förmögenheten, Sådan är i grunden den norska
Grundlagen, ty embetsmannaklassen, som skulle ut:
göra motvigten, har, såsom element i Storthinget
ingen laglig garanti och är i sig sjeift högst impo
pulärt, och det i Norige — som det tycks — vide
mer än dess kamrater ho3 oss. Detta förhålland:
var kändt i Norge flera år före Thranes uppträdande
och derför har en af landets publicister sagt, av
vores Konge kan hvar stuad han behagar göra sig
enväldig, utan att det derigenom stort gny skull:
uppstå. Annu mer har missbelitenheten med Bond:
aristokratien utvecklat sig genom Thrane: hellre vi!
man kasta sig i despotismens armar för att slipp?
de grossmächtige Jorddrotterne. Danmark gjorde si
4660, Sverige 1580 för att komma ifrån adelstyran-
niet, Eagland 16358 för att afskudda sig knektväldet;
Frankrike 1848 för att göra sig löst från Bou:goi-
sien, hvilken klass med sig dock infönlifvat alla dr
ofvanför stående och således var en vida mindre ex-
klusif, alltså en miadre allmänt hatad klass än de
norska Grårockearne, de der ensamt vilja taga för si,
köttgrytorna.n
Nu torde vi som den visa Vala få fråga Af:onpo-
sten: förstår du än eller ej?
Begriper verkligen icke Aftopposten att han er-
batar för en grundlag, som emedan den hvilar på
semma basis som den norska, derföre, antagen, skulle
efier några år, bringa tänkesättet hos oss till sam-
ma punakt fom i Norge? Det fordras ej mycker
långsyntbet för att begripa detta. Det påstås, at
missbelåtenheten är s:or i Sverige med ståndsinrätt-
ningen; men likväl hafva Reform- och Arbetare
förenisgarna hos oss aldrig kunnat samla mer än
högst 4 å 2000 personer, medan dena Norska arbe-
tarföreningen säges räkna 46 till 48000, spridda ej
blott i städerna utan ock på landet. Oaktadt radi
kalismen i Sverige hade och har till sin tjenst vids
större talenter än Tbranes jemte landets flesta och
största tidningar, så har dem dock med allt bearbe-
tande ej kommit åttondedelen så långt. Hvilken-
dera är nu opopulärare: Svenska ständsinrättningen
eller Norska bondregeringea? Och hvem har nån-
sin i vårt land önskat enväldo? Så länge jemnvigt
finnes emellan alla stånd eller samfundsklasser, är
absolutismen omöjlig, emedan alla sammansätta sig
af gemensamt intresse för a:t hiedra ett slikt för-
sök, men så snert jemnvigten är störd och ena end:
klassjgör sig till enrådig — det må nu vara mili-
tär, adel, hierarki, borgare, bönder, pöbel — då resa
sig de undertryckte och ställa sig under enväldets
fena. När Aftonposten såger att det erdsst är et
enda steg mellan allmänna rösträtten och sb:olutis-
men, så är detta ea sanning, men denna sensinp
gäller ej blott om det på allmänna rösträtten grun-
dade mobbväldst, utan om all på eit exklusift inp-
tresse grundad och genom konstitutionen erkänd
styrelse. Ochokratien är till och med drägligare,
emedan den har karakteren a8f fatalismen, hvilken
ingen förmår stå emot och som går fram som er
naturmakt; och af alla dessa onda ting är Envälde:
det minst förhatliga, i synnerhet för åe nedra stån-
den, som deraf ha minst att frukta, oftast att vin-
na. Så tycker Thrane — och så tycka i sjelfva
verket alla, som äro ställde i valet af särskilda ar-
ter af ytterligheter: man lyder helire en enda öf-
verman, än men förtryckes af sina likar. Sådan är
menniskonaturen, och så bjuder äfven det enskilda
intresset.
Månne icke deita utdrag är intressant nog
för att visa den sympathi, soma den ultrakon-
servativa Tiden bär förråder för Thranes radi-
kalt despotiska nonsens, såsom vi förut i denna
artikel antydt. Framställningen i Tiden är i
öfrigt icke oskickligt hopsnodd för att impo-
nera vid första påseendet, men sönderfaller ge-
nast vid närmare beröring. Det bör här an-
märkas, att Aftonbladet redan långt för detta
vid många tillfällen yttrat den tankar, innan
det blef fråga derom hvarken i Tiden eller ge-
nom Thrane, att valrätten i Norge är för in-
skränkt och allt för öfvervägande ligger hos
det jordegande Jandtfolket. Tryckningen häraf
kännas i Norge möjligen än mera genom de
arfslagar och dermed förenade sedvänjor, som exi-
stera hos norrmännen, och hvarigenom ett slags
majorater på landet bibehållas. Men man skulle
mycket bedraga sig om man häraf drog den slut-
satsen att massan af arbetsklassen i Norge vore
missnöjd med Norska grundlagens demokrati
ska karakter i afseende på representationens ställ-
ning till konungamakten. Tidens konst att leda
sig till denna slutsats är egentligen ingen annap
än taskspelarens; ty den består uti det hocus
pocus, bvarigenom han söker få läsaren att tro
att det varit Thranes fördöm-lse af det kon-
stitutionella systemet och hans upphöjande af
sin absolutism med garantier,, som framkallat
16 eller 18,000 personer till delt2gande i ar
betarföreniogarna. Man kan svårligen göra en
mera vrängd framställning till allmänhetens för-
villande. Arbetareföreningarnes sympathi har
nemligen hufvudsakligen vunnits genom den
förut bekanta (och äfven till större delen i A.
B. aftryckta) petitionen, som innehöll en mängd
ganska förnuftiga saker; men som, enligt hvad
sedan blifvit upplyst, icke är författad af Thrane,
och hvilken icke åsyftade någon rubbning i
förhållandet melian statsmakterna, således icke
heller någon absolutism. Denna sednare tanka har
deremot helt nyligen framträdt, och vi tro 0ss
icke göra en alltför djerf gissning genom den
spådomen, att Thrane just genom detta sitt
tal till absolutismens förmån förlorat en stor
del af sitt anseende hos arbetareföreningarna;
man får väl sel För öfrigt är det alldeles icke
otänkbart, att någon eller några af dem, som
hata den demokratiska tendensen af norska
grundloven (ty äfven i Norge finnes utan tvif-
vel en sådan minoritet) och som funnit, att ar-
bet2rföreningarna begynt antaga en viss bety-
denhet, fallit på den planen att begagna Thrane,
som påtagligen är ett svagt bufvud, men har
en viss lättbet i frasen, just för att söka om
möjligt vända den uppkomna nya rörelsen emot
demokratien sjelf. Äfven detta kommer san-
nolikt framtiden att närmare upplysa, och det
vore intressant, om någon af de norska tid-
ningarne täcktes yttra sig hvad de tänka härom.
Skulle det emellertid tilläfventyrs så förhålla
sig, så år Tidens sympati för Torane och dess
framställning så mycket mera förklarlig.
ENN
Teater.
Storhertigens testamente, dram i 5 akter, öf-
versatt af Berg från franska pjesen LAngelus,
af DNannarv anch Tafitto: unnfärd nå kanel faan