KREOLEN).
A
HEINRICH ZSCHOKEKE.
XXXV.
DET ÄR FÖRBI.
Likasom dag och natt äro de omvexlande fram- och
baksidorna af allt lif i naturen, så är aftonens och mor
gonens menniska sin egen fulla motsats. Efter solnedgån-
gen känner sig den starke svagare, den modige fegare, fri-
tänkaren vidskepligare. Det är väl derföre, sora alla jor-
dens folk först när dagsjuset viker, instinktmessigt söks
spritdryckens tjusningskraft emot naitkänslorna af van-
rakt, sorg eller rädsla. Biott drinhare dricka vid mor.
gonrodnaden; men vid aftonrodsaden försmådde till och
med Sokrates ej den rosenkransada bägaren.
Herr Linthi kämpade långt inpå matten, i feberaktig
glöd, sin svåra själskamp och fulländade den ej. Förnuf-
tet ropade: Romanen är slut, du skall förszka! Kärleken
ropade deremot: Nu först måste lifvets roman börja, må
den en gång sluta med seger eller ucdergång bh — Uader
vexlande planer, ömsesidigt stridiga emot hvarandra, in-
somnade han slutligen i ett tillstånd af kraftiöshet. Men
då han uppvaknade om morg ner, kände han sig åter
stark och ingen annan vi!ja än pligtens. Han beslöt att
ännu i dag lögga hafvet melian sig och B-atrice, och
skriftligen meddela henne orsaken till sin afresa. Utan au
vackla begaf han sig genast till borgen på Scyllr, der den
redlige Bernaren utfärdade ett pass för honom till Sicilen;
derpå skyndade han tilibska till staden, för att inpocka
sina få saker och skrifva afskedsbrefvet.
Då han steg i land, trädde en af marchesanans tjenare
emot honom med. begäran, alt hen ville följa bonom till
bans herrskarinna, som på en ensam lustvandring ville
pjuta af morgon!uften och som önskade se honom. Han
följde och fann signora Viozganni på den offentliga pro-
menaden utanför staden, tankfu!l vandrande i en skugg-
rik alle.
Ke
, Se A.B. 4 214, 217, 219, 222, 005 —999, 231—233, 235 —240