge-
cier och skälmstycken onekligen äro nesliga gernin-
gar, hvarigenom ett ärligt meamns rättigheter både
efter lag och alnänt omdöme förloras; och då, hvil-
ken gräns än må bestämmas för de sngripelser, som
skola anses ä ära gå, de gerningar svaranden under
målets handliggning inför domstokn uppgifvit så-
som af käranden begårgna, nemiigen beäröglig åt-
somst af en brandskedsersättniog, en zanska emut-
sig konkurs m fl., i allt fall mäste anses äreröriga;
inser jeg svarandes hafva genom if:fgavarande, i
åtalade artikeln förekommande uttryck käranden å
aeder och ära angripit och dermed ådragit sig en-
svar efier 5 N, 1 mom. af 60 kap. Mi:sgern.balken,
.emförd med 4 samma kapitel och balk.
Till följd a? hvad sålunda bifvit anfördt, yrkar
jag alt den åtalade artikela må förklaras brottslig
efter 3 8 41 mom. Tryckf.ihetslagea, jemförd med
GO kap. 4 och 5 SS Mi:sgern. balken.
För dem som med ald i; så liten Uppmärksamhet
öljt detta mål och svaranders publicistiska Verk
sarnheti under detsammas handliggniog, ksn det ej
vara obekant ati ofvan mförmälde artikel endast är
början på en lång följd ar smädelser, derför käran-
den i de under svarandens euspicier utgifna tidnin-
ger varit föremål. Det finnes, mig veterligen, i
Sverige ej mer än ett erda tidig:re exempel på er
dylik, i tryckta skrifter mot enskild man anstäld
persorlig förföljelse. Afven för denna sjä!des smä-
daren till rätta cch havs öde blef den gängen att
srelös, i landsfykt, lemra det fådernesland, der han
visat sig vara -en ovärdig och samhällsvådlig med-
tem. Samma tryckfrihe:slag, som nu, gällde äfven
då, endast med den skilnad attlagen i tryckfrihets-
mål, lizasom i asdra mål, tillämpades af domstolar-
ae. Nu åter bedömmes browsligheten af en jury.
ess beslut i detta mål skoll ofelbart visa i hvad
mån full, laglig upprätielse ännu är att hoppas för
jen enskildes och för samhällets, genom missbruk af
tryckfriheten kränkta frid, lika säkert som det kom-
mer att lemna ett vigtigt bidrag till svaret på den
fråga hvarje dags eller åtminstone hvarje veckas fö-
ceteelsar måste framtvinga, om vi nemligen ega
ryckfrihat eller trycksjalisvild?
Stockkolm den 45 Oätober 1850.
Alfr. Wilh. Dufva.
— Justitieborgmäster Holms mål emot afid-
re rektor Carlstedts bushållerska Johanna Sjö
Blad förevar äter i onsdags, dervid det ytterli-
are stvyrktes dels genom intve af macister Lird-