KREOLEN). A HEINRICH ZSCHOKEKE. XXXV. DET ÄR FÖRBI. Likasom dag och natt äro de omvexlande framoch baksidorna af allt lif i naturen, så är aftonens och mor gonens menniska sin egen fulla motsats. Efter solnedgången känner sig den starke svagare, den modige fegare, fritänkaren vidskepligare. Det är väl derföre, sora alla jordens folk först när dagsjuset viker, instinktmessigt söks spritdryckens tjusningskraft emot naitkänslorna af vanrakt, sorg eller rädsla. Biott drinhare dricka vid mor. gonrodnaden; men vid aftonrodsaden försmådde till och med Sokrates ej den rosenkransada bägaren. Herr Linthi kämpade långt inpå matten, i feberaktig glöd, sin svåra själskamp och fulländade den ej. Förnuftet ropade: Romanen är slut, du skall förszka! Kärleken ropade deremot: Nu först måste lifvets roman börja, må den en gång sluta med seger eller ucdergång bh — Uader vexlande planer, ömsesidigt stridiga emot hvarandra, insomnade han slutligen i ett tillstånd af kraftiöshet. Men då han uppvaknade om morg ner, kände han sig åter stark och ingen annan vi!ja än pligtens. Han beslöt att ännu i dag lögga hafvet melian sig och B-atrice, och skriftligen meddela henne orsaken till sin afresa. Utan au vackla begaf han sig genast till borgen på Scyllr, der den redlige Bernaren utfärdade ett pass för honom till Sicilen; derpå skyndade han tilibska till staden, för att inpocka sina få saker och skrifva afskedsbrefvet. Då han steg i land, trädde en af marchesanans tjenare emot honom med. begäran, alt hen ville följa bonom till bans herrskarinna, som på en ensam lustvandring ville pjuta af morgon!uften och som önskade se honom. Han följde och fann signora Viozganni på den offentliga promenaden utanför staden, tankfu!l vandrande i en skuggrik alle. Ke , Se A.B. 4 214, 217, 219, 222, 005 —999, 231—233, 235 —240