gut aldagatagit de andra Darnen, utguvit alven detta för dädt, för att kunna rädda det; att under det begrafningsceremonien förrättades kring en tom likkista, den unge prissen blifvit förd till ett främmande land, der hanl skulle vistas tills rätta stunden för hans uppträdande på egen botten var inne;..... ati storhertigen, samtidigt med dessa arrangemanger, uppgjort sitt testamente, hvilket, tilllika med några andra dyrbara saker, han nedlagt i ett skrin, det han hoppades få förvaradt hos någon tillgifven person, som tillika vore nog obemärkt att ej kunna upptäckas af förräderiet; att hustru Braccis far varit den! som erhöll det vigtiga förtroendet; att han i sin dödsstund uppenbarat det för henne; och att skrinet numera vore i hennes vård. Hertigens sista vilja, säger hon, bör ej bli känd förr än tjugo år efter hans död; och när dessa tjugo år förflutit, böra, på samma dag och på samuna timma, tre personer, komna från olika håll, sammanträffi på ea bestämd mö:esplats. Det är i familjen Pallavicinis ka pell och på den tomma grafven, som man tror betäcker qvarlefvorna af hertigens sista son — det är just der de tre personerna skola sammanträffa som dessförinnan hvarken ha fått! se eller lära känna hvarandra. Den första al dessa personer, född ien ringa hydda, blir den trogna undersåten som förvarat testamentet; den andra utträder ur ett palats, det är storhertigeös enka, som nu kommer för att återfinna sin son; och den tredje ändtligen blir denne son sjelf, som kommer från ett frem-! mande land och på sin egen förmenta graf skall bevisa sin börd och sina rättigheter. Om två dagar äro de tjugo åren förflutna; l: om två dagar, då detringer till bön (angelus)! måste skrinet vara i kapellet, der mötesplatsen blifvit utsatt. Men om Luigina — Braccis hustru heter så — sjelf beger sig till skrinets förvaringsställe, skall hennes snikne man, soml har fått en aning om tillvaron af en skatt,l följa henne i spåren, och Gud vet hvad soml då kunde hända! Hon anförtror derföre åt! sonen silt värf; han skall anmäla sig hos Pallavicinis enka, han skall åt hennes son öfverlemna den så väl förvarade skatten. Stället der den är gömd beskrifves. Jag skall varal: der, min mor, jag skall troget uppfylla ert: löfte, säger den gode Gennaro; och den stac-l: kars qvinnan tackar Gud att hon fått lätta sitt hjerta. Knappt ha de båda samtalande hunnit ut genom en dörr, så öppnas ett par andra; från vedskjulet framtittar grefve Torriani, en i onåd tallen hofman, en fridlös — och i dörren ofvanför trappan visar sig Luiginas fruktansvärde man. Den ene behöfver hämd, den andre guld... Grefven, som tycks ha för valspråk den tvetydiga riddarhus-epigrafen arte et marte, får genom mord och stöld det dyrbara skrinet i sitt våld och återvinner sin herres ynnest ge-l nom att väcka hans farhågor. Det pallavicinska kapellet omgifves med vakt, som har order att döda hvarje man och fängsla hvarje qvinna som vid den uppgifna tiden kunde få lust att infinna sig der. Emellertid sammanträffa ändå de tre personerna i det afgörande ögonblicket, fast på ett helt annat ställe än det bestämda. Den trogna undersåten igenkänner man — det är Luigina; enkestorhertiginnan känner man också — hennes namn stod på affischen; men tronarfvingen — hvem kan det vara? Bland Braccis arbetare hade man varsnat en ung man som kallades Flavio och sades förut ha varit soldat; man hade hört bonom med glad hig deltaga i timmerhuggningen, fast han visserligen fann det vara ett tungt arbete. Men när de andra arbetarne med anspelning på hans förra yrke yttrade att yxan nog vore svårare att handtera än svärdet, svarade han med en viss stolt sjelfkänsla: för att handtera yxan behöfs det bara en god arm, men för att föra värjan fordras mod och kjerta; och när den gode Gennaro förvånades öfver sin djerfhet att ha talat om kärlek med en liten klosterpensionär, utbrast Flavio: nå, än sen? Jag för min del, om jag till och med hade förälskat migien kunglig prinsessa, skulle jag icke misströsta om att få henne till maka. Dylika utlåtelser ha ofta nog ingenting att betyda; men någon gång, någon enda, innebära de dock ganska mycket. När den som så yttrar sig dertill ådagalägger några öfverlägsna egenskaper, såsom här en klar blick och eit säkert omdöme både i afseende på personer och förhållanden, borde man kunna ana silkeskrogen under vadmalströjan. Men deri ligger det shakspeariska i förevarande stycke (Shakspeares höghet och djup na-l. turligtvis afräknade) att författarne icke framhållit någon person på de öfrigas bekostnad, utan gifvit hvar och en sin vigt och sitt intresse. Så förekommer der t. ex. en gammal klostersyster; bon uppträder blott en enda gång och bar då ganska litet att säga, men detta lilla är mycket karakteristiskt. Hon inkommer i de unga klosterpensionärernas rum just som de i största hast intagit sina platser vid arbetsborden, efter att nyfikna ha betraktat något uppträde som föregick utanför deras fängelse. Bra, bra, mina barn, säger den fromma damen, och lofvar att tala om för klosterförestånderskan huru snälla och stillsamma de äro. Ja, anmärker Fenella, den lifligaste af deml alla, om man skall tro krönikan, så har denna fromma uppfostringsanstalt icke alltid varit en så stilla boning som nu; de tjocka murarna och de starka gallerna tyckas utvisa att detta heliga hus fordom begagnats till fängelse. Det! är en nästan för stark bur för så svaga foglar som vi, menar den unga flickan. De andra flickorna instämma. Lärarinnan rynkar ögonbrynen och säger förebrående: renella, Fenella, det der är opassande. Har ni väl ännu bibehållit någon smak för verlden ?)