gut aldagatagit de andra Darnen, utguvit al-
ven detta för dädt, för att kunna rädda det;
att under det begrafningsceremonien förrätta-
des kring en tom likkista, den unge prissen
blifvit förd till ett främmande land, der hanl
skulle vistas tills rätta stunden för hans upp-
trädande på egen botten var inne;..... ati
storhertigen, samtidigt med dessa arrange-
manger, uppgjort sitt testamente, hvilket, till-
lika med några andra dyrbara saker, han
nedlagt i ett skrin, det han hoppades få för-
varadt hos någon tillgifven person, som tillika
vore nog obemärkt att ej kunna upptäckas af
förräderiet; att hustru Braccis far varit den!
som erhöll det vigtiga förtroendet; att han i
sin dödsstund uppenbarat det för henne; och
att skrinet numera vore i hennes vård.
Hertigens sista vilja, säger hon, bör ej bli
känd förr än tjugo år efter hans död; och när
dessa tjugo år förflutit, böra, på samma dag
och på samuna timma, tre personer, komna
från olika håll, sammanträffi på ea bestämd
mö:esplats. Det är i familjen Pallavicinis ka
pell och på den tomma grafven, som man tror
betäcker qvarlefvorna af hertigens sista son —
det är just der de tre personerna skola sam-
manträffa som dessförinnan hvarken ha fått!
se eller lära känna hvarandra. Den första al
dessa personer, född ien ringa hydda, blir den
trogna undersåten som förvarat testamentet;
den andra utträder ur ett palats, det är stor-
hertigeös enka, som nu kommer för att åter-
finna sin son; och den tredje ändtligen blir
denne son sjelf, som kommer från ett frem-!
mande land och på sin egen förmenta graf
skall bevisa sin börd och sina rättigheter.
Om två dagar äro de tjugo åren förflutna; l:
om två dagar, då detringer till bön (angelus)!
måste skrinet vara i kapellet, der mötesplatsen
blifvit utsatt. Men om Luigina — Braccis
hustru heter så — sjelf beger sig till skrinets
förvaringsställe, skall hennes snikne man, soml
har fått en aning om tillvaron af en skatt,l
följa henne i spåren, och Gud vet hvad soml
då kunde hända! Hon anförtror derföre åt!
sonen silt värf; han skall anmäla sig hos Pal-
lavicinis enka, han skall åt hennes son öfver-
lemna den så väl förvarade skatten. Stället
der den är gömd beskrifves. Jag skall varal:
der, min mor, jag skall troget uppfylla ert:
löfte, säger den gode Gennaro; och den stac-l:
kars qvinnan tackar Gud att hon fått lätta sitt
hjerta.
Knappt ha de båda samtalande hunnit ut
genom en dörr, så öppnas ett par andra; från
vedskjulet framtittar grefve Torriani, en i onåd
tallen hofman, en fridlös — och i dörren of-
vanför trappan visar sig Luiginas fruktans-
värde man. Den ene behöfver hämd, den an-
dre guld...
Grefven, som tycks ha för valspråk den tve-
tydiga riddarhus-epigrafen arte et marte, får
genom mord och stöld det dyrbara skrinet i
sitt våld och återvinner sin herres ynnest ge-l
nom att väcka hans farhågor. Det pallavicin-
ska kapellet omgifves med vakt, som har or-
der att döda hvarje man och fängsla hvarje
qvinna som vid den uppgifna tiden kunde få
lust att infinna sig der. Emellertid samman-
träffa ändå de tre personerna i det afgörande
ögonblicket, fast på ett helt annat ställe än
det bestämda. Den trogna undersåten igen-
känner man — det är Luigina; enkestorher-
tiginnan känner man också — hennes namn
stod på affischen; men tronarfvingen — hvem
kan det vara?
Bland Braccis arbetare hade man varsnat en
ung man som kallades Flavio och sades förut
ha varit soldat; man hade hört bonom med
glad hig deltaga i timmerhuggningen, fast han
visserligen fann det vara ett tungt arbete.
Men när de andra arbetarne med anspelning
på hans förra yrke yttrade att yxan nog vore
svårare att handtera än svärdet, svarade han
med en viss stolt sjelfkänsla: för att handtera
yxan behöfs det bara en god arm, men för att
föra värjan fordras mod och kjerta; och när
den gode Gennaro förvånades öfver sin djerf-
het att ha talat om kärlek med en liten klo-
sterpensionär, utbrast Flavio: nå, än sen? Jag
för min del, om jag till och med hade föräl-
skat migien kunglig prinsessa, skulle jag icke
misströsta om att få henne till maka. Dylika
utlåtelser ha ofta nog ingenting att betyda;
men någon gång, någon enda, innebära de dock
ganska mycket. När den som så yttrar sig
dertill ådagalägger några öfverlägsna egenska-
per, såsom här en klar blick och eit säkert
omdöme både i afseende på personer och för-
hållanden, borde man kunna ana silkeskrogen
under vadmalströjan.
Men deri ligger det shakspeariska i föreva-
rande stycke (Shakspeares höghet och djup na-l.
turligtvis afräknade) att författarne icke fram-
hållit någon person på de öfrigas bekostnad, utan
gifvit hvar och en sin vigt och sitt intresse.
Så förekommer der t. ex. en gammal kloster-
syster; bon uppträder blott en enda gång och
bar då ganska litet att säga, men detta lilla är
mycket karakteristiskt. Hon inkommer i de
unga klosterpensionärernas rum just som de i
största hast intagit sina platser vid arbetsbor-
den, efter att nyfikna ha betraktat något upp-
träde som föregick utanför deras fängelse. Bra,
bra, mina barn, säger den fromma damen, och
lofvar att tala om för klosterförestånderskan
huru snälla och stillsamma de äro.
Ja, anmärker Fenella, den lifligaste af deml
alla, om man skall tro krönikan, så har denna
fromma uppfostringsanstalt icke alltid varit en
så stilla boning som nu; de tjocka murarna
och de starka gallerna tyckas utvisa att detta
heliga hus fordom begagnats till fängelse. Det!
är en nästan för stark bur för så svaga foglar
som vi, menar den unga flickan.
De andra flickorna instämma.
Lärarinnan rynkar ögonbrynen och säger fö-
rebrående:
renella, Fenella, det der är opassande. Har
ni väl ännu bibehållit någon smak för verlden ?)