förmögenheten, Sådan är i grunden den norska Grundlagen, ty embetsmannaklassen, som skulle ut: göra motvigten, har, såsom element i Storthinget ingen laglig garanti och är i sig sjeift högst impo pulärt, och det i Norige — som det tycks — vide mer än dess kamrater ho3 oss. Detta förhålland: var kändt i Norge flera år före Thranes uppträdande och derför har en af landets publicister sagt, av vores Konge kan hvar stuad han behagar göra sig enväldig, utan att det derigenom stort gny skull: uppstå. Annu mer har missbelitenheten med Bond: aristokratien utvecklat sig genom Thrane: hellre vi! man kasta sig i despotismens armar för att slipp? de grossmächtige Jorddrotterne. Danmark gjorde si 4660, Sverige 1580 för att komma ifrån adelstyranniet, Eagland 16358 för att afskudda sig knektväldet; Frankrike 1848 för att göra sig löst från Bou:goisien, hvilken klass med sig dock infönlifvat alla dr ofvanför stående och således var en vida mindre exklusif, alltså en miadre allmänt hatad klass än de norska Grårockearne, de der ensamt vilja taga för si, köttgrytorna.n Nu torde vi som den visa Vala få fråga Af:onposten: förstår du än eller ej? Begriper verkligen icke Aftopposten att han erbatar för en grundlag, som emedan den hvilar på semma basis som den norska, derföre, antagen, skulle efier några år, bringa tänkesättet hos oss till samma punakt fom i Norge? Det fordras ej mycker långsyntbet för att begripa detta. Det påstås, at missbelåtenheten är s:or i Sverige med ståndsinrättningen; men likväl hafva Reformoch Arbetare förenisgarna hos oss aldrig kunnat samla mer än högst 4 å 2000 personer, medan dena Norska arbetarföreningen säges räkna 46 till 48000, spridda ej blott i städerna utan ock på landet. Oaktadt radi kalismen i Sverige hade och har till sin tjenst vids större talenter än Tbranes jemte landets flesta och största tidningar, så har dem dock med allt bearbetande ej kommit åttondedelen så långt. Hvilkendera är nu opopulärare: Svenska ständsinrättningen eller Norska bondregeringea? Och hvem har nånsin i vårt land önskat enväldo? Så länge jemnvigt finnes emellan alla stånd eller samfundsklasser, är absolutismen omöjlig, emedan alla sammansätta sig af gemensamt intresse för a:t hiedra ett slikt försök, men så snert jemnvigten är störd och ena end: klassjgör sig till enrådig — det må nu vara militär, adel, hierarki, borgare, bönder, pöbel — då resa sig de undertryckte och ställa sig under enväldets fena. När Aftonposten såger att det erdsst är et enda steg mellan allmänna rösträtten och sb:olutismen, så är detta ea sanning, men denna sensinp gäller ej blott om det på allmänna rösträtten grundade mobbväldst, utan om all på eit exklusift inptresse grundad och genom konstitutionen erkänd styrelse. Ochokratien är till och med drägligare, emedan den har karakteren a8f fatalismen, hvilken ingen förmår stå emot och som går fram som er naturmakt; och af alla dessa onda ting är Envälde: det minst förhatliga, i synnerhet för åe nedra stånden, som deraf ha minst att frukta, oftast att vinna. Så tycker Thrane — och så tycka i sjelfva verket alla, som äro ställde i valet af särskilda arter af ytterligheter: man lyder helire en enda öfverman, än men förtryckes af sina likar. Sådan är menniskonaturen, och så bjuder äfven det enskilda intresset. Månne icke deita utdrag är intressant nog för att visa den sympathi, soma den ultrakonservativa Tiden bär förråder för Thranes radikalt despotiska nonsens, såsom vi förut i denna artikel antydt. Framställningen i Tiden är i öfrigt icke oskickligt hopsnodd för att imponera vid första påseendet, men sönderfaller genast vid närmare beröring. Det bör här anmärkas, att Aftonbladet redan långt för detta vid många tillfällen yttrat den tankar, innan det blef fråga derom hvarken i Tiden eller genom Thrane, att valrätten i Norge är för inskränkt och allt för öfvervägande ligger hos det jordegande Jandtfolket. Tryckningen häraf kännas i Norge möjligen än mera genom de arfslagar och dermed förenade sedvänjor, som existera hos norrmännen, och hvarigenom ett slags majorater på landet bibehållas. Men man skulle mycket bedraga sig om man häraf drog den slutsatsen att massan af arbetsklassen i Norge vore missnöjd med Norska grundlagens demokrati ska karakter i afseende på representationens ställning till konungamakten. Tidens konst att leda sig till denna slutsats är egentligen ingen annap än taskspelarens; ty den består uti det hocus pocus, bvarigenom han söker få läsaren att tro att det varit Thranes fördöm-lse af det konstitutionella systemet och hans upphöjande af sin absolutism med garantier,, som framkallat 16 eller 18,000 personer till delt2gande i ar betarföreniogarna. Man kan svårligen göra en mera vrängd framställning till allmänhetens förvillande. Arbetareföreningarnes sympathi har nemligen hufvudsakligen vunnits genom den förut bekanta (och äfven till större delen i A. B. aftryckta) petitionen, som innehöll en mängd ganska förnuftiga saker; men som, enligt hvad sedan blifvit upplyst, icke är författad af Thrane, och hvilken icke åsyftade någon rubbning i förhållandet melian statsmakterna, således icke heller någon absolutism. Denna sednare tanka har deremot helt nyligen framträdt, och vi tro 0ss icke göra en alltför djerf gissning genom den spådomen, att Thrane just genom detta sitt tal till absolutismens förmån förlorat en stor del af sitt anseende hos arbetareföreningarna; man får väl sel För öfrigt är det alldeles icke otänkbart, att någon eller några af dem, som hata den demokratiska tendensen af norska grundloven (ty äfven i Norge finnes utan tvifvel en sådan minoritet) och som funnit, att arbet2rföreningarna begynt antaga en viss betydenhet, fallit på den planen att begagna Thrane, som påtagligen är ett svagt bufvud, men har en viss lättbet i frasen, just för att söka om möjligt vända den uppkomna nya rörelsen emot demokratien sjelf. Äfven detta kommer sannolikt framtiden att närmare upplysa, och det vore intressant, om någon af de norska tidningarne täcktes yttra sig hvad de tänka härom. Skulle det emellertid tilläfventyrs så förhålla sig, så år Tidens sympati för Torane och dess framställning så mycket mera förklarlig. ENN Teater. Storhertigens testamente, dram i 5 akter, öfversatt af Berg från franska pjesen LAngelus, af DNannarv anch Tafitto: unnfärd nå kanel faan